Captain Marvel är den 21:a filmen i
Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.
Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.
Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.
Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.
Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.
Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.
Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.
Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.
Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt
hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.
Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!
Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.
Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.
Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...
Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.
Betyg: 3+/5
