Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

Avengers: Endgame (2019)

Var ska man ens starta? Det känns som en omöjlig uppgift att skriva ner alla mina känslor om denna film. Den är slutet på en 22 filmer lång serie och som sådan borde den inte ens finnas. Detta är en unik filmserie som kanske aldrig kommer återupprepas. Att de över huvud taget lyckades få ihop denna film är ganska fantastiskt. Avenger: Endgame är helt enkelt en helt galen film. Den är så mycket att jag fortfarande flera dagar efter titten inte riktigt kan kontrollera alla tankar om filmen. Hell yeah, de klarade det! Japp, jag älskar den. Nope, den är inte perfekt. Yup, högsta betyg.

Jag kommer med stort intresse se om filmen och då insupa alla otroliga scener som sköljde över oss åskådare under första titten. Det finns så många känslor som jag skulle vilja återbesöka. Filmen är så mycket på samma gång. Den avslutar en elvaårig resa, den låter oss ta farväl till karaktärer och relationer, den blandar humor, allvar, vemod, starka känslor och action som kanske ingen film har gjort tidigare. Den tar sin position inom filmserien på största allvar och vårdar hela sagan på ett respektfullt sätt. Det var kul att ha varit en del av publiken när dessa filmer hände. Jag har levt med dem länge nu och det känns lite konstigt att det nu är slut.

Filmen är sprängfylld med tillfredsställande scener som verkligen förtjänats, scener som kändes i hjärtat och som gav serien det slut den skulle ha. Jag älskade filmens inledning med Clint Barton och familjen. En lugn scen som var en perfekt inledning, man kastas brutalt in i känslan som Infinity War lämnade oss med.

Scenerna mellan Tony och Nebula. Bara den lilla detaljen med Nebulas ansiktsuttryck när hon vann leken mot honom. Hjärtskärande.

Tonys farväl till Potts genom att prata in meddelandet i sin spruckna hjälm, och hans uppvaknande ur sömnen. De hade inte gått många minuter i filmen och vi hade redan tagits med på en känslomässig bergochdalbana.

Mörkret måste ha varit överraskande för alla oförberedda, kanske nya, tittare. Superhjältarna är privatpersoner som gått ner sig och vägrar att gå vidare efter en förlust. De förlorade, bara en sådan sak! Och sedan fick de chansen mot Thanos igen och Thor högg huvudet av honom... Filmen slut? Nejdå, det har bara gått 15 minuter ungefär. Sen den långa mödosamma time heisten. Filmen är ett under.

Om Infinity War firade triumfer med nya konstellationer av kära karaktärer, fokuserar Endgame såklart på nostalgin och vi får njuta av de mest ursprungliga konstellationerna, Nat och Clint, Tony och Steve med Hulken på ett hörn och så vidare. Filmen är fylld av underbara och förunderliga scener men jag måste se om filmen föst. Avengers... assemble. Jubel och applåder i salongen, rysningar på armen.

Slutet blir det ofrånkomliga slaget mot miljoner orcher som ingen bryr sig om. Men det kommer med genren. Det går visst inte att undvika detta. Vilka är filmens andra svagheter då? Dels gillar jag ofta inte filmer med tidsresor. Men skit samma, det påverkar över huvud taget inte karaktärsdramat utan skapar snarare en massa tillfällen som annars inte hade fått ske, karaktärer från förr som träffas.

Hulken? Var det verkligen bra? Jag är osäker. Men Hulken har aldrig varit viktig för mig. Däremot är Thor en av seriens fem viktigaste karaktärer. Han har verkligen utvecklats under dessa år. Jag var mycket konfunderad efter visningen om vad jag tyckte om hur de behandlade honom. Jag är nu stilla i mitt sinne. Han är på en rättfärdig path. Asgardians of the Galaxy kan bli hur bra som helst. Börjar mjukna inför den tredje bästa Chris till och med.

Blev det dammigt i salongen under visningen? Japp, jag var tvungen att andas med öppen mun några gånger för att inte Johan och Markus skulle höra misstänkta ljud från mig. Jag reagerade nog starkare än förväntat vid den stilla och mycket tydligt annonserade dödsscenen som blev filmens känslomässiga höjdpunkt. Bitterljuvt minst sagt. För att vara en film med väldigt många storstjärnor fanns det till slut bara en karaktär som huvudperson. Rest in peace, Tony. Scenen med hans avskedsvideo var tung. Cheeseburgers.

Men min favorit i hela MCU är ändå Captain America. Steve Rogers avslut kändes rätt, och sannerligen förtjänad, och scenen med dansen var superfin.

Nats död kändes dock inte lika hårt i stunden då den scenen var lite för rörig samtidigt som den var bra, en riktig Spartacus-scen.

Damn, fatta hur enorm denna film är, jag räknar till mer än fyrtio mer eller mindre kända filmstjärnor i rollistan. Och att få ihop det hela... Well done, those guys at Marvel Studios, well done.

Betyg: 5/5

PS, tänk hur viktig den lugna scenen hemma hos Clints familj i Age of Ultron blev. Joss kämpade hårt för den och den scenen influerar hela Endgame.


Jojjenito, Filmitch, Sofia och Fiffi har också sett filmen.

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Spider-Man: Homecoming (2017)

Inför den kommande Avengers: Endgame fortsätter jag att se om de två senaste årens MCU-filmer, och nu har turen kommit till Spider-Man: Homecoming. Detta är den första filmen om Spider-Man själv, men han var ju som vi alla vet med redan i Captain America: Civil War. Jag gillade filmen för dess humor när jag såg den första gången, då på bio. Hur skulle filmen stå sig för en omtitt, växa eller krympa?

Filmen har stått helt stilla! Jag gillar den lika mycket som efter första titten. Det känns inte som ett jättebra betyg. De lite mer givande filmerna i MCU växer vid omtitt. Jag har redan gått igenom styrkor och svagheter i min första revy så jag repeterar dem inte här.

Filmen känns som en "minor MCU". Den lever på humorn men jag finner den inte så jätterolig egentligen. Och även om jag gillar Tom Holland som Spider-Man blir det tröttsamt upprepande med hans önskan att få ta del i ett ny "mission" och hans trånande efter att bli accepterad av Tony.

Jag fann vid denna titt att jag satt och var lite uttråkad i vissa partier och det är om något en dödssynd när det gäller MCU. Filmen är ju seriens variant på "high school comedy" och även som en sådan är filmen blek. Jag hade väntat mig bra mycket mer utveckling av eller kärleksfull drift med genren för att denna film skulle få högre betyg. Årets Spider-Man: Into the spiderverse är klart bättre i det avseendet.

Det jag fortfarande gillar skarpt är dess bidrag till den större sagan. Jag gillar Iron Mans deltagande och finner Happys delar smått roande trots allt. Filmens höjdpunkt kommer redan i inledningen då vi ser Peters hemmavideo från fajten i Civil War. Där och då levde filmen upp och gjorde något som inte var förväntat eller redan gjort...

Filmens skurk Vulture (Michael Keaton) är en annan av filmens styrkor. Han ger tyngd åt rollen och hans historia är komplex och intressant. Jag känner helt klart en viss sympati för honom. Han kommer kanske över till de godas sida vad det lider? Vad vet jag, men han avhöll sig från att ange Spider-Mans identitet där i slutet i alla fall.

Jag hade kanske väntat mig att Spider-Man: Homecoming skulle vuxit till sig lite med en omtitt men så blev det nu inte. Filmen är dock underhållande om än oförarglig. Tom Holland är charmig som Peter Parker. Och i vilket fall så ser jag fram emot att se vad Peter kommer göra i Endgame, om han nu är med däri. Annars har vi andra filmen om Spider-Man att se fram emot i sommar.

Betyg: 3/5

Avengers: Infinity War (2018)

SPOILERS AHEAD! WARNING! Denna revy är full av spoilers.

Mina förväntningar inför Avengers: Infinity War var blandade. Jag älskade vad Russo-bröderna gjort med Captain America: The Winter Soldier och Avengers 2.5 (Captain America: Civil War), men samtidigt var förra årets tre MCU-filmer endast fokuserade på humor gränsen till jönsighet överträddes till och med ibland. Årets första film ur serien, Black panther, var ju dessutom gräsligt dålig. Det fanns anledning att inte vara helt säker på att den nya Avengers-filmen skulle leverera. I mina mörkaste stunder stålsatte jag mig inför ett nytt magplask a la The Last Jedi. I mina ljusa stunder kom jag att tänka på att jag älskar de "stora" och bombastiska MCU-filmerna. Jag gillar till och Med Age of Ultron för tusan!

Men wow, att kunna bli så här positivt överraskad av duon som ändå gav mig en av 2016 års bästa filmer! Avengers: Infinity War, vilken underbar film. Jag tror att jag fick gåshud fem gånger under filmen och under sista akten satt jag med tårfyllda ögon. Det var tur att eftertexterna var så långa så att man hann samla ihop sig lite inför uttåget ur salongen. Den första och största rysningen fick jag när Captain America kom fram ur skuggan som räddaren i nöden för Wanda och Vision. Gåshuden!



Filmen är en makalös bedrift. Den lever mest i Avengers/Captain America-tonaliteten, men den blandar in den (ibland) jönsiga humorn från Guardians och Spider-Man på ett perfekt sätt. Gänget i Guardians är nedtonade till en nivå att de är oerhört mycket mer sympatiska. Det måste ändå ses som en gigantisk risk att ha med Peter Quill mer än Steve Rogers i denna film, men det lyckades.

De lyckades till och med få in Doctor Strange helt ljuvligt i tonaliteten. Honom gillade jag också mer här än i hans egen film. Den enda grupp med karaktärer som var lika tråkiga som i sin egen film var de från Black Panther. De har tråkig utstrålning och är helt humorlösa. Det kan ha att göra med att de var med i det något överdimensionerade och till slut lite tråkiga slaget när Wakanda blir attackerade av orcherna. Det känns som att vi sett den sekvensen tidigare i en annan filmserie. Dessutom tycker jag att Letita Wright som Shuri är det sämsta och mest fel-castade "supergeniet" sedan Denise Richards som kärnfysiker i Bondfilmen The World is not Enough.



Just att bröderna Russo har lyckas smälta samma de två så gravt olika tonaliteterna mellan Captain America-filmerna och Guardians är en av filmens största bedrifter. En annan bedrift är det fantastiska slutet. Som om det vore ett rött bröllop. Men visst detta är en PG-13 och ingen Logan-nivå på våldet inte. Istället får hjältarna dö genom att vittra och blåsa bort som damm. Men jag måste inte se blod för att storyn som berättas ska kännas ända in i hjärtat. Detta är sprängstoff efter att ha levt med dessa karaktärer i ett decennium och ha investerat så mycket engagemang. Jag var helt tagen av slutet. Dammigt i rummet! Jovisst, jag fattar att den gode doktorn har gjort ett drag som vi ännu inte riktigt kan skönja, som ett ess i rockärmen, och att den feta damen inte sjungit än...

Detta är seriens Episode V, den onda sidan vinner! Vad har vi då på skurken? Thanos är en intressant skurk. Givetvis inte lika ikonisk som Darth Vader, men ändå intressant på något sätt. Thanos må vara galen men han har ett resonemang som är komplext och inte helt ologiskt. Filmen vinner på att ha en sådan skurk gissar jag. Jag är dock inte helt såld på hur han framställs. Är verkligen Josh Brolin bra i denna roll? Den där hakan alltså... Och de digitala effekterna av Thanos var rent generellt filmens svagaste inom det departementet.



Åter till det göttiga i filmen. Jag älskade de nya konstellationerna som bildades. En av de stora styrkorna med filmerna från MCU är alla charmiga skådespelare. Väldigt få har en pinne uppe i rumpan (C Bale som Batman tex). Chris och Chris, Robert och Scarlett, de bjuder alla på sig själva och jag tycker att de är helt underbara. Nu får de nyare karaktärerna, som jag ofta finner lite svagare i deras egna filmer, spela mot superstjärnorna och det blir som ljuvlig musik i mina öron. De drar energi ur varandra, finner synergier och resultatet blir både överraskande och rörande.

Thor med Guardians var hysterisk underhållande. Tony Stark och Doctor Strange var en "match made in heaven". Lustigt nog passade Spider-Man in där också. Han har ju redan i sin egen film fått låna lite stjärnglans av Tony så den återträffen kändes naturlig. Cap och Nat ihopa var härligt. Gillade också när Cap träffade sin gamle vän Bucky igen.



Det var underbart att se Steve Rogers i skägg och vi fick se alldeles för lite av Black Widow. Skönt att hulken inte ville komma fram så ofta, Bruce är ändå mycket mer intressant. Jag hade glömt att Wanda och Vision hade en grej ihop. Var de inte på olika sidor i inbördeskriget? Härlig att se Wanda "in action" i filmen i alla fall. Men totalt sett alldeles för lite av Steve och Natasha, som sagt.

Slutet var något av en chock även om jag älskar denna typ av "mind fucks". Det var väldigt intressant att det bara var de ursprungliga Avengers som överlevde purgen; Tony, Steve, Thor, Bruce, Nat. Alla nya förmågor försvann inklusive Doktorn. Jag undrar jag vad det var för plan, den enda som ledde till seger..?

Kan det vara så att nästa Avengers-film, som får premiär i maj nästa år, är den sista för det gamla gardet? Att de kan besegra Thanos och återställa verkligheten till före hans knäppande med fingrarna, men att de kommer får betala det högsta, och denna gång permanenta priset? Det som är lite underligt är att Maria Hill och Nick Fury också blev dustade.



Jag vet inte... Det är svårt att jämföra filmer i olika genrer, och till och med inom samma genre ibland. Vilken är bäst, Avengers: Infinity War eller Logan från förra året? Det är lika svårt som att besvara frågan vilken kompositör är bäst, Vivaldi eller Beethoven, Mozart eller Bach? Olika typer av verk som passar i olika sammanhang.

Detta är i alla fall ett nytt kapitel i byggandet av ett filmiskt universum där karaktärer får tid på sig att utvecklas som om det vore en gigantisk tv-serie. MCU cashade in på sina investeringar i karaktärer och deras inbördes relationer i Civil War där alla gamla relationer sattes på prov och hotades. Redan då var jag blown away av hur filmserien äntligen började tvinnas ihop efter att länge mest byggt nya grenar. Nu har de sammanfört alla grupperna i en enda film, crossover galore. Det är inte perfekt men det är otroligt bra med tanke på utmaningarna. Denna film lyckades få ihop allt, damn it, och det är ofantligt imponerande.



Jag hade kanske önskat att scenerna från Wakanda hade varit kortare i utbyte mot någon lugnare scen, som den när Avengers besöker Clints hem (i Ultron). En scen där karaktärerna fått tid på sig att luftas och blomma ut. Men detta är en mycket liten svaghet som inte stör på helhetsintrycket som är full pott. Jag längtar så efter att se om den. På bio och flera gånger hemma når den släppts för hemmabruk.



Till sist en annan liten spaning. Det blev så tydlig i denna film, än en gång, att hela seriens huvudperson är Tony Stark. Därmed kommer det med säkerhet vara upp till honom att fixa så att det blir bra igen. Och jag tror att han till slut kommer få sin stora vila, någon gång under nästa Avengers-film...

Jag ger Avengers: Infinity War fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Fler texter om filmen:
film4fucksake
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

  

MCU rewatch: Captain America: Civil War (2016)

Captain America: Civil War är en otroligt bra superhjältefilm. Snart så bra det kan bli i denna genre tycker jag. Den knyter på ett snyggt sätt ihop historien om Steve och Bucky från de två tidigare Captain America-filmerna med konsekvenserna av de två inledande Avengers-filmerna.

Gammal vänskap och lojaliteter inom Avengers-gruppen ställs på prov när ansvar ska utkrävas och rationella beslut ställs mot känslor och "gut feeling". Filmen skurk spelar en undanskymd roll till en sådan grad att man kan undra om han ens är med. Istället slits gruppen med de goda mitt itu. Hjältar från de tidiga filmerna blandas med nytillkomna förmågor och vi får till slut en fajt sex mot sex.



När vän slåss mot vän, där målet inte är att döda utan att hindra respektive att agera ställs alla de vanliga troperna på huvudet. Vem ska man hejja på? Vilka kommer vinna? Och hur? Kommer någon skadas eller till och med dö? Och vad kommer hända med mödosamt uppbyggda relationer? Filmen har så höga "stakes" att det är svårt att hitta någon annan film i genren som kan matcha den.

Civil War känns som att den är på riktigt och det är på allvar problem i gruppen. Filmen överraskar mig gång på gång. Vem kunde anat att jag skulle vara på Lag Cap mot Lag Iron Man? Vem skulle vinna i en fajt dem emellan? Vad händer när de slåss sex mot sex och varför och hur vinner ena sidan? Om och om igen blir jag överraskad av filmen och att bli så "blown away" som denna film gör mig känns fantastiskt.



Jag gillar ju de flesta av hjältarna i MCU och i denna film får vi se en uppsjö av dem. Jag kallar filmen för Avengers 2.5 då inte mindre än elva eller tolv Avengersfolk deltar i bråket. Jag är som i himlen. Actionscenerna är som en blandning mellan de i The Winter Soldier och första Avengers-filmen. De är inte seriens allra bästa men bland de bättre.

Men det jag blir allra mest imponerad av är dramat och karaktärsbyggande scener. Det finns en uppsjö av dem i denna film. Jag tänker på Peggys begravning, mellan Nat och Steve, mellan Wanda och Vision, flera mellan Steve och Tony. Tänk vad bad ass Hawkeye är! Och sen när är Tony Stark självkritisk och tveksam?



Denna film inleder Phase 3 men den är som en slutpunkt för det mesta som hänt i Iron Man-, Captain America- och Avengers-filmerna i Phase 1 och 2. Detta är kronan på verket av Phase 1 och 2. Punk slut.

Jag engagerad och medryckt i handlingen, jag roas och oroas samtidigt. Jag finner den rolig och överraskande. Det kan knappt bli bättre än så här för en serietidningsfilm.

Jag ger Captain America: Civil War fem Stanks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Falcon: What do we do?
Captain America: We fight.

Vi diskuterar filmens förtjänster i  Shinypodden avsnitt "To plant ypurself like a tree".