She Came to Me (2023)

She came to me är en romantisk komedi med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei i huvudrollerna. Dinklage spelar Steven en kompositör med "writer's block". Han är gift med Patricia (Hathaway), en iskall och totalt oromantisk psykiater. Under en stärkande promenad för att finna inspiration finner Steven en sjaskig bar nere i hamnområdet och där finnar han sin musa, bogserbåtskaptenen Katrina, spelad av Tomei. Steven får inspiration av mötet med Katrina och kommer igång med sin nästa opera som handlar om en kvinnlig bogserbåtskapten som också är en massmördare... Hilarity ensues.

Filmen är skriven och regisserad av den för mig tämligen okända regissören och skådespelerskan Rebecca Miller. Det är en mysig liten film i samma genre som Woody Allen, Noah Baumbach och Nicole Holofcener verkar inom.

Vid sidan av en som vanligt fantastik miljö från Brooklyn och roliga karaktärer där Anne Hathaways psykiater är extra välfunnen, har filmen en mer allvarlig och mörk sida. Det är sidohistorian om Patricias färgade son Julian och hans förhållande med städerskans dotter Tereza som tar större och större plats under filmens gång och för mig känns det som att det är den historien Miller egentligen ville berätta. Stakes! Liv riskerar att slås i spillror. Problematiken som filmen lyfter upp känns för oss åskådare som enkel att hantera men det är också uppenbart att en situation som beskrivs kan gå helt åt helskotta utan större problem.

Denna film är bra, men hon har en liten bit till för att nå de riktiga höjderna. Det räcker till en trea i alla fall.

Betyg: 3/5

The Station Agent (2003)

The station agent är en renodlad dramakomedi av American independent-slag. Det är mer ett drama än komedi men jag smyger in den här för att den är så bra. Filmen har en mycket otydlig handling och jag kan förstå att Tom McCarthy hade svårt att hitta producenter som var villiga att hosta upp med pengar för filmen. Filmen är skådisen McCarthys första film och han har skrivit manus och regisserat.

Filmen lever på sin fantastiska känsla. Vi får följa hur tre mycket oförväntade och olika människor blir kompisar. Vi har den självvalda enstöringen Fin. Han är dvärg och har tröttnat på att alltid bli driven med och att alla glor. Vi har konstnärinnan Olivia som drabbats av djup sorg då hon förlorat sin son och därefter lämnat sin man i krisen som hon fortfarande genomgår. Sen har vi den levnadsglade och varme kubanske kaffeförsäljaren Joe. Det är en underbar trio som jag gärna spenderar tid med, både i glädje och sorg.



En film utan speciellt påtaglig handling och som bygger på feeling åste ha rätt skådespelare. Peter Dinklage var här före Game of Thrones inte alls lika känd. Med en välrakad haka och en ungdomlig uppsyn spelar han sin Fin med återhållsamhet. Hans frustration över hur folk i gemen behandlar honom är tydlig och ibland krackelerar fasaden. Men han är väldigt bra och detta kan kanske varit en av de roller som gjorde att han fick giget i GoT?

Patricia Clarkson är filmens drottning. Hon underspelar sin djupt deprimerade Olivia till perfektion. Scenen när hon betraktar den unge mannen som spelar fotboll med sina två barn är fantastisk. Hon bryter ihop under tystnad mitt framför ögonen på oss.

Filmens hjärta, stora stora hjärta, är Joe spelad av den som alltid fantastiske men ack så underutnyttjade Bobby Cannavale. Han är helt enkelt suverän i denna film. Joe ger sig inte inför alla avvisningar. Han är genuint intresserad och sjukligt social. Hans relation med Fin är så fin! Pun intended.

Typ av humor?

Nej, men detta är knappt en komedi ens. Det finns inga skämt som inte kommer sig ur organiska situationer som karaktärerna råkar ut för. Detta är så långt från en Jim Carrey eller Will Ferrell-komedi man kan koma. Inga pruttskämt, (nästan) inga dratta på ändan-skämt och ingen satir.

Jag skrattar dock högt några gånger. Mest rörande två scener med Olivia som usel bilförare. Ni som har sett filmen vet vad jag menar.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta en juvel, helt suverän. Som renodlad komedi är den dock mycket tunn. Nej, detta är en kantboll på att ens kunna kallas för en komedi. Ämnena den behandlar är verkliga, vuxna och seriösa på alla sätt. Detta är ett mycket bra drama helt enkelt och som alla bra dramer har den en viss portion humor också. Som livet självt. Men ingen fokus på humorn för dess egen skull alltså. De av er som vill se "skratta läppen"-humor eller "slå sig på knäna"-komedi får leta vidare.

Manus vs. skådespelare

Manus är bra men förståeligt svårsålt. Filmen lever upp i hantverket. Stämning, klippning, musik och skådespeleriet tar överhand. Manuset representerar en smal idé och så har McCarthy adderat en härlig dialog. Skådespelarna är jättebra. Jag gillar framför allt att Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Michelle Williams i en biroll inte spelar över. Det finns flera känslomässiga situationer där de hade kunnat gå över gränsen flera gånger. Bobby Cannavale spelar en mer yvig karaktär men han gör det kontrollerat och i mina ögon spelar han inte över heller.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Det är bra att ha vänner!

Två stereotyper: dels har vi Olivias exman som spelas av John Slattery. Att denne John Slattery alltid spelar sådana sliskiga typer! Jag gillar inte hans stil. Det är sedan gammalt, sedan tv-serien Ed. Kommer ni ihåg? Han uppfyller här alla sterotypiska egenskaper hos ett jobbigt ex som är äcklig.

Sen har vi har två stereotypiska bonnläppar som i kallas "red necks". De hånar Fin för att han är dvärg och den ena är abusive i sitt förhållande med Michelle Williams karaktär. Hans IQ är lägre än skostorleken. De typerna är aldrig de vassaste knivarna i lådan.

Tre tropes:

a. Lonely together - filmens huvudtema, alla tre är ensamma men på grund av helt olika orsaker. De finner vänskap och sällskap hos varandra.

b. Glasögon är sexiga på bibliotekarien!

Joe: It's the librarian fantasy, man. Glasses off, hair down, books flying.
Fin: She doesn't wear glasses.
Olivia: Well, buy her some. It's worth it.

c. Ingen antagonist! Är detta en trope ens? De tre huvudkaraktärernas egna personliga problem utgör drivkrafterna i filmen. Det är kanske därför manusets handling känns så otydligt. Ingen tydlig antagonist skapar suddighet. Något att tänka på när man skriver manus.

Favoritkarakärer?

Jag älskar Joe mest. Nej, jag älskar Olivia mest. Ahh, nej jag älskar Fin mest. Nej Joe. Nej...

Trivia

Några random trivia bits från imdb:

The train depot in the film still exists in Newfoundland, NJ. It is a popular spot for train fans to take pictures of the Susquehanna trains as they travel north through New Jersey.

Tom McCarthy wrote the three main roles directly for the actors who ended up playing them. McCarthy has said in interviews that at the time of writing he was friends with Peter Dinklage, an acquaintance and colleague of Bobby Cannavale, and almost a complete stranger to Patricia Clarkson.

Omtittningspotential?

Ja detta är såklart en film man kan se om många gånger. Det är också en film som jag har gett till vänner som exempel på bra American independent-filmer som jag upptäckt via Stockholms Filmfestival.

Slutomdöme

Jag älskar denna film mer och mer desto äldre den blir. Nu har den legat och göttat till sig i huvudet och är en självklar femma. Suverän Am indy-drama.


Betyg: 5/5

Elf (2003)

Detta var en glad film. Kombinationen att ligga hemma sjuk och Steffos inspirerande jultema på bloggen och tillika tips om julfilmer som Elf gjorde att jag plockade ner filmen från bokhyllan där den samlat damm allt för länge. Juletider är här. Snart kommer tomten och besöker alla snälla barn.

Jag har sannerligen inget emot Will Ferrell. Han är stor, högljudd och allt som oftast rolig. Jon Favreau är en underskattade filmmakare som blåste iväg mig med Chef tidigare i höstas. Till slut måste Zooey Deschanel lyftas fram - denna varelse som är så häli.

Filmen inleds underbart med back story om hur människan Buddy hamnade uppe på Nordpolen hos Jultomten och alla nissarna. Den delen var en klar favorit. Sedan kommer den långa biten när Buddy lär känna New York och sin biologiska pappa spelad av träbocken James Caan. Han, Caan, har aldrig varit en favorit hos mig men här är det just det träiga som behövs. Bra casting ändå! Mary Steenburgen flimrar förbi som Walters fru. Hon är bra men underutnyttjad rent generellt.

Filmen puttrar på. Allas ansikten ser glada ut i biosalongen. Slutet blir som vanligt i komedier som denna både överdrivet och sockersött. Jag förväntar mig och bejakar lyckliga slut i filmer som denna, men det får vara måtta på hur konstlat det får vara.  Jaja, ingen fara, mitt leende frodas, det blir inte stelt en enda gång. Tyrion Lannister dök upp i en mycket underhållande scen och att få se Zooey i elf-mundering i sista scenen gjorde min kväll både mysigare och roligare. Nu åter till sjuksängen...

Jag ger Elf tre väckarklockor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, hon sjunger bra också...

X-Men: Days Of Future Past (2014)

SPOILERS BELOW. BEWARE.

Is the future truly set?

Min polare Robert gillar fräsiga actionfilmer och fantasy. Nya X-Men-filmen? Dags att gå på bio med Robert igen!

Det börjar med en rafflande scen från framtiden. Ett gäng mutanter fajtas mot stora gubbar, monster eller vad det nu kan vara. Plötsligt försvinner alla och de futuristiska valven blir stilla och öde. Jag kände knappt igen hälften av mutanterna. Ellen Page var där i alla fall, och han den där mesige som gör is. Jag är helt rudis när det gäller X-Men. Har inte läst en enda serieruta av serien.

Sedan kommer filmens set-up som bygger på att Ellen Page ska skicka tillbaka Wolverines medvetande till en yngre version av honom i 1973 så att han med hjälp av Magneto och han, den där rektorn, ska kunna stoppa Mystique/Raven från att göra något dumt som leder till en trist framtid. Jag kan köpa tidsresor i sci-fi om det hanteras på ett rätt sätt. Jag tycker inte att det är bra om man ska göra en "Bobby Ewing" på hela filmserien. Det blir så jäkla lamt. Det blir som att se på ett parti high stakes poker där alla får byta sina insatser efter de sett hur korten fallit. Inget betyder något. Så jag har ett stort problem med hela filmens koncept. Det förtar all spänning som redan var låg. Jag var aldrig orolig för någon av huvudkaraktärerna, inte ens när de dog var jag oroad för att de skulle dö! Filmen var inte spännande. Damn it.

Jag vet att man inte bör dissekera en film som denna för mycket men vad var filmens stora "problem" egentligen? Jo det var att Mystique var korkad helt enkelt, vilket pucko. Om någon kunde sätta sig ner och prata vett i henne så hade de löst problemet. Inte riktigt värdigt en film av denna kaliber. Denna svaghet i manus hade dessutom med lätthet kunnat fixas. Man hade till exempel kunnat låta någon skurk lura henne att tro att hon var tvungen att mörda Tyrion Lannister för att rädda framtidens mutantisar. När sedan Wolverine kommer och ber henne byta spår tror hon då givetvis att han är falsk. Vem ska hon lita på? Då hade vi fått en intressant knorr som dessutom synkat in i 70-talets konspirationsthrillers.

Om handling, stakes eller spänning tas bort då återstår endast sköna actionsekvenser och karaktärsdriven humor. Det senare fick vi en del. Både Wolverine, Quicksilver och Magneto d.y. hade lite glimten i ögat. Ellen Page, han den där rektorn, Storm, Hulken och framför allt Jennifer Lawrence var alla kliniskt befriade från humor. Trist. Sen måste jag säga att jag tyckte att Tyrion var rejält underutnyttjad. Jag fick aldrig grepp på honom och jag hade hellre sett honom etableras lite tydligare.

Action då? Action utan slut? Det är den del som jag oftast håller som minst viktig, även i en film som denna. Men här överraskade filmen positivt i alla fall. Den klart bästa scenen var då de fritog Magneto från fängelset under Pentagon. Karaktären Quicksilver var filmens höjdpunkt, både humoristiskt och coolt filmat. Det är en otrolig scen.

Flera av filmens actionsekvenser var väldigt bra. Jag älskade alla scener från framtiden, när mutanter kämpar mot the sentinels. Visst påminner nästan scenerna för mycket om Terminator, men konceptet är coolt. Speciellt scenen mot slutet då en efter en dör var rejält mäktigt. Hade man inte varit så inställd på att alla ändå klarar sig hade det kunnat bli dammigt i rummet när hjältarna faller. Sen var det lite trist att jag inte kände flera av dem. Har vi verkligen mött dem alla i tidigare filmer, eller måste man ha läst serieböckerna för att veta vilka de var?

Cool figur, men vem är det?

Till sist några ord om visningen. Jag hade tyvärr otur igen då det satt en IDIOT på platsen rakt framför mig som inte kunde sitta still. Han ålade sig som en besatt ibland, satt sig rakt upp i stolen och satt till och med ibland framåtlutad med armarna mot knäna. Vid alla dessa tillfällen stack hans huvud upp långt över textraden. Detta hände lite då och då, tillräcklig sällan för att jag aldrig kom mig för att luta mig fram och börja jiddra med honom (gräla på biografen är inget man direkt ser fram emot), men tillräckligt ofta för att jag skulle tänka på hans rörelser hela tiden. Misär. Fan det är snart slut med att gå på bio på bio. Bio ses bäst hemma i filmrummet. Jag kommer se om filmen någon gång och det är mycket möjligt att jag då får en bättre upplevelse med filmen.

Det var en trevlig kväll med Robert i alla fall!

Jag ger X-Men: Days of future past tre gener av fem möjliga.

Betyg: 3/5


För mer filmspanargodis om denna film: Sofia, Cecilia, Fiffi, Jojjenito, Filmitch, Johan.

Game Of Thrones - Season 3 (2013)

Och så var det ett helt års väntan på nästa säsong av game of Thrones igen! Suck. Serien avslutades nyligen med buller, twitterexplosion och bång. Jag följde serien slaviskt varje vecka och spänningen inför säsongsavslutningen var olidlig. Detta var ett brott mot hur jag normalt sett ser serier nu för tiden. Mitt tv-serietittande har antagit en annan form än hur serier sågs förr i tiden. Ett fenomen som jag inte är ensam om att uppleva. Det diskuterades bland annat på Spanarna i radion i våras. Nu för tiden kollar jag på tv-serier i "klump" via dvd-boxar eller liknande. Hela säsonger ses i raskare takt än när man ser ett avsnitt per vecka och på en privatlivsförstörande av tv-kanalens förutbestämda stående tid. Det är så jag föredra att se Dexter, Californication eller vilken serie det nu kan vara. Ibland ses ett avsnitt per kväll och ibland kan det bli flera avsnitt. Nice.

Men för årets säsong av GoT kunde jag inte hålla mig och kollade alltså ett avsnitt per vecka. Förutom den vecka då de irriterande nog hade uppehåll en vecka. En annan skillnad mot vissa lite lättare serier är dock att varje avsnitt av GoT är så matigt att det är svårt att ta in mer än ett avsnitt per kväll. Man behöver ibland en god tid på sig att låta avsnittet sjunka in. Men samtidigt som serien har välutvecklade och komplexa karaktärer, många parallella handlingar, långa och ibland otydliga händelsekedjor och en massa detaljer så kan man konstatera efter säsong 3 att handlingen i vissa avseenden går väldigt långsamt fram. Fan, Dany ta dina arméer och åk över till Västerås någon gång!

Säsong 3 var mycket bra med en höjdpunkt i slutet av första halvan och en höjdpunkt mot slutet av säsongen. Jag var mest sugen att se mer av Daenerys under säsongen. Hennes scener var de allra bästa. Det skadar inte att ha tre drakar som växer och växer om man lever i en fantasyvärld. De övriga favoriterna tappade lite under denna säsong. Tyrion är ju fortfarande cool men han var inte med lika mycket och story arc:en för honom var inte superintressant. Lilla Arya är också fortfarande en favvis och det första kul jag såg var hur mycket ett år extra syns i den åldern. Hon är fortfarande liten men ser klart äldre ut än i säsong 1 och 2. Lite som när vi kunde följa skådespelarna i HP växa upp framför ögonen på oss. Men tyvärr hände det inte så mycket med henne heller. En av händelsetrådarna runt henne fick sin upplösning, men jag önskar få se mer om den där lönnmördaren hon träffade i säsong två. Hon är som gjord för lite kick ass men det får vi vänta på. Även om det var lite coolt när hon dödade för första gången...

De övriga trådarna var ojämna, bra ibland men också lite mindre spännande ibland.

Allt som allt var säsong 3 väldigt tydligt en mellansäsong. Serien startar fortfarande upp fler trådar än vad den stänger känns det som. Serien är dock otroligt bra som helhet. Jag har väl mest tilltalat redan invigda med denna text, men för er som inte sett Game of Thrones än kan jag bara tipsa om den. Den ÄR bra. Jag ser fram emot mer när fortsättningen väl kommer.

Betyg: 4/5

Pete Smalls Is Dead (2010)

Pete Smalls is a genius.

"Pete Smalls is dead" är en film noir-komedi i ett degenererat Los Angeles, en pastisch på en klassisk film genre. Vi får alla välkända element; den släpiga berättarrösten, sjaskiga barer, en "femme fatale" och ett mysterium med en död kändis. Detta påminner lite om Steve Martins lysande "Döda män klär inte i rutigt", men den har en helt annan typ av humor.

Suveräne Peter Dinklage (The station agent) spelar K.C som åker till LA på sin vän Pete Smalls begravning. Han gör det för att den andra vännen Jack, spelad av Mark Boone Junior (Batman begins), har lovat att det finns pengar att hämta. Storyn handlar om hur Pete Smalls stulit ett manus från K.C. och hur detta manus stjäls, tappas bort, förstörs och förstör. Allt medan Jack skjutsar omkring K.C på en moped iklädd en gammal "Easy Rider"-hjälm.

Tim Roth (Reservoir dogs, Pulp fiction) och Steve Buscemi (Con Air, Armageddon, Fargo) förgyller filmen med några få scener.

Detta är en komedi som var väldigt festlig ett tag. Allt efter film fortskred blev jag dock mer och mer okoncentrerad och till slut satt jag och nickade till mest hela tiden. Diana såg dock road ut efter filmen och verkade gillat den en hel del. Denna kväll hade hon väl mer humor än mig.

"Pete Smalls is dead" får två bortrövade hundar av fem.

Betyg: 2/5