The Northman (2022)

Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

First Reformed (2017)

First reformed är ett tungt drama om en alkoholiserad präst som börjar ifrågasätta sin syn på livet och världen. Plus ett mycket konstigt slut.

Jag såg filmen för flera veckor sedan och jag har redan mycket diffusa minnen från filmen. Jag kommer ihåg så mycket som att filmens huvudperson spelas av Ethan Hawke och att han är otroligt bra i denna roll. En stark insats! Han är alltid bra, den gode Ethan. Det var egentligen på grund av honom jag valde att se filmen. Jag gillar hans stil. Sen kommer jag ihåg Amanda Seyfried och den relation deras två karaktärer startar upp i filmen.

Men mestadels är detta en långsamt berättad introvert resa. Man behöver inte alltid ha en handling i en film för att den ska bli intressant, men ibland behövs det. I detta fall skulle jag säga att filmen lever bra på sin stämning och Hawke i fokus, jag gillar att hänga med honom oavsett hur ogästvänligt liv han lever. Men nu några veckor efter titten finner jag att filmen känns blekare. Vad gav den egentligen? Det finns säkert de som tycker att filmen har ett viktigt och modernt budskap om att vi måste rädda Moder Jord. Det kan jag skriva under på. I en av filmens bästa scener sjunger en kör Neil Youngs kampvisa Who's gonna stand up (and save the Earth)?

Filmens sista scener är smått problematiska. Filmen som under större delen av sin löptid kändes väldigt närvarande och realistisk ändrar tonalitet och blir mer sagolik. Vid sidan av en initial men simpel chockreaktion kastar filmen ett antal frågor i ansiktet på mig som jag inte känner att den bryr sig om att besvarar. Filmer får gärna ha öppna slut men denna film ligger farligt nära pretto. Den är lite pretto för sakens skull känns det som.

Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Neils låt gör dock att jag trots tvivel känner mig som en efterföljare. Kanske till och med troende? (Hehe, hold your horses boy, let's not get carried away..:!)

Jag ger First reformed tre drastiska åtgärder av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Blaze (2018)

Ett svårt val: antingen får du veta exakt när du kommer dö, eller så får du veta exakt hur du kommer dö. Vilket väljer du? Ett ångestfyllt val, men det känns för mig givet att jag skulle välja alternativ två. Det första alternativet skulle påverka livet den sista tiden allt för negativt, även om man skulle kunna göra en finansiell budget för sitt liv med yttersta precision. I filmen om countrymusikern Blaze Foley erbjuds vi dock det andra alternativet. Vi får i inledningen veta hur han kommer dö. Resten av filmen är en vemodig och ofta sorglig men mycket engagerande film om en bortglömd "legend". Filmen när min dödsångest och biter sig fast i mitt innersta.

Blaze nämner i filmen att han vill bli en legend. Han säger något om att en stjärna brinner för sin egen skull, bländad av sin egen framgång, men en legend lever vidare efter sin död. Blaze är väl inte en legend trots allt, men han borde kanske vara en? Favoriten Ethan Hawke har regisserat filmen och jag känner att han har haft med sig sina karaktärer Tucker, Jesse och Mason Sr. i skapandet av filmen. Han visar på stort mod i att låta filmen vara så långsam och eftertänksam som den är. Jag gissar att många åskådare kommer vantrivas med tempot. Men för mig var det en magisk film, mycket på grund av den var så extremt långsam och introvert närmast.

Hawke har skrivit manus till filmen med Blazes exfru Sybil Rosen och det är därmed i stort genom hennes ögon vi får se Blaze. De må vara förmildrande av tidens förlåtande funktion, men jag tycker att de ändå fått fram en komplex bild av en man som antagligen var mycket svårt att leva med. Speciellt i ett modernt samhälle som ställer krav på alla att prestera och lyckas. Så länge de levde i sin "trädkoja" ute i skogen i Georgia hade de ett starkt förhållande som det verkar.



Jag älskar den typ av nedskalad country som spelas i filmen och fann musiken mycket vital, helt underbar i vissa partier. Och detta trots att Blaze inte körde någon Neil Young-cover! Jag kan förstå att vissa av låtarna skulle kunna nå någon form av förhöjd status, oklart om de borde bli legendariska dock.

Skådespelarna är väldigt bra. De äger sina karaktärer på ett självklart sätt. Det var annorlunda för mig att se Ben Dickey i rollen som Blaze då han är extremt lik en före detta kollega till mig som också är musiker. Det kändes hela tiden som att jag såg D på duken, han lämnade aldrig medvetandet under hela visningen. Som att gå på bio med en kär vän fast han fanns i mitt huvud hela tiden. Det var alldeles för länge sedan jag träffade D senast.

Jag gillade också Alia Shawkat i rollen som Sybil. Sybil själv spelade sin mamma i filmen, och Ethan Hawke spelade radio DJ som intervjuade Townes Van Zandt. Sen kunde jag inte missa den roliga cameon av Sam Rockwell, regissören Richard Linklater och Steve Zahn. Däremot kände jag inte igen Kris Kristofferson i rollen som Edwin Fuller, Blazes far. Det var en mycket stark scen.

Jag  vet inte hur denna film kommer utvecklas i mitt huvud under de närmaste månaderna men under visningen var det en av årets starkaste filmer.

Jag ger Blaze fyra paradis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen sågs under Filmspanardagen tillsammans med likasinnade bloggare. Hoppa in och läs deras tankar om filmen. Jag har svårt att tro att någon gillade filmen lika mycket som jag dock...

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

filmfrommen

Juliet, Naked (2018)

För att vara en stor fan av Nick Hornby, det räckte att läsa High fidelity en gång för att för all framtid kalla mig det, borde jag kanske skämmas lite? När jag gick in till visningen av den nya filmen Juliet, naked med Ethan Hawke visste jag inte att filmen är en adaption av Hornbys sjätte roman (ej medräknad non-fiction). Jag hade inte ens studerat postern!

Istället såg jag fram emot att se filmen för den verkade som en intressant dramakomedi ur favoritgenren American Independent. Det känns som att det är en smal film även om Judd Apatow är en av producenterna. Jag blev omedelbart helt förälskad i filmen. Jag kände igen mig något otroligt. Inte minst i den tämligen osympatiskt porträtterade Duncan. Damn, varför ska man identifiera sig med den töntiga nörden i filmen?

Chris O'Dowd går från klarhet till klarhet och här är han underbar som Duncan, en vuxen karl som är helt insnöad på en obskyr amerikansk musiker som sedan länge slutat göra musik. Duncan har en video-blog där han pratar om älsklingen Tucker Crowe. Jag känner igen mig på många sätt i Duncan, men jag hoppas att jag inte är honom.

Det andra är att jag kände igen mig i världen, eller känslan i filmen i alla fall. Och nu i efterhand när jag vet att filmen bygger på Hornbys bok är det än mer tydligt att detta är som en spirituell uppföljare till High fidelity utan att vara en formell sådan. Duncan, Annie och Tucker Crowe lever och andas i samma "universum" som Rob, Laura, Dick och Barry...



Chris O'Dowd är bra och smärtsamt smart. Annie spelas av Rose Byrne och hon gör henne rättvisa. Hon är bra om än inte sprakande. Det är nog svårt att spela kvinnliga karaktärer i Hornbys värld gissar jag. Danskan Iben Hjejle gjorde dock en fantastisk insats med Laura i High fidelity. Till den nivån kommer inte Rose Byrne upp till. Istället är det Ethan Hawke jag blir mest imponerad av i denna film. Han är så otroligt skön och här helt perfekt castad. Han påminner både om Jesse och Mason Evans Sr men spelar här en tydligt äldre karaktär.

Vissa filmer känns helt rätt rakt igenom och detta är en sådan film. Den är som gjord för mig både med tanke på handling men framför allt tonalitet och den allmänna "feelingen" i filmen. Det blev en extra stor överraskning eftersom jag var helt oförberedd på vad filmen var för något. Tänk att till och med utan att anstränga sig vara helt ospoilad inför en filmvisning! Vilken lyx. Jag kan bara tacka den generellt sett svaga line up:en i Malmö för detta. Jag behövde bara flyktigt skumma synopsis för att välja denna film. Success! En av årets bästa filmer helt klart.

Personligt så det förslår, och jag älskade det; musiknörderiet, kassettbanden, de obskyra konserterna på bootleg, spekulationerna om rockstjärnan, vinylerna i hyllorna, känslan av att livet rinner iväg, perspektiven. Men detta kommer sannerligen inte vara en film för alla. De som ser den som en romantisk komedi kommer bli besvikna. De som känner igen sig, de som lever i Hornbys värld, kommer älska den.

Jag ger Juliet, naked fem hajögon av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär imorgon fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och kommer länka till fler texter nedan (när de kommer upp):
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fifth Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl

Ola Rapace och Cara Delevingne

Predestination (2014)

Men va fan, vad hände, hur hände det och vad handlade den egentligen om? Hur kan man glömma en film på två dygn? Får man åka tillbaka i tiden och kolla den igen? Den andra av två Filmspanarfilmen i lördags var den nya australiensiska sci-fi thrillern med Ethan Hawke och Sarah Snook i huvudrollerna. Ny sci-fi med Ethan Hawke? Done. I'll be there.

Hawke spelar någon slags polis som åker omkring i tiden och jagar en lömsk massmördare, en bomb-mördare. Hur var det? Tidsresor upptäcktes 1992? Och man kunder resa 53 år framåt och bakåt från det origo-året. Intressant idé, men varför bara 53 år (eller vad det nu var)? Tidsresehorisonten? Jodå, det fanns en hel del typiska sci-fi-filosofiska saker att fundera på i denna film.

Look och feel påminner en hel del om Star Wars-mannen Rian Johnson's Looper. I Predestination hoppar man tillbaka till 50- och 60-talen och vi får en extremt lång och riktigt seg set up av hela filmen. Den berättas som en story över en bardisk. Känns inte helt ok att halva filmen går åt för en karaktär att berätta "sin historia".

Vissa delar av inledningen (cool första scen) och slutet (en filosofisk twist som inte går av hackor) var ganska bra, men däremellan var det allmän förvirring. Inte speciellt bra. Ethan Hawke är mer cool som person och filmman än jättebra skådespelare, och i denna film var han ganska blek. Den nya Sarah Snook var helt ok i en "showig" roll. Jag blev dock inte bedårad av skådespeleriet. Inte heller om människans öde. Inte heller av tidsresenärselementen. Allt var mjäkigt men inte uselt. Lagom. Som året 1992 ungefär, om det nu var det året som var origo.

Jag ger Predestination två karriärsval av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Efter att vi sett den underbara men skräpiga Död snö 2 valde vi detta sömnpiller till gemensam film. Vad tror du att de övriga filmspanarna tyckte om filmen? Igår, idag, imorgon, 1992?
Har du inte sett den? podd
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den? blog
The velvet café

Boyhood (2014)

Richard Linklater är en varm filmskapare. Jag gillar hans stil och känsla. Before-trilogin är bland mina absoluta favoriter. Nu har hans magnifika 12-åriga filmprojekt slutförts och filmen Boyhood ligger för våra fötter. Imorgon har den premiär.

I Boyhood får vi följa en pojkes uppväxt på nära håll i uppspeedad "realtid". Det är en spelfilm men Linklater har spelat in 20-30 minuter per år i tolv år med samma skådespelare. Vi får följa pojkens uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, flyttar, byte av skola och mammans nya pojkvänner. Scenerna glider in i varandra utan förvarning när det gått ytterligare ett år. Långsamt åldras föräldrarna medans barnen förändras mer såklart. Det är som att se Daniel, Emma och Rupert växa upp på film men allt detta komprimerat till en långfilm på nästan tre timmar.

Vilket magnifikt projekt! Det är mästerligt och vansinnigt att ta sig an ett filmprojekt som detta. Jag blir alldeles till mig bara av tanken. Det är rysligt spännande. Om filmen blir bra kommer projektets storskalighet addera till känslan av filmen, men om filmen blir dåligt kommer det inte vara långt till tankar om storhetsvansinne, poserande och pretto. Linklater spände verkligen bågen med detta projekt. Modigt!

Men precis som i Linklaters fantastiska Before-trilogi funkar detta suveränt. Obemärkt har Linklater integrerat skådespelarnas personligheter med filmens karaktärer. Pappan spelas av Ethan Hawke, som är van med detta angreppssätt från Berfore-filmerna och mamman spelas ypperligt av Patricia Arquette.

Pojken spelas av den tidigare helt okända Ellar Coltrane. Systern spelas av Linklaters dotter Lorelei Linklater. Hon tjatade sig till rollen, ville hoppa av i mitten men fortsatte och fullföljde projektet till slut. Ellar Coltrane visade vara en naturbegåvning. Nu kanske han inte väljer att fortsätta inom filmbranschen, han är tydligen en lovande fotograf också, men han skulle säkert kunna lyckas där om han bara ville. Det är annorlunda att se honom växa upp framför ögonen i en enda lång långfilm. Och det faktum att han utanför filmen levt hela sin uppväxt som en vanlig pöjk, när han samtidigt är en filmstjärna i danande är fantasieggande och unikt.

Filmupplevelsen var magnifik. Jag märkte knappt av den långa speltiden. Det kändes som att de 165 minuterna bara flög iväg. I en scen mot slutet tänkte jag plötsligt att här skulle filmen kunna vara slut och en sekund senare började eftertexterna rulla. Magisk ögonblick då jag som åskådare kände mig helt i synk med filmmakaren och då känslan av perfekt mättnadsgrad infunnit sig. Jag var varken sugen på mer eller övermätt. Richard Linklater är överlägsen Steven Soderbergh!

Boyhood var så mäktig och jag var så inne i historien att jag efter visningen nästan inte kom ihåg filmen. Detaljer, favoritögonblick eller kritik sköljde över mig och försvann lika fort som när man bläddrar genom ett familjefotoalbum. Vad ska man ta fasta på? Helheten eller detaljerna? I detta fall är helheten det jag kommer ihåg och då är filmen magnifik. Jag borde kanske dock se om den minst en gång för att kunna ge den fulla poäng betygsmässigt? Jag vill se om den nu! Och det är ju ändå så att när jag tänker tillbaka på filmen blir jag alldeles varm inombords. Ok Magen, jag förstår...

Jag ger Boyhood fem fantastiska filmprojekt av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läs gärna om pappans (Ethan Hawke) The Black album, post-Beatles mix tape inkluderat sånglistan.

Jag tror allt att flera av mina filmspanarvänner också kommer skriva om denna film. Var de lika förtjusta i Linklaters projekt som jag?
Johan
Fiffi
Sofia
Jonas
Carl

Before Midnight (2013)

Gamla goa vänner!

Before midnight var den film jag såg fram emot allra mest under Malmö Filmdagar. Äntligen skulle jag få se den tredje delen i Richard Linklater's serie om Jesse och Céline. Serien där den första heter Before Sunrise och kom ut 1995. Den andra, Before sunset kom ut 2004, nio år senare, och nu ytterligare nio år senare kommer den tredje filmen.

Linklater har gjort filmerna i nära samarbete med skådespelarna som spelar vårt kärlekspar, Ethan Hawke i rollen som Jesse samt Julie Delpy i rollen som Céline. Det är ingen hemlighet att de tre dragit mycket från sina egna liv och Hawke och Delpy har fått fria händer att skapa sina karaktärer. Karaktärerna är en blandning av verklighet och fiktion. I filmerna har karaktärerna varit ungefär lika gamla som skådespelarna var då filmerna skrevs. Jag tror att de ska vara 23, 32 respektive 41 år.

Bbefore-serien är ett filmiskt experiment som jag bara älskar. Vilken storslagen idé säger jag och hyllar filmerna bara för den sakens skull. Sen att de två första är bland mina absoluta favoritfilmer skadar ju inte. Jag vill se det som att jag tillhör den generation som vi får följa i och med dessa filmer.

Tyvärr såg jag inte Before sunrise redan på 90-talet, men jag såg både den och Before sunset något år efter den andra filmen kom.

Jag är högst medveten om hur hemskt det skulle vara att bli spoilad inför denna film så jag lägger för säkerhets skull in en spoilervarning här. Om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa här och återkomma efter du sett filmen.





SOILERS!

Before midnight uppfyllde nästan de osannolikt högt ställda förväntningarna. Det var som att återse två gamla kära vänner och jag njöt filmen igenom i deras sällskap. Filmen är jättebra och jag kan ge den en stark rekommendation, men den når ändock inte upp till de höjder som de första två svävade i.

En stor skillnad mellan den nya filmen och de två första är att i de filmerna var Jesse och Céline inte ihop. De filmerna är bitterljuva för att man som åskådare inte ens vet om de ska få varandra, trots att de är perfekta för varandra. Nu i trean får vi i inledningen reda på att de faktiskt fick varandra och hela filmen utspelas under en dag på deras sommarsemester i Grekland. Nu går de inte omkring och försöker charma den andre för att få ligga. Nej, nu går de omkring och pratar om sitt förhållande. Det gör att hela filmen känns annorlunda. Vilket är bra! Men också lite vemodigt. Tiden har sprungit ifrån de härliga karaktärerna de var och vi får se nya sidor av dem, kanske mognare, men i alla fall med mer livserfarenhet.

Jag gillar också den nya strukturen i filmen. Eftersom tiden för uppvaktning på tu man hand var förbi, var trion bakom filmen tvungna att utveckla konceptet lite. Först får vi en tämligen bedårande scen med hela familjen i bilen. Det var bra att filmen inleds med en mysig scen, det blir elakt nog ändå mot slutet. I denna scen pratar Jesse och Céline om saker som sig bör då man lever ihop och har familj. Redan här berör de de ämnen som de senare under filmen kommer gräla om. Efter bilresan får vi några scener med flera av sommargästerna, en intressant scen med Jesse och två andra män, samt den stora lunchscenen där de är ungefär åtta vuxna runt bordet. Ämnena de pratar om är välfunna och passar bra in i en Before-film.  Det är första gången vi ser en scen med så mycket folk såvitt jag kommer ihåg (det var ett tag sedan jag såg de äldre filmerna). Jag gillade scenen skarpt och kommer suga mig i dialogen ännu mer nästa gång jag ser filmen. Men så här långt in i filmen var det något som saknades...

En lång promenad! Och, oh my gosh, vi fick vänta på den, men sedan levererade de, Linklater, Hawke och Delpy. En lång, lång tagning. Kameran riktad mot dem medan de går genom en vacker men dammig grekisk miljö mot en liten kuststad. I denna och efterföljande scen i hotellet får fansen precis det som de längtat efter. De går omkring och pratar. Jag älskar det. I love it!

Dialogen är älskvärd ett bra tag, men filmen behövde mer dynamik och parets dialog förändras från mysig till vass och sedan utvecklas deras samtal till ett praktgräl. Detta var överraskande! Så överraskande att det var ganska givet kan jag tycka. Om de inte kan uppvakta varandra längre, för de är ju redan är ihop, vad finns då kvar för att skapa nerv i dialogen? Jo, ett bråk. Jag kände mig delvis lite chockad och delvis lite ledsen för deras skull, men som filmiskt grepp är det jättebra.

Och som alltid i dessa filmer känns dialogen så sann. De går till hotellet för att ha sex men de börjar bråka. Been there, done that... Céline har hunnit klä av sig halvnaken när bråket trappas upp till att bli allvarligt på riktigt. Jesse försöker skämta bort problemet, han vill ligga, men ack. Som så många andra scener i denna trilogi känns det äkta. Scenerna i hotellrummet påminner mig en hel del om scenen mellan Julianne Moore och Matthew Modine i Short Cuts.

Men vad menar Céline? Hon verkar vilja få det till att Jesse tvingat henne till saker. De bor ju för tusan i Paris för att hon ville det. Det är hon som gör karriär. Han är trots allt hemma med de två döttrarna. Att han vill kunna ha närmare kontakt med sin son kan knappast vara en dödssynd. Bråket måste bero på något annat...

Och då har vi kommit till det öppna och svårtolkade slutet. Precis som med Before Sunset lämnas publiken att spekulera. Har de verkligen brutit upp? Har de verkligen blivit sams? Eller var sista scenen med en Jesse som låtsas att han kommer från framtiden en scen där båda visste att det var för sent att lappa ihop förhållandet? Det är denna typ av slut som genererar funderingar, farhågor och förhoppningar om hur det ska gå för de kära vännerna, Jesse och Céline, som gör Before-filmerna så bra.

Och nu till frågan som inte går att undvika. Kommer trion göra en fjärde film om nio år? Jag hoppas det. Låt experimentet fortsätta. Låt dem separera för att sedan åter träffas på Jesses 50-årsfest! Låt dem prata sig igenom hans party, låt dem åter upptäcka den glöd de en gång hade, låt dem återförenas (men givetvis med ett öppet slut...). Låt oss få en film till. Kalla den Before Tomorrow.

Jag hade höga förväntningar även om jag fruktade att det kunde blivit pannkaka också. Filmen matchade nästan den höga nivån som satts av de tidigare filmerna... lite lite kvar, men najs ändå.

Jag ger Before midnight fyra argument av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5

Kolla in vad några av mina bloggvänner tyckte om filmen; Fiffi, Sofia och Jojjenito.

Still there. Still there. Gone!

Still there. Still there. Gone?