Easy Rider (1969)

Hehe, det har varit skralt med riktiga "hittar" bland filmerna i Filmskolan. Stackars studenterna som pluggar filmvetenskap på SU... Men här har vi en film som jag gillade skarpt ändå!

Jag hade sett filmen förr, för länge sedan och mina minnen var att den var lite obegriplig och rejält flummig. Men jag var ändå nyfiken på att se om den för vissa filmen man såg som ung kan te sig helt annorlunda när de ses vid en mognare ålder. Och så blev det sannerligen med denna film.

Jag gillar känslan i filmen. Det är en road movie som så ofta är sköna att hänga i. Speciellt scenerna från Monument Valley under filmens första halva var otroligt mysiga. Jag och min gode vän Sir Per bilade genom detta underbara landskap så sent som 2017 och minnena från vår road tripp blandades med filmupplevelsen.

Första halvan av filmen är starkast. När de anlände New Orleans tycker jag att filmen ändrar karaktär och den tappar i tempo. Slutscenen är smått fantastisk dock.

Skådespeleriet var bra och intressant, framför allt Peter Fonda som var über-cool och Jack Nicholson dominerade de få scener han var med i och bevisade var hans storhet byggdes från. Dennis Hopper var mest en obehaglig typ, kändes hela tiden på gränsen till ren galenskap. Det lustiga var att han påminde mig så om David Crosby till utseendet. Jag misstänker till och med att Hopper använde Croz som modell för hans rollkaraktär... Croz var en härlig musiker men också tämligen svår att leva med under hans "junkie years" som jag förstår det.

Musiken var överlag spektakulärt bra där The Bands låt The Weight står ut men vi har också musik från Jimi Hendrix, The Byrds, Steppenwolf och Roger McGuinn. 

Peter Fonda som filmens producent vill ha låten Find the cost of freedom från Crosby, Stills, Nash & Young men Dennis Hopper satte käppar i hjulet för det. Hans roll som regissör övertrumfade kanske...

Betyg: 4/5

Allt ovan och mera pratar vi om i Skinypodden där jag och Måns också hade besök av Greta. Ni finnes Shinypodden där poddar finns, eller via länken här.

The Ballad of Lefty Brown (2017)

The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5

Escape from L.A. (1996)

Varför har jag inte sett Escape from L.A. kan man undra. Jag älskade Flykten från New York när jag växte upp. Men när uppföljaren till slut kom ut på nittiotalet var jag inte sugen på den trots att jag har en tydlig ådra i mig att vilja "se klart" på filmserier. Som jag kommer ihåg det hann jag uppfatta vilka dåliga recensioner filmen fick. Men nu när jag skulle förbereda en topplista med Carpenters filmer ville jag såklart se den ändå, trots att mina förväntningar var ganska lågt ställda. Trots det blev de inte överträffade.

Det bra med filmen är ganska lätträknat. Det var lite coolt att återbesöka Snake Plissken. Kurt Russel är cool i rollen. Peter Fonda som en surfar-dude var kul att se. Slutscenerna med den besvikne presidenten var också bra, som förväntat fick vi en kopia på slutet av den första filmen. Bra. På tal om presidenten var den karaktären kul, en satir över högerextrema kristna grupper i USA. Kul, sådant gillar vi. Steve Buscemi var dock för mycket som om han spelade en karikatyr av sig själv. Harry Dean Stanton var mycket bättre i den rollen. Men på det hela taget var detta en mycket svag film. Tyvärr.

Låt mig lista de sämsta sakerna med Escape from L.A. Jag har redan glömt det mesta från filmen, men lyckligtvis gjorde jag några få anteckningar.

5. Jag har skrivit något om en kryptävling mot devicet som alla ville ha. Kommer inte ihåg vad som hände. Antar att de kröp. Snake mot Cerveza Jones kanske?

4. Ett av alla udda färdmedel i denna film var när de alla hoppade in i varsin hängflygare. Inte speciellt spännande i en actionfilm.

3. Scenerna med plastikkirurgen och hans monstruösa medhjälpare var lite kul, "only in Los Angeles". Men till slut var nog den scenen roligare på pappret än hur det blev i utförandet. Det var scenen som motsvarades av de galna kannibalerna i kloakerna i första filmen. Den första filmen vann den kampen också.

2. På tal om jämförelser mellan scener. I första filmen kastas Snake in i en boxningsring för en envig till döden med en groteskt stor kille. Bra scen! Ännu bättre slut. Vad gör man då i L.A.? Basketplan! Snake tvingas "shoot some hoops" med livet som insats. LOL, det är för uselt. Uselt!

1. Vinnare i listan av pinsamma scener blir dock surfningen och hoppet mellan surfbrädan in i Cervezas bil. Skämskudden!!

Kan en film som detta få något annat än en etta? Jodå, den har lite hjälp av nostalgin från första filmen och en lite gnutta charm i all sin eländighet. Jag såg Valeria Golino i en mindre roll, ännu en kopia från första filmen, en tjej med skinn på näsan som hjälper Snake men blir "collateral damage" som tack för hjälpen. Sen är det något som lockar med dessa dystopiska framtidsvisioner.

Jag får ändå ge Escape from L.A. en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

The Limey (1999)

Wilson: You tell him, you tell him I'm coming. Tell him I'm fucking coming!

Inför årsbästalistan för 1999 var det dags att plocka tre osedda från hyllan och kolla om de kunde slå sig in på listan i sista sekund. Egentligen är det ganska osannolikt eftersom de flesta filmerna på sådana listor är favoriter som legat till sig, jäst och utvecklats i sinnet.

Den första jag testkörde var Steven Soderberghs The limey. Mr Soderbergh är frustrerande ojämn. Han blandar vilt mellan filmtyper och genrer. Hans filmer är också mycket ojämna. The limey hade jag hört en hel del bra om. Den kom ut året efter Out of sight och året före Traffic och Erin Brocovich. The limey var i bra sällskap runt 1998-2000 kan lugnt säga. Tyvärr kommer denna film inte ens i närheten av någon av de nämnda filmerna.

The limey är en lågmäld, stämningsfylld hämndfilm med en arg pappa på jakt efter sin dotters mördare. Terence Stamp spelar den brittiske gangstern som på gamla dar åker till Los Angeles för att hämnas sin 25-åriga dotters mord.

Jag antar att filmen blir ganska meningslös om man inte gillar Terence Stamp i denna film och det gjorde inte jag. Han spelar över orimligt mycket i de scenerna där han ska vara ledsen eller arg. Ridå.

Istället stjäl Peter Fonda hela filmen. Han spelar en musikproducent, en övervintrad och sönderknarkad 60-talshippie, dvs han spelar i princip sig själv. Detta görs med en stor portion glimten i ögat och man får en känsla av att Fonda och Soderbergh haft mycket kul med den karaktären.

Nej, detta funkade inte för mig. Som thriller eller action är den alldeles för tam. Som stämningsfilm är den också vek, se då hellre om Out of sight istället.

Jag ger The limey två hämnare av fem möjliga.

Betyg: 2/5