Tom Clancy's Jack Ryan - Season 2 (2019)

Denna säsong är det personligt för Jack. Han åker ner till Venezuela med en amerikansk senator som var en gammal vän från Jack tid i det militära. De skulle förhandla med regimen men det blir bråk och senatorn ryker med. Jack blir sablans arg.

Under denna säsong lär vi oss att Jack med lätthet tar sig vatten över huvudet och gärna går "rogue", dvs att han arbetar under radarn utan stöd från han överordnade. Mycket av det som sker är ännu mer orealistiskt än vad som brukligt är i en serie som denna och allt känns för övrigt lite för småskaligt. I slutet av säsongen intar tex Jack och några få män det venezuelanska presidentpalatset efter de flög in med en en amerikansk militärhelikopter och landade den i lugn och ro.... Det blev lite löjets skimmer över manus av och till.

Men samtidigt är serien till dess struktur alltid spännande. Det är lätt att titta vidare på ett avsnitt till hela tiden. Jack har hjälp av ett litet team av special ops. De är vassa, men trots det gör de korkade val ibland. Jag ser det som att dessa val är där endast för att det passar in i storyn, inte att det på ett rättvist visar upp vad den typen av specialister skulle gjort. Till exempel att Uber blir kvar i djungeln var extremt korkat. Och enda anledningen till att han var så korkad var för att gänget på det sättet skulle upptäcka fånglägret. Hans agerande styrdes av behov i manuset och inte tvärtom.

Det är ibland som manus är som ett dataspel, med transportsträckor till nästa "task" som i showen är nästa spännande actionscen. Tyvärr saknas den övergripande spänningen då inget direkt hot mot världen eller ens USA ruvar bortom horisonten. Konflikten handlar om vem som ska få äga en fyndighet av värdefulla mineraler...

Trots kritiken är det underhållande och jag gillar Ryan (John Krasinski), Greer (Wendell Pierce) och vår nye hjälte Mike (Michael Kelly).

Under säsongen träffade vi Noomi Rapace som en tysk underrättelseofficer, och hon var svag i den rollen. Roligare var säsongens main villain Max, spelad av Tom Wlaschiha.

Danne tipsar om att säsong 3 är den starkaste så jag tittar vidare!

Betyg: 2/5

Sherlock Holmes: A Game Of Shadows (2011)

Are you sure you want to play this game?

Efter jag sett Robert Downey Jr fara omkring som Tony Stark i The Avengers var jag sugen på mer av honom. Det fick bli den nya Sherlock Holmes-filmen. Återigen har Guy Ritchie, Madonnas fd make, regisserat. Den första Sherlock Homes-filmen var en underhållande action-äventyrsfilm med en hel del humor. En perfekt matinéfilm. Jag väntade mig något liknande från denna film.

I denna uppföljare får vi följa Sherlock och en motvillig Dr. Watson i en match mot skurkarnas skurk Dr. Moriarty. Sherlock har nu mött sin överman, eller har han?  I filmens inledning gifter sig Dr. Watson, men istället för en romantisk smekmånad i Brighton måste den gode Watson bistå Sherlock i kampen för att rädda världsfreden och motverka Dr. Moriartys planer på världsherravälde.

Robert Downey Jr är som vanligt underhållande som Sherlock Holmes. Hans rolltolkning här påminner mycket om hans Tony Stark i Iron man-filmerna. I filmens inledning återser vi Irene Adler en kort stund innan hon slås ut ur spelet som den bonde på schackbordet hon var. Rachel McAdams är bra i rollen som miss Adler och det klickar i personkemin med Downey Jr.

Under resten av filmen spelar den svenska Noomi Rapace den kvinnliga huvudrollen som spåkvinnan Simza. Jag får här ännu mer vatten på min kvarn. Jag har riktigt svårt för henne och hon underpresterar kraftigt i denna film. Fel på skådespelaren eller regissören? Detta är inte ett tungt seriöst drama, detta är inte en Norén-pjäs. Men likväl är Rapace stel och kall och hon gör inte sin karaktär alls så fyllig som den skulle kunnat vara. Trots den korta tid Rachel McAdams är med i filmen är hon mycket mer intressant att följa än Rapace. Trist att vi får fram en svensk "stjärna" och så är hon så intetsägande och tråkig. Detta är en film och roll som verkligen kunde lyst av glädje och lite glimten i ögat, men det klarar Rapace inte av att leverera.

Självklart går det inte att se denna film utan att jämföra med den ypperliga tv-serien Sherlock som  just avverkat säsong två. Tv-serien Sherlock är mer seriös känns det som. Den har generellt sett bättre manus, handling och i många fall skådespelare. Även om både filmerna och tv-serien har förvanskat de ursprungliga Arthur Conan Doyle-berättelserna så ligger tv-serien närmare böckerna än vad filmen gör. Tänk på att Sherlock i böckerna löser otroligt komplicerade men oansenliga brott, dvs det är inte världskrig eller världsherravälde som står på spel. Det är uppdrag för James Bond. Sherlock Holmes löser små brott och vardagsproblem, men på sitt eget unika sätt.

Sherlock Holmes: A game of shadows var ungefär så som jag trodde. Detta är en frejdig äventyrsfilm i högt tempo och med glimten i ögat (från majoriteten av skådespelarna i alla fall!). Till det får man lite spänning, lite trickfilmning, och en Robert Downey Jr i mellanform.

Jag ger Sherlock Holmes: A game of shadows tre svaga soffförklädnader av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Prometheus (2012)

My god, we were so wrong.

Detta kommer kanske bli en av de konstigaste revyerna jag skrivit på länge, konstigare än vanligt till och med. Du kommer kanske läsa min text och sedan bli överraskad av betyget. Then so be it.

SPOILER ALERT! SPOILER ALERT! SPOLIRE ATERL! SPoILERY ATTENTION!

Först kommer jag behandla det som var bra med filmen, sen kommer mina kritiska invändningar...

Gillade jag filmen? You bet 'ya. Satt jag som fastnaglad vid duken under hela visningen? Sure did. Skulle jag se en uppföljare till filmen om en sådan kom ut? Hell YES. 

Ridley Scott tog god tid på sig att återkomma till den älskade sci-fi-genren, men han visar än en gång var skåpet ska stå. Miljöerna, stämningen och långsamheten var underbart att se. Jag fullkomligt älskar känslan av verklighet, avsaknaden av plastiga CGI-effekter som, vad heter han, idioten, George Lucas håller på med. Självklart finns där en massa CGI, men jag läste någonstans att Scott använder så mycket mekaniska, riktiga, specialeffekter som över huvudet taget är möjligt. 

Jag tyckte att skådespelarna var adekvata, ingen drog till sig negativ uppmärksamhet. Jag tyckte till och med att Noomi Rapace gjorde sin komplexa och svåra roll på ett bra sätt. Det var vissa scener som skavde, men inte så mycket som jag fruktat. Det är inte rättvist att jämföra denna film med Alien, varför vet jag inte men det lät bra när jag skrev det. Men om jag ändå ska jämföra så kommer bara en skådespelare upp i nivå med de sju skådespelarna i mästerverket från 1979. Och det är givetvis Michael Fassbender som är mycket bra som androiden David. Jag är med i Fassbenders lag. Han är enligt mig den solklara vinnaren i det senaste årets debatt om bästa nya skådespelaren...

Nu till min kritik. Jag kan inte annat än känna att denna film kunde blivit ännu bättre. Trots dess dryga två timmar kändes den rejält nedklippt! Varför vet jag inte, kanske en kombination av manus, regi och klippning. Trots att Scott låter filmen andas och karaktärer och story byggs upp skapas inte den spänning eller skräck som är så påtaglig i Alien. Även några mycket intressanta konflikter slarvas bort. Vad har vi då för några missar i filmen? Låt oss lista upp dem...

När Prometheus landat utanför pyramiden hastar gänget dit utan minsta förberedelse eller betänkligheter. Sedan händer en massa saker men Scott etablerar aldrig det faktum att gänget är i deep shit. Inga "We're doomed"-uttalande här inte. Men ändå är helt plötsligt kaptenen Janek och hans två piloter beredda att offra sig... Det kändes som att karaktärerna upplevde saker som vi åskådare inte fick se eller ta del av. I filmen löses detta av att Shaw och Janek för en dialog om saken. Som de säger på Filmspotting om bra filmskapande: "show, don't tell"

Karaktären Janek etableras inte alls. Han visar sig vara en bad ass. Man kan gissa sig till att har en militär bakgrund, men intet. Jämför här med Sgt. Apone i Aliens.

Charlies sjukdomsförlopp hanteras väldigt flyktigt, och det kändes ofullständigt. Även här hann de övriga inte bli rädda förrän Vickers kom och eldade upp honom. Charlie upplevde jag som en av huvudkaraktärerna och det är helt ok att offa en sådan, men då ska de ske snabbare eller långsammare är vad som gjordes nu.

Charlize Theron är en fantastisk skådespelare men hon får ett otacksamt jobb med Vickers. Vad är karaktärens drivkrafter? Oklart. Mer om henne nedan.

Actionscener. Det är ju några, men också här hastigt genomfört. Hur/när dör Ford? Lyckades jag missa det eller visades det aldrig? Det gick ju åt en hel del folk i slutskedet, men jag hängde inte alls med. Tyvärr tror jag inte att det var ett artistiskt val av Scott att grumla till det, det bara blev så. Det är som om det ligger flera intressanta scener kvar på golvet i the cutting room. Jämför när flertalet av the marines dödas i Aliens. De scenerna är medvetet gjord på ett stökigt och förvirrat sätt. Allt för att sätta fingret på deras okoordination och dåliga ledning från Lt. Gorman.

Dialogen var också tämligen svag. Åtminstone känner jag det så nu efter första titten. David var den bästa karaktären. Hans sublima humor var dock malplacé eller outforskad. Skulle han vara helt känslokall (a la Ash) så var hans humor malplacerad. Men om hans små kommentarer och betraktelser var ett tecken på en intressant självständighet, personlighet eller till och med en själ, då var den storyn underutvecklad. I värsta fall sket man i varför utan gav honom bara några roliga one liners för att fylla filmen med sådana.

Handlingar och dess konsekvenser? OK, så David förgiftade med berått mod Charlie. Ok, så Shaw förstod det då hon såg det i Davids ansikte när gänget var på väg in i pyramiden andra gången. Var i hela friden tog den storyn vägen? Drabbades Shaw av minnesförlust eller ligger den scenen också på golvet? Kände David ånger? Blev det någon konsekvens på grund av hans handlande? Fick han sitt straff?

Vickers, då? Hela den scenen då Vickers och Shaw springer framför ett gigantiskt hjul som kommer krossa dem, istället för att ta två steg åt sidan (Shaw rullade enkelt åt sidan när hon ramlat), var skrattretande på fel sätt. Denna slutscen med den outforskade Vickers sätter ännu mer fokus på henne. Vad var hennes roll i filmen? Man har inte tid att hantera oväsentliga bifigurer i en film som denna. Ok i långa tv-serier, där kan man sväva ut i återvändsgränder, men i en tajt tvåtimmarsfilm låter det sig inte göras.

Till sist, fan vad jag hatar 3D.

Japp, mycket på minussidan. Men tänk om det kommer en tretimmars director's cut som fixar till mycket av det jag skriver om ovan. Låt oss böna, låt oss be, låt oss tro.

Åter till det positiva. SPOILER ALERT! En av filmens bästa sidor är dess utforskning och filosoferande om the Engineers. Hur de skapat oss och sedan ångrat sig. Guden som skapar sin avbild och ångrar sig! Och vem har skapat skaparen? Fantastisc stuff. Kopplingarna till legenden om Prometheus är spännande och fantasirik.

Jag skulle vilja se om filmen nu med en gång. Jag kommer se om den snart. Det var en fantastisk upplevelse och just på grund av alla invändningar jag har, är filmen värd ett så högt betyg som jag kommer ge den. En "vanlig" film skulle aldrig kunna starta en en sådan orkan av tankar som jag drabbades av efter filmen igår kväll.

Jag ger Prometheus fyra akuta kejsarsnitt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Luftslottet Som Sprängdes (2009)

Jag ska verkligen försöka hjälpa dig på alla sätt jag kan.

Vad kan man säga, kompisar? Jag läste Stieg Larssons trilogi alldeles för sent, det vill säga efter hypen nått maximal styrka, och besvikelsen var monumental. Visst, böckerna var väl spännande, men sååå ofantligt bra litteratur? Tillåt mig vara skeptisk. Sedan kom filmerna och det bådade inte gott, tänk på alla vedervärdiga Beck- och Wallander-filmer. Men första filmen var ju faktiskt helt ok, och den andra var ok, och den tredje var adekvat också. Bra underhållning för stunden liksom. Typiska tvåor på min skala. Inga (positiva) överraskningar, men en god stund framför plasman. De två bästa scenerna i filmen var när Blomkvists syster advokaten tittade på våldtäkts-dvd'n. Hennes minspel var bra, inget överspel men ändå så talande. En stark scen. Den andra bra scenen var i rättegången när doktorn blev "avklädd" och bortförd av poliser och då när han som spelade åklagaren gick från att ha en säker och överlägsen attityd till missmod och bestörtning. Det var också en kul scen.
Vad som inte är lika bra är huvudrollsinnehavarens skådespelarprestation. Noomi Rapace är ju verkligen inte bra. Jag fattar inte att vissa höjer henne så. Fick hon inte till och med en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll förra året? Obegripligt! Som "The Frans" brukar säga. Det är säkert en otroligt svår roll att spela då Lisbeth är mångfacetterad som sluten, hård, sårbar, stark, galen, briljant, genialisk och djävulsk. Bara för att nämna några karaktärsdrag Pippi, f'låt Lisbeth, besitter. Rapace spelar henne helt utan variation, mest slätstruket och uttryckslöst. Ibland är ju dialogen pinsamt dålig och då framkommer svagheterna med skådespeleriet än mer. Det finns dock en stor fördel med henne rollprestation! Den är så "blank" att jag som tittare kan ersätta hennes rollprestation med min egen bild av Lisbeth som jag skapade när jag läste boken. Det kan ju kanske vara bra, men glöm aldrig att en film bör vara ett verk på sina egna ben, även om den bygger på en bok eller annan förlaga. Jag menar att filmen ska funka oavsett om du läst boken eller ej...
Nåväl filmen är inte helt kass, men sannerligen inte helt bra heller. Är den spännande?
Varför visade de de grisiga bilderna från operationen på Lisbeths
skallskada? Svensk realism i absurdum?

Betyg 2/5