Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 5, part 1 (2022-2023)

Yellowstone säsong 5 sändes mellan november 2022 och januari 2023. Det blev endast åtta avsnitt och sedan förkunnades ett "mid season break". De avslutande sex avsnitten sändes nästan två år senare, under november och december 2024. Delvis överlapp med första delen av S5 visades 1923, den andra spin off som kommit ur detta universa. 

1923 S1 visade mellan december 2022 och februari 2023. Fasligt oekonomiskt att visa de olika serierna parallellt för att sedan ha en lång paus. Även om Sheridan och co. ville ha semester kunde de ju spritt ut publiceringen av materialet tänker man. I vilket fall tänker jag se säsongerna från Yellowstone och dess spin offer i den ordning de kom ut så här kommer en revy på första delen av S5.

Detta är en (del)säsong med två ansikten. Den första halvan var ganska trist, en känsla som jag inte är van med då det gäller Sheridans verk. Det är allt för mycket om Jayce och Monica. Hon har ännu en gång råkat illa ut och det börjar bli tradigt. Market Equities CEO Caroline Warner skriker och gapar och hotar familjen Dutton. Det är mycket gapande men lite verkstad där. 

Bitarna med den lite lätt patetiske Jamie går på tomgång och Beths hat mot honom är tröttsamt, även om vi nu för tiden vet grunden för hennes känsla. Beth och Jamie visar båda på maximal illojalitet under denna säsong och sådant gillar vi inte. Hoppas att deras konflikt får ett avslut någon gång; våldsamt, kallt eller återförening. Vad som helst, för just nu känns det som att denna tråd inte utvecklas över huvud taget. 

John och hans tid som guvenör för Montana, Chief Rainwater och hans problem samt Rip och manskapet på ranchen höll dessa inledande avsnitt någorlunda flytande i alla fall.

Men som det förbättrades! De avslutande fyra avsnitten var bland de bästa i hela serien. Fyra mäktiga avsnitt i rad som nästan uteslutande handlade om det Duttons och deras ranch Yellowstone handlar om - cowboying. 

De red ut i markerna och hämta boskapen, det vaccinerades och kalvar märktes, dramatiska saker skedde, tårar fälldes, John struntade totalt i sitt nya jobb och Jamie höll sig på sin kant, och ur bild mestadels.

John, Beth och Rip är återigen de mest intressanta karaktärerna och jag måste hylla Kevin Costner som säsongens gigant. Damn han har åldrats med värdighet. S05E06 "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" är säsongens bästa avsnitt. 

Säsongen avslutades sött och surt. John tvingades till drastiska åtgärder och bitterljuva farväl samsades med dödshot som flög genom luften både från Duttons och deras externa och interna fiender. Klart jag är sugen på att se hur allt detta kan avslutas på endast sex avsnitt. Som jag förstår det är Yellowstone slut efter andra delen av S5.

Betyg: 3/5

Yellowstone har rent generellt sett jättebra musik. Det är såklart mest country och jag har gillat alla låtar jag hört. Kommer köra någon av alla Yellowstone-spellistor från Spotify under sommarens road trip. Mitt i säsongens höjdpunkt "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" kom en låt som satte sig på hjärnan direkt. Zach Bryan! Jag föll pladask, älskar denna låt. Den bygger och bygger...

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 3 (2020)

Yellowstone är en jädrans bra serie. Jag hade ett litet brejk mellan andra och tredje säsongen på grund av reasons. Men på grund av det hann jag se mini-serien 1883 nu senast. Den var så bra att suget efter "moderserien" växte, och jag kastade mig på den tredje säsongen. 

Efter 1883 måste jag säga att jag känner mig än mer engagerad i familjen Duttons öden. När man vet hur de tidigare generationerna kämpade för att bygga upp imperiet, blir kampen att behålla det än rimligare...

Som brukligt startade säsongen "pratigt" ganska långsamt med de tre till fyra första avsnitten, men sedan blir det mycket drama och en hel del plötsligt och realistiskt våld. Denna säsong följer schemat från de tidigare säsongerna på det sättet.

Denna gång fokuseras det på hotet från det stora förtaget Market Equities som planerar att tvinga bort Duttons från deras mark och bygga en internationell flygplats mitt ute i den bedövande vackra naturen. Några ljuvliga villains introduceras med Willa Hayes och Roarke Morris i spetsen.

Dramatiken inom familjen Dutton fortsätter med jämna plågor som följd. Vi får lära oss om gamla synder, förlöst kärlek och nya svek. Den eländige Jamie är mer och mer svår att gilla ens det lilla.

Intressant nog har Sheridan castat Will Patton i en roll som borde varit ett svin men han är så charmig att han framkommer mer som en mysig gubbe som man instinktivt litar på mer än andra i omgivningen. Bra eller dålig casting får senare säsonger visa. 

Under mitten av säsongen var jag tveksam till om fajten mot Market Equities var spännande nog för en hel säsong, och jag hoppades på ett snabbt avslut. Med tanke på hur våldsamt konflikten eskalerades i sista avsnittet med tillhörande cliffhanger förstår jag nu att denna fajt kommer ta oss igenom hela den fjärde säsongen också, minst.

Till säsongens roligaste karaktär utser jag, lite överraskande, Laramie (Hassie Harrison), the barrel racer. Underhållande tjej i allt doom and gloom.

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 2 (2019)

Yellowstone är en otroligt bra dramaserie som det inte finns så himla mycket att skriva om ttrots att den är så bra. Bra drama helt enkelt, rakt upp och ner.

Andra säsongen om John Dutton (Kevin Costner) och hans tre vuxna barn som gnabbas, älskar och hatar varandra och alla andra är snäppet mer thrillerartad då de utmanades av de galna bröderna Beck. Slutet av säsongen var explosivt med kidnappning, vridande av händer och shoot-outs.

För övrigt fortsätter Beth (Kelly Reilly) att vara otroligt hård mot alla, framför allt sin bror Jamie (Wes Bentley). Hon visade också att hon hade de största kulorna i familjen när hon blev attackerad av bröderna Becks hejdukar. Den yngsta sonen Kayce (Luke Grimes) är tämligen intressant att följa även om hans familjeliv är serien tråkigaste element än så länge.

Många gillar tydligen Rip (Cole Hauser) men jag har inte riktigt knutit an till honom än. Däremot gillar jag Jimmy (Jefferson White) och den ökande rollen han verkar få.

Första säsongens villain Dan Jenkins (Danny Houston) blev mer och mer sympatisk under säsongen vilket jag tyckte var härligt, och till slut nästan en bundsförvant till the Duttons.

Serien är förbaskat bra och jag ser fram emot att fortsätta med säsong 3 när höstens vardagsrutiner har satt klorna i mig igen.

Betyg: 4/5

A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 1 (2018)

Taylor Sheridan är en intressant filmmakare. Han skrev manus till både Sicaro och Hell Or High Water och han skrev och regisserade den fantastiska Wind River från 2017. Nu för tiden håller han på att bygga sitt cinematiska universum runt familjen Dutton. Kronjuvelen är tv-serien Yellowstone och till det finns två prequels, serierna 1883 och 1923, samt en kommande spin off 666 och mera.

Jag har länge lurat på om jag skulle få någon plats i min schema för dessa serier emellan filmskolor, bröderna Coen och annat. Men när både Daniel och syster Pernilla starkt rekommenderat serien gav jag den chansen när senaste bloggprojektet tagit slut.

Yellowstone är en episk berättelse om familjen Dutton, den största ranchägaren i Montana. Det är blodigt att ta sig till toppen men ännu blodigare att stanna kvar där.

Detta är en riktigt bra tv-serie. Det är en dramaserie som berättas på rätt sätt. Det är långsam karaktärsuppbyggnad av seriens intressanta karaktärer. Serien känns som en ljusglimt bland usla tv-serier som vill vara flashiga och helt glömmer att bygga story och karaktärer från grunden. Här i säsong 1 händer det egentligen inte speciellt mycket men ändå är jag helt inne i serien och vill se mer. När man tänker tillbaka på Game Of Thrones var dess berättande långsamt och nästan händelsefattigt under de första säsongerna, med vissa notabla undantag. I de sista säsongerna gick teamet för överraskande chockar för publiken utan att bygga upp dramat från grunden. Serien föll som ett korthus där speciellt sista säsongen inte makade sense över huvud taget. Jag föredrar shower som gör jobbet rätt och från grunden. Det är just detta TV-serieformatet är så bra för, det är sedan gammalt.

Trots ovan är inte serien utan spänning och en del våld. Men det är inte överdrivet eller påklistrat, istället en del av dramat och en del som ofta driver dramat. Jag gillar seriens realistiska känsla.

Skådespeleriet är också top notch. Serien har en massa ansikten som jag inte känner igen men de två som jag känner igen glänser. Bäst är kanske Kelly Reilly som den söndriga dottern Beth Dutton. Hon är smart, elak, gränslös och komplett orädd. 

Familjens överhuvud John Dutton spelas av den gamle silverryggen Kevin Costner och det är ett inspirerat val. Han är helt perfekt för denna roll och jag älskar att han får spela en roll som är allt annat än simpelt god. Här är han stenhård och elak som fan men som på ålderns höst har börjat brottas med sina livsval var de har lett honom.

Serien har flera intressanta karaktärer utöver dessa två som Rip, Jamie och Kayce.

Jag ser fram emot säsong 2!

Betyg: 4/5

True Detective - Season 2 (2015)

Fan vad jag saknar Rust Cohle!

Nic Pizzolatto blev snabbt befordrar upp till sin inkompetensnivå. Det känns i alla fall som att säsong 2 saknade någon form av hjälpande hand, a voice of reason. Lämnad åt sig själv klarade Nic inte av utmaningen att återupprepa succén från säsong 1. Detta var riktigt uselt. Eller var det det? Inte rakt igenom, men helheten var underkänd och avslutningen var horribel. Säsongen hade ändå några små kullar mellan de djupa dalarna.

Säsongen inleddes ju riktigt lovande. De första avsnitten var inte i klass med säsong 1. Vissa tyckte att man inte kunde jämföra säsong 1 med säsong 2. Hmm? Varför inte? Samma serie, samma personer bakom säsongerna. Ok, man kan inte jämföra True Detective S2 med någon helt annan serie, säg The big bang theory S7 till exempel. Men man kan sannerligen jämföra den med första säsongen av samma serie. Galenskaper.

Mina förväntningar inför uppföljaren till förra årets största överraskning på tv var ändock mixade. Jag var osäker på om de nya skådespelarna Colin Farrell, Vince Vaughn, Rachel McAdams och Taylor Kitsch skulle kunna återupprepa vad Matthew McConaughey och Woody Harrelson gjort. Samtidigt såg jag en teaser som var mycket stämningsfull och till bredden fylld av löften inför säsongen.

True detective, säsong 2, var det sämsta jag sett i tv-serievärlden på länge. Det största felet med säsongen ligger i skrivandet, dess manus. Det var inte spännande och jag brydde mig inget om karaktärerna. Tämligen oförlåtligt då det gäller en karaktärsdriven thrillerserie om du frågar mig.

Inledningen var mystisk med mordet på Ben Caspere i fokus. Precis som i S1 gick våra hjältar upp mot en konspiration, en sammanslutning av mäktiga och onda män. Men snart blev historien uppsvälld och obegriplig. Istället för en smart men ren berättelse om polisarbetets "ups and downs" blir denna säsong ett misch-mash av familjedrama och en allt för rörig och obegriplig konspiration. Pizzolatto är inte så solid på familjedrama även om han verkar gilla att skriva om dem. I en polisserie med så mycket mystik och snack om "de onda" vill i varje fall jag se mer polisarbete, se processen under dess gång. Som Rust och Marty som verkligen listade ut vem som var skurken (scenerna mot slutet i det hyrda kontoret...). Hey Nic, det är inte ett bra manus bara för att ingen fattar vad du skriver eller vad som händer! Det är bara poserande!

Skådespelarna i årets säsong var tyvärr klart sämre än förväntat. Visst de hade inte ett bra manus att arbeta med heller. Rachel Mcadams klarade sig bäst. Hennes karaktär Ani höll en stadig nivå och hon lyckades göra något intressant med sin trasiga polis. Jag var intresserad av vad som hände henne hela vägen in i mål och hennes "stora" avsnitt, det med sexpartyt, blev säsongens höjdpunkt för mig.

Vince Vaughn kom sig mot slutet. Han var alldeles för otydlig i inledningen och hans karaktär blev inte hjälpt av att han mest höll på att prata om adoption. I de sista avsnitten var han något mer intressant. Tyvärr blev hela sista avsnittet en uppvisning i pretentiöst konstruerat mörker, känslosamma scener som inte kändes en millimeter under huden och dystra collage över miljöerna (förvisso snygga, Carl).

Seriens huvudperson Ray hade en motsatt utveckling. Han var intressant i inledningen och Colin Farrell överraskade då lite positivt. Scenen då han spöade upp sin sons mobbares farsa var kanske Rays höjdpunkt i serien. Men mot slutet var han en parodi på sig själv och alla poliser som setts i tv-rutan. Varför körde han med sin Batman-röst hela avslutningen?

Till sist blev Taylor Kitsch figur Paul aldrig tydlig för mig. Han karaktär var suddig hela säsongen. Otroligt dålig hantverk av den gode skaparen av showen.

Nej usch. Detta var en besvikelse. Jag är inte ens säker på om det blir någon säsong 3... Och om det blir det får de inte hasta fram ett manus igen. HBO måste hjälpa Nic med kvalitetskontrollen denna gång.

Till sist undrar jag som alla andra... Vad var det som var så speciellt med den där djäkla Stan?

Betyg: 2/5

True Detective - Season 1

Calvary (2014)

Calvary 
    1. A sculptured depiction of the Crucifixion.
    2. A great ordeal.

Människor som är sönder. En kyrka som är sönder. Relationer, sönder. En ekonomi som gått i kras. Tro som vittrar. En Gud som är döv. John Michael McDonagh's Calvary är ett tungt drama om ett samhälle i kris, en man i kris. Brendan Gleeson's Father James får under en bikt veta att en av männen i hans flock blivit utnyttjad, torterad, av en katolsk präst under sju år som liten. Father James ser vem som biktar sig, vi ser honom inte. Mannen ger Father James sju dagar på sig att avsluta sina affärer och göra sig redo för på söndag om en vecka ska han döda honom.

Detta var en tung men mycket bra film. Brendan Gleeson är i princip med i varje scen i hela filmen och han bär den på sina breda skuldror. Han är bra men filmen lever lika mycket på en radda av riktigt bra birollsskådespelare som Kelly Reilly, Aidan Gillen, Chris O'Dowd och M. Emmet Walsh.

Just att Lord Baelish var med i filmen var i och för sig lite förvirrande. Vad gjorde han där skrek någon inne i huvudet på mig mest hela tiden. Samma grötiga viskande tal. Han var sig lik.

Filmen är ett drama om humanism, religion, tro och synder. Men den är lika mycket en spänningsthriller. "Vem gjorde det?" har här bytts till "Vem kommer göra det?". Den är spännande gott folk, det är inte svårt att sitta kvar till slutet.

Riktigt snyggt manus, bra skådespelare, tja ni vet som det brukar vara i brittiska filmer och en smärtsamt vacker natur från västra Irland. Stämningen och närvarokänslan i filmen är grym.

Topplisteämne? Vet inte, kanske. Får se vad mannen där uppe säger när det blir dags att dömas.

Jag ger Calvary fyra oförlåtliga synder av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Flight (2012)

Den tredje filmen jag och Johan S såg under tisdagen, och min trettonde film, var mittenfilmen Flight. Vi gick på red carpet-visningen med gratis svag drink, praliner och äcklig vitamindryck.

Flight är regissör Robert Zemeckis återkomst till vanlig spelfilm. Efter han haft stor framgång med filmer som Tillbaka till framtiden och Forrest Gump har han de senaste åren hållit på med animation av något slag. I huvudrollen som den skicklige men alkoholiserade piloten Whip Whitaker ser vi den stabile, men oftast ganska likformige Denzel Washington. I notabla biroller ser vi en gigantisk John Goodman (ingen diet för honom ser det ut som), en nervig Kelly Reilly som tidigare både varit Dr Watsons fru och den ännu mer nerviga Jenny i den hemska Eden Lake och till sist filmvetarnas favorit Don Cheadle.

Denna film var en av de sista som jag valde till mitt schema över filmfesten. Jag hade på känn att detta kunde bli sliskigt "Hollywoodskt", men den passade in i Johans och min gemensamma filmdag så det fick bli så.

Filmen börjar med att Denzel vaknar upp i en hotellsäng med en rejäl baksmälla. Bredvid honom ligger hans nattliga kompis, en underskön kvinna runt de trettio. Jag började inse att detta inte var den vanliga familjeanpassade storfilmen från Hollywood när kvinnan (Nadine Velazquez) kliver upp ur sängen och vi får se henne naken, förvisso på avstånd och bakifrån. Jag blir helt övertygad om att detta faktiskt är en barnförbjuden film när hon vänder sig om och går mot kameran spritt språngande naken, med pubishåret i blickfånget, det lilla hon hade kvar i alla fall. Vid sidan av chockeffekten på oss i publiken har scenen, eller i alla fall deras relation, en viktig poäng i slutet av historien.

Filmen handlar kort om vad som händer efter Whips plan crashat på grund av ett tekniskt fel. Han lyckas rädda de flesta men det uppdagas snart att han varit alkoholpåverkad och hög under flygning. Hjälte eller skurk? Massmedia. Advokater. Mer alkohol. Mera knark. Denzel i en ovanlig roll.

Whip på väg till jobbet med en grogg och en lina innanför "västen"

Filmen är givetvis otroligt bra gjord. Flygscenerna och den stora kraschen är fantastiska, gåshud kan nästan utlovas. Skådespelarna förväntas vara suveräna i ens torfilm som denna, men de var intressant nog lite ojämna. Jag gillade inte Kelly Reilly så mycket som jag trodde att jag skulle göra. John Goodman är en favorit, men här blir han nästan en parodi på sig själv och The Dude från Lebowski. Men i övrigt var det många bra birollsinnehavare. Filmens gigant är dock Denzel Washington. Jag får be om ursäkt för att jag tvivlade på honom. Här spelar han faktiskt en lite annan roll än den han "alltid" gör (se The Pelican brief etc).

Denzel är så bra att detta mycket väl kan vara en prestation som låter höras om sig när det nalkas oscars-galan. Mycket möjligt. Han spelar en bruten man med alkoholproblem, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt för Akademin. Och jag gillade honom också.

Andra halvan av filmen är något av en procedurfilm med mycket fokus på det juridiska micklandet invävt i karaktärsstudien på Whip och Nicole (Kelly Reilly). Personligen var jag helt uppslukad av filmen hela vägen in i mål. I efterhand kan jag nog tycka att den första halvan var den starkare. Dessutom har ju filmen som sig bör ett hollywood-slut. Det ska vi inte hymla om, inget europeiskt slut här inte.

Jag lät mig förföras av Denzels skådespeleri och jag ger Flight fyra screwdrivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Här kommer knarket

Sherlock Holmes (2009)

Why are you always so suspicious?
Should I answer chronologically or alphabetically?

Jag ska börja med vad jag gillar med denna filmen. Robert Downey Jr. som Sherlock är bra, mycket bra. Han är ju allt som oftast bra, han har en glöd som syns genom plasman. Hans "side kick" Dr. Watson spelas förträffligt av Jude Law. Men framför allt roades jag åt Sherlocks "love interest" Irene Adler, spelad av Rachel McAdams. Hon är härlig och deras smågnabbande fram och tillbaka var kul. Dialogen är bra om än något komplicerad för en trött arbetare en fredagskväll.

Vad som inte är lika bra är att den är regisserad av Guy Richie, f.d. Mr Madonna. Jag har alltid tyckt att han är överskattad som regissör. Hans filmer är tölpaktiga, bråkiga på fel sätt och ganska ointressanta. Här har han dock tagit sig an en av litteraturens stora hjältar och det är tydligt att detta är ett upplägg för en ny "franschise". Jag välkomnar fler filmer om den kick-boxande Sherlock och att vi ska få se hans stora kamp mot professor Moriarty vilken vi bara ser i förbifarten i denna film.

Nåväl detta är en film jag kan rekommendera och den får en svag trea.

Betyg 3/5