Foundation - Season 1 (2021)

Foundation är adaptionen av Isaac Asimovs klassiska sci-fi-böcker från länge sedan. Detta är ett exempel på en otroligt dålig adaption som eventuellt ändå kan vara okey-ish som eget verk inom genren. Det är ju aktuellt att fundera på för- och nackdelar med adaptioner från bokserier till tv-serie nu för tiden! 

Jag läste böckerna när jag var en ung man och kommer inte ihåg detaljerna lika väl men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för att veta att detta var ett magplask. OM man önskar en boktrogen adaption det vill säga. Böckernas inledande kontext, den om Hari Seldons psykohistoria där han utför prediktiv analys av stora populationers framtid var en mycket spännande sak. Showen pratade om dessa saker i två avsnitt, eller något sådant. Sedan fokuserade de på tre arcs som såvitt jag kommer ihåg inte fanns alls i böckerna.

Dels om klonerna som kejsare på Trantor. Där har showen gjort om en manlig karaktär till kvinna och helt ändrat på den karaktärens innersta väsen och drivkrafter.

Den andra är om matematikern Gaal. Igen var detta bara påhittat av showen, i alla fall såvitt jag kommer ihåg.

Den tredje storyn under säsongen handlade i alla fall om The Foundations första kris under ledning av Salvor Hardin. Hur krisen spelades upp inklusive inblandningen av den mystiska stenen och herr Seldon själv kändes helt nytt för mig. 

Äh, för mig som älskade böckerna var detta skräp. De har ändrat på flera viktiga aspekter av grundstoryn vilka känns spekulativa och som att de inte adderat något vettigt utan bara flyttat storyn från det som Asimov skrev om. Konstigt nog står Asimovs dotter som en producent till showen. Ok, cashen måste in så hon har väl spelat med antar jag.

Personligen blev jag aldrig engagerad av de problem som säsongen hanterade. När de säljer in sin show som en adaption av Asimovs böcker sätter de en viss förväntan i mig som åskådare. Bättre hade varit att kalla showen "inspired by" eller liknande. Så som man gjorde med Will Smiths film "I, robot" för övrigt. Tror jag. Den var ju också en fri tolkning av saker som kunde hända i världen från böckerna.

De klonade kejsarna var helt ointressant tyckte jag. Karaktären Eto Demerzel är totalt slaktad i showen och då faller allt som ett korthus för mig. Storyn om Gaal blev flummig och helt orimlig, tendens att showen försökt efterapa Kubric eller Malick. Till sist den rakast berättade "spänningshistorien" om Salvor Hardin var bättre än de andra två men i det stora hela var den underväldigande. Jämfört med serien The expanse (3/5) så var detta ljusår svagare. 

Betyg: 1/5

MCU rewatch: Captain Marvel (2019)

Jag såg om Captain Marvel under min resa till Japan. Som alltid är det kul att gå på bio i andra länder. Även denna gång var det IMAX 3D även om det var lie.

Filmen växte ganska klart efter denna andra titt. Jag såg filmen utan textning och det gav mig full fokus på allt som hände på duken. Jag fann Brie Larsons insats starkare denna gång. Hur mycket av små nyanser och detaljer missar man egentligen när man läser den svenska textningen som vi alltid får oavsett vi vill eller ej?

Filmen är både tillfredsställande rent känslosamt och mycket rolig. Jag uppskattade hennes samspel med Samuel L Jackson mer denna gång. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo under en liten del mot slutet, när de är hos kompisen i Louisiana. Det la jag inte märke till första gången jag såg filmen. Framför allt första halvan var klart bättre vid omtitt.

Jag kan också tycka att filmens switchar, turerna om vem som lurar vem, är en bra idé men den genomförs inte jättebra. Det blir onödigt rörigt och vissa centrala sekvenser är inte speciellt tydliga. Ibland sker dialog som bygger hela filmen i scener där man lätt missar vad som sades på grund av allt annat som händer i bild.

Fortfarande kvarstår också problemet med att Captain Marvel är för stark, det klassiska "Stålmannen-problemet". Varför hon inte tillkallades i The Avengers kan man ju bara sia om.

Men det allra mesta växte eller är fortfarande bra med denna film. Jag skulle ranka den runt plats 10 av 21 filmer i MCU. Jag gillar teamets underbara homage till Stan Lee i inledningen och Brie Larsons ljuvliga leende till honom på tåget, jag älskar flerken, 90-talet och alla metaskämt, Nick Fury, Agent Coulson och Brie Larson! Hon kommer förhoppningsvis kunna fylla den stora karaktären hon nu äger ändå. Får se hur hon klarar sig mot den bästa och nästa bästa Chris, Scarlett, Robert och de andra...

Sista scenen med länken till Endgame gav mig rysningar! Peppen på den kommande filmen är enorme!!

Jag jackar upp Captain Marvel till en fyra med avseende på filmupplevelsen, filmen är nog inte riktigt en fyra.

Betyg: 4/5 

Captain Marvel (2019)

Captain Marvel är den 21:a filmen i Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.

Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.

Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.

Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.

Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.

Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.

Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.

Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.

Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.

Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!

Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.

Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.

Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...

Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.

Betyg: 3+/5

För dem av er som är sugna på att läsa mer om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

Jädrans vilken dålig film detta var. Och gudars vilken besvikelse den blev trots att jag hade låga förväntningar! Var ska jag börja?

Same old story

Det känns som att filmen tar sig extremt stora friheter med handlingen från boken. Men det är inte det som gör filmen dålig. Det var 30-35 år sedan jag läste boken så jag vet inte hur mycket våld filmen gör på originalmaterialet. Internet kan säkert reda ut den frågan för den som undrar.

Det känns också som att alla karaktärer i hela filmen var extremt tunna och totalt okomplexa. Men det är inte heller det som gör filmen så dålig då ingen av filmerna i dessa två trilogier direkt lever på fina eller djupa karaktärsstudier.

Ett episkt misslyckande

Nej, det stora problemet är att denna film försöker spela på exakt det som gjorde de tidigare filmerna om Midgård bra, och misslyckas totalt. Peter Jacksons Midgård-filmer fungerar som bäst när man ser dem som de gravallvarliga epos de är. Det var ett stort problem när första Hobbit-filmen introducerade farsens äckliga lyteskomik i Midgård. Detta rättades upp någorlunda i uppföljaren. Men Jacksons "bread and butter" i alla dessa filmer är när det är mäktigt. Slagen ska vara imponerande, hjältarna ska vara hjältar och allt ska vara svart eller vitt.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies försöker så förtvivlat att vara mäktig men jag kände inget av det i denna film. Sagan om ringen-trilogin hade alla partier då denna känsla infann sig. Men nu funkar det inte längre. Jackson har malt på för länge. Det funkar framför allt inte då dessa töntiga, rapande och pruttande dvärgar helt plötsligt presenteras som "bad asses". Det funkar inte med en helt känslomässigt ogrundad kärlekshistoria mellan alvtjejen Tauriel och en av töntarna.

Denna sista och tredje film om Bilbos resa täcker in de sex sista kapitlen av den korta boken och stora delar av filmen ägnas åt slaget som givit filmen dess namn. Det är dvärgar, alver och människor mot två orch-arméer. Denna (stora) del av filmen blir tjatig och helt ointressant då Jackson inte lyckas visa slaget som realistiskt eller intressant. Som i all actionfilm måste man kunna se fajterna som tillräckligt realistiska för att kunna uppleva spänning eller upphetsning över vad som sker på duken. I detta fall är det bara scen på scen där de korta töntarna och de ståtliga alverna till synes helt utan fara slåss mot myllrande horder av orcher. Även om vissa slag i den första trilogin inte var perfekta fick man oftast en känsla över parternas styrkor och svagheter, deras strategiska positioner och rörelser samt en känsla för hjältarnas positioner i slaget. Allt detta görs på ett fruktansvärt dålig sätt i denna film och eftersom i princip hela filmen bygger på detta slag faller hela filmen.

En film helt utan "stakes"

När det ser som mörkast ut för de allierade väljer Thorin och hans tolv glada och pruttade töntar att rusa ut ur berget och då vänder hela slaget? Obegripligt. Tretton dvärgar mot några tusen orcher? Senare när ännu en orch-armé anlänt och slaget verkar förlorat igen vänder allt på grund av några örnar och en björn (ha, där var Mikael Persbrant med i 5 sekunder, bokstavligen 5 sekunder). Blir liksom inte spännande när det uppenbarligen inte har betydelse vad som händer på duken. De goda vinner ändå. Oh my, what have you done to fantasy, Game of Thrones?

Man borde kanske kunnat hänga upp sitt intresse på de personliga fajterna mellan Thorin och den vite orchen, eller Legolas mot sin orch? Men de fajterna var värre än Rocky Balboas i och med att de pucklade på varandra in absurdum utan att någon blev skadad. De scenerna blev lika intressanta som att på avstånd se någon annan spela dataspel.

Ljusglimtarna

Det enda som var bra med filmen var de lugnare scenerna med Bilbo. Martin Freeman gör en heroisk insats men har tyvärr ingen hjälp från Jackson. Så otroligt få scener med Bilbo för en film på nästan 2,5 timmar. Hela trilogin handlade ju för tusan om honom, varför då inte ha med honom i sista filmen?

En cool grej var dvärgarnas stridsteknik med sköldarna, när de ställde sig i försvarsställning.

Jag gillade också de fyra sekunder när Bilbo hade på sig ringen och man såg alver strida mot orcher i "drömvärlden". Alverna var som vita änglar och orcherna var svarta bestar. Mycket effektfullt.

Missed opportunities

Men det mesta i denna film var inte bra nog. En missad opportunity var Galadriel, Elrond och Saurmans fajt mot ringvålnaderna och Sauron uppe i den där steniga ruinen. Galadriels scen borde varit mäktig som tusan men den blev otroligt nog inte bra den heller. Scenen var för kort och man fick inte känsla för vilka regler som gällde i fajten. Hur och varför försvann alla ringvålnaderna efter först kommit tillbaka oavsett vad de tre goda gjorde? Hur och varför flög Sauron iväg? Ska man bara för att det är fantasy helt få skita i att göra sitt arbete ordentligt, Peter Jackson?

Till sist, om man nu vill satsa allt sitt krut på mäktiga och känslosamma scener varför i hela friden slänga in scen efter scen med skrikande och gråtande krymplingar, kvinnor och barn. Det blev så tjatigt med dessa skrikande massor att jag till slut önskade att orcherna skulle komma och göra så att det blev tyst.

Med tanke på resurser, grundmaterial och att detta var sjätte och sista (?) filmen om en älskad värld var detta horribelt dåligt. Visst, produktionsvärdet var väl i samma nivå som de två första om Bilbo, men innehållet! The horror. Detta är en film helt utan själ. Undrar om den kommer klara sig bättre nästa gång jag ser den?

Jag ger The Hobbit: The battle of the five armies en ring att tämja dem alla av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Sofia och Jojjenito har också funderat över filmen.

The Fall (2006)

Don't kill him!

Vem är regissören Tarsem Singh? Jag hade ingen aning tills jag såg hans film The Fall i helgen som gick. Nu är jag mycket intresserad av att se mer av Tarsem. Han har bland andra gjort The Cell med Jennifer Lopez och Immortals från förra året.

The Fall är en otroligt vacker film och den påminner mig om flera andra filmer. Det är som en blandning av The Princess bride, Eternal sunshine of the spotless mind, Hero och Pan's Labyrinth! Wosh, vilken blandning!

Filmen utspelas under tidigt 1900-tal. Den femåriga rumänska flickan Alexandria, fantastiskt spelad av Catinca Untaru, ligger på sjukhus då hon ramlat under apelsinplockning och brutit armen. På samma sjukhus ligger stuntmannen Roy med bruten rygg och krossat hjärta. Alexandria blir kompis med Roy och hon besöker honom varje dag. Han börjar berätta en fantastisk historia om kärlek, svek och hämnd.

Filmen påminner om The princess bride då vi hoppar mellan sjuksängen och den fantasifulla historien, men The Fall är inte en renodlad komedi. Den påminner om Pan's labyrinth eftersom Alexandria på ett sätt flyr in i fantasins värld från en hård verklighet, men den är inte lika hård som Pan. The Fall är färgsprakande och de har funnit sensationellt häftiga miljöer som filmen är inspelad i, likt den japanska filmen Hero från 2002. Till sist påminner The Fall mig om Eternal shunshine of the spotless mind då jag som åskådare kastas mellan vad som är verkligt och vad som sker inne i huvudet på huvudpersonerna, båda filmerna har ungefär samma "aura" runt sig i mitt huvud.

The Fall är en oerhört underhållande äventyrsfilm och samtidigt är dess enkla plot en ljuvlig och dramatisk kärlekshistoria. Ni som gilla att se duktiga barnskådespelare (blink, blink Fiffi) måste kolla in denna ty Catinca Untaru är mycket bra. Den manliga huvudrollen spelas av den för mig okända Lee Pace.

Lilla Alexandria har en besvärjelse som hon säger när hon blir rädd. Den ska jag ta med mig vidare i livet...
Googly, googly, googly, go away.

Jag ger The Fall fem magnifika scener av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Charles Darwin

Otta Benga

Nurse Evelyn

Bröllopet

Brodern

The Red Bandit och Alexandria

Den oändliga labyrinten

The Mystic

The Indian