MCU rewatch: Captain Marvel (2019)

Jag såg om Captain Marvel under min resa till Japan. Som alltid är det kul att gå på bio i andra länder. Även denna gång var det IMAX 3D även om det var lie.

Filmen växte ganska klart efter denna andra titt. Jag såg filmen utan textning och det gav mig full fokus på allt som hände på duken. Jag fann Brie Larsons insats starkare denna gång. Hur mycket av små nyanser och detaljer missar man egentligen när man läser den svenska textningen som vi alltid får oavsett vi vill eller ej?

Filmen är både tillfredsställande rent känslosamt och mycket rolig. Jag uppskattade hennes samspel med Samuel L Jackson mer denna gång. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo under en liten del mot slutet, när de är hos kompisen i Louisiana. Det la jag inte märke till första gången jag såg filmen. Framför allt första halvan var klart bättre vid omtitt.

Jag kan också tycka att filmens switchar, turerna om vem som lurar vem, är en bra idé men den genomförs inte jättebra. Det blir onödigt rörigt och vissa centrala sekvenser är inte speciellt tydliga. Ibland sker dialog som bygger hela filmen i scener där man lätt missar vad som sades på grund av allt annat som händer i bild.

Fortfarande kvarstår också problemet med att Captain Marvel är för stark, det klassiska "Stålmannen-problemet". Varför hon inte tillkallades i The Avengers kan man ju bara sia om.

Men det allra mesta växte eller är fortfarande bra med denna film. Jag skulle ranka den runt plats 10 av 21 filmer i MCU. Jag gillar teamets underbara homage till Stan Lee i inledningen och Brie Larsons ljuvliga leende till honom på tåget, jag älskar flerken, 90-talet och alla metaskämt, Nick Fury, Agent Coulson och Brie Larson! Hon kommer förhoppningsvis kunna fylla den stora karaktären hon nu äger ändå. Får se hur hon klarar sig mot den bästa och nästa bästa Chris, Scarlett, Robert och de andra...

Sista scenen med länken till Endgame gav mig rysningar! Peppen på den kommande filmen är enorme!!

Jag jackar upp Captain Marvel till en fyra med avseende på filmupplevelsen, filmen är nog inte riktigt en fyra.

Betyg: 4/5 

Captain Marvel (2019)

Captain Marvel är den 21:a filmen i Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.

Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.

Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.

Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.

Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.

Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.

Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.

Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.

Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.

Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!

Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.

Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.

Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...

Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.

Betyg: 3+/5

För dem av er som är sugna på att läsa mer om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

The Glass Castle (2017)

The Glass Castle är en ruskigt bra film. Men lika bra som den är, lika förbannad på filmen blir jag. Låt mig utveckla!

Filmen bygger på en självbiografisk roman av Jeanette Walls. Hon och hennes tre syskon växte upp med två helt spritt språngande galna föräldrar och jag blev så galet provocerad av pappan Rex spelad av veteranen Woody Harrelson.



Mamman Rose Mary är inte bättre, hon är kanske ännu värre när man tänker efter. Hon spelas av ännu en mästerlig skådespelare i Naomi Watts. Med sådana skådspelarmuskler kan man med säkerhet anse att karaktärernas skavighet beror på manus och önskan av filmfolket, inte en slarvig leverans.

Föräldrarna lever ett bohemiskt och helt oansvarigt liv vilket ställer till det för barnen. Det gör ont i hjärtat av att se hur illa de far. Precis som i Captain fantastic från förra året blev jag arg på pappan.



I Captain Fantastic framställs Viggo Mortensens karaktär som en "skön snubbe" som bara har lite annorlunda (kommunistiska) åsikter. Den filmen är mer vinklad mot komedi än vad The glass castle är. Jag gillade Captain Fantastic en hel del, men det blev det inte den favoritfilm som förväntat var. Anledningen var mest på grund av den irriterande fadersfiguren.

Här i The glass castle är tonen mer sorgsen även om det finns scener som jag antar ska ses som humoristiska. Detta är något av en överlevarfilm. Alla tre skådisar som gör Jeanette i olika åldrar är mycket trovärdiga. Som tonåring och vuxen spelas hon av Brie Larson. Filmens röda tråd är Jeanettes resa, hennes ilska mot föräldrarna och försoningen som kommer med tiden.



Personligen tycker jag att filmen inte riktigt hänger ihop i en mycket central aspekt. Om vi ska låta oss helt omslutas av Jeanettes resa måste vi i publiken känna en uns av sympati med Rex. Jag gjorde inte det utan satt och tuggade kindtänder under hela visning. Jag hatade Rex med hela min kropp.

Ändock hyllar jag denna film till skyarna. Det är en otroligt stark och berörande film som slår Captain Fantastic på fingrarna inom denna nya genre - "Excentriska fäder som fuckar upp sina barns liv, hur det får ske och vad som händer efteråt".



Trots ilskan mot Rex, eller kanske just på grund av densamma, kan jag starkt rekommendera denna film. Men se den på egen risk.

Jag ger The glass castle fyra brutna löften av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Glass Castle har svensk biopremiär imorgon fredag.

Community - Season 5 (2014)

Seriens skapare Dan Harmon blev kickad från serien inför säsong 4 vilket slutade i katastrof. Den säsongen var så svag att jag tappade lusten för serien. Ivrigt påhejad av Johan tog jag mig dock an den femte säsongen till slut. Det var något bättre men långt från lika bra som de första säsongerna var. Under S5 försvinner både Pierce (Chevy Chase) och Troy som spelas av Donald Glover. Hoppade han av för att spela in The Martian kanske?

Istället får vi mer av Chang (dåligt), Ian Duncan (bra) och den nya karaktären Buzz Hickey spelad av Jonathan Banks känd från Beverly Hills Cop. Tyvärr tyckte jag inte att Buzz var speciellt kul. Säsongen har en lång story arc om hur den före detta studiegruppen nu startat en kommitté för att rädda Greendale Community College från att säljas. Jeff Winger (Joel McHale) är numera en lärare på skolan. Nej, utvecklingen har inte direkt gått spikrakt uppåt. Eller uppåt alls för den delen.

Men några sköna skämt har de ändå fått in och tre avsnitt stack ut från mängden. I avsnitt 2 "Introduction to teaching" skojas det friskt om Nicholas Cage då gruppen diskuterar om han är bra eller dålig. I sjätte avsnittet "Analysis of cork-based networking" försöker Annie och Buzz få underhållsavdelningen på skolan att sättas upp en anslagstavla på väggen. Allas vår egen Captain Tighpants Nathan Fillion gör en bejublad cameo och Brie Larson dyker upp igen som Abeds kärleksintresse. Det tredje avsnittet som fastnade i mitt minne var nummer 10 "Advanced Advanced Dungeon & Dragons" där vi får följa gänget på ett äventyr mästrat av Abed.

Som helhet var säsongen mindre lyckad än vad jag hoppats med tanke på surret runt Harmons återkomst. Dialogen och skådespelarnas små ansiktsuttryck som var så framgångsrikt i de tidiga säsongerna funkar inte lika bra längre. Men visst, som den "completist" jag är kommer jag klippa säsong 6 också, seriens sista säsong.

Betyg: 2/5

Room (2015)

Detta är den svåraste revy jag skrivit på mycket länge. Jag vill kunna ge filmen rättvisa samtidigt som jag får fram hur jag upplevde filmen och mina känslor för den nu i efterhand. Jag kommer försöka undvika att spoila filmen så mycket det går. Men om du inte ens vill veta vad filmen handlar om och se den helt ren, helt ospoilad, ska du sluta läsa nu och återkomma till min text vid ett senare tillfälle.

Filmen är jättebra, smått briljant till och med. Filmen är vidrig och bland det otäckaste jag sett på länge. Det är en film jag inte kommer se om frivilligt. Skådespelarna Brie Larson och den lille pojken Jacob Tremblay är helt fantastiska i rollerna som Ma och Jack, speciellt i scenerna när de är helt ensamma i rummet. Scenerna när de är ensamma i rummet är plågsamma att se och jag ville att de skulle ta slut mycket tidigare i filmen än de gjorde.

Nu kommer några ord om handlingen...

Brie Larson spelar en kidnappad tjej som hålls inlåst i ett extremt litet rum i ett skjul. Hon har en son på fem år, ett barn hon fått pga våldtäkterna hon utsätts för av hennes kidnappare. Inne i rummet har hon skapat en låtsasvärld för sonen för att skona honom för den hemska realiteten de lever i. Kanske för att skona sig själv också lite.

Jag mådde nästan fysiskt illa av filmen. Jag trodde inte att jag var speciellt klaustrofobisk, även om jag givetvis har en sund känsla av att inte vilja bli instängd i trångt utrymme. Men denna film gjorde något med mig. Den gav mig en otroligt stark känsla av instängdhet. Paniken att inte kunna ta sig ut satte fast i mig under hela filmen och hela natten efter. Jag vaknade om och om igen av mardrömmar. Varje gång var jag helt inne i filmens känsla. Scenen när hon iscensätter flyktförsöket och rullar in Jack i mattan gjorde inte saken bättre. Den panik han kände i de scenerna kändes otroligt verkliga. Jag kunde nästan känna doften av adrenalin.

Filmen är rejält bra som sagt. Skådespeleriet är det första jag tänker på och jag skulle applådera om Brie Larson vinner en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Men filmen i övrigt är också värd att nämna. Många scener är delikat uppspelade, det mesta är målat med fjäderlätta penslar. Med det menar jag att flera scener som skulle kunnat bli bombastiska och överdrivna istället spelas i liten skala, på gränsen till underspelas. Det är upp till åskådaren att se och förstå små detaljer. Filmmakarna väljer att inte tvångsmata publiken med övertydliga scener eller förklaringar.

Jag har många exempel på scener där filmmakarna valde att stilla sig, att inte vräka på med stora yviga gester... Det faktum att Ma har skapat en fantasivärld för sin son förtydligas inte, men det är för mig en av de vemodigaste insikterna i hela filmen. Scenerna mellan Joy och hennes mamma är komplexa och innehåller så mycket av alla möjliga känslor. Scenerna spelas upp okommenterade. Scenen med Joys far, samma sak där. Intervjun med massmedia och dess påverkan på Joy underspelas. Vi får istället se resultatet. Hur Doug låter Jack närma sig honom istället för att tränga sig på. Jack får sin första lekkamrat. I en mindre delikat film hade alla dessa scener spelats upp helt annorlunda.

Room gör det mesta rätt. Den bygger på en roman som jag inte vill läsa. Room är en film som jag kan rekommendera å det varmaste. Det är också en film som jag under tiden jag såg den önskade att jag inte valt att se. Den är en film jag sent kommer glömma.

Betyg: 5/5

Trainwreck (2015)

Amy Schumer är en av de hetaste komikerna i USA just nu. Jag har sett några av hennes stand up och hon är otroligt fräck i munnen. Jag älskar henne, hon är förbaskat rolig. Dagens film heter Trainwreck och Amy spelar huvudrollen som karaktären "Amy". Den riktiga Amy har också skrivit manus till filmen och hur mycket som är påhitt respektive historier från Amys liv man man spekulera i. Jag tippar att det finns en hel del av det sistnämnda i denna film. Judd Apatow har regisserat filmen, det är första filmen han gjort på någon annans manus. Denna film påminner om flera av hans tidigare filmer då manus och regissör går helt klart hand i hand.

Filmens första halva är av den lite mer hejdlösa sorten. Men mitt i filmen ändrar den karaktär. Just som Amy blivit ihop med Aaron (Bill Hader) går filmen över från crazyhumor till mer dramahumor med en hel del mörker. Filmen delas av en scen som uppenbarligen blinkar till Woody Allen. Vi får ett collage med det lyckliga paret som påminner om Manhattan och till det hörs lite kort välkända toner från någon av Woodys filmer (kanske Manhattan det också). Den lilla sekvensen var mycket kul. Schumer-Apatow gör ingen hemlighet av blinkningen då Amy som kör en vocie over (på samma sätt som i Manhattan) refererar bokstavligen till Woody.

Andra halvan är samtidigt väldigt konventionell som lite överraskande. Det gamla vanliga blev överraskande då filmens första hälft antytt en annan typ av film. Jag gillar filmen, men älskar den inte. Vissa delar är jättebra men som helhet blev det lite konstigt med den slaka avslutningen. Det är ett överdrivet Hollywood-slut som jag antar ska ses som en satir, men samtidigt verkar den ärlig så jag vet inte riktigt hur jag ska läsa den...

Filmen är fylld med bra skådespelare, speciellt i birollerna. Eller OCKSÅ i birollerna. Amy Schumer och Bill Hader är jättebra i huvudrollerna! I biroller ser vi favoriterna som Brie Larson (lillasyster), Colin Quinn (vresig pappa), John Cena (absurd pojkvän) och en oigenkännlig Tilda Swinton som elak chef. Filmen har dessutom ett överflöd av cameos. LeBron James bjussar på sig själv och är oväntat bra. Tala om multitalang! Sen har vi Matthew Broderick, Daniel Radcliffe, Marisa Tomei, Tony Romo (fotball), Marv Albert (the voice of basketball), Chris Evert (tennis) och basketspelaren Amar'e Stoudemire.

Detta var en kul film. Många skratt. Hög omtittningsfaktor. Men som helhet var det lite tunt.

Jag bloggade om denna film som del av Filmspanarna Tema "Udda yrken". Hur gör jag kopplingen där då? Jo, jag måste nominera Amys kollega Nikkis (Vanessa Bayer) jobb då hon får i uppdrag av sin "snälla" chef att göra research på om mannens säd smakar olika om han äter vitlök eller ej...

Jag ger Trainwreck tre smakprov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vid sidan av det faktum att filmbloggning kan anses som udda, vilka andra udda yrken har mina filmspanarkollegor tittat på?
Filmitch
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

21 Jump Street (2012)

Jenko: Fuck you, Glee!

"Jag skulle kanske ta och se en skön komedi?" Så började tanken som tog mig till "21 Jump Street". Den hade fått överraskande positiva ord ute på interwebben. "Channing Taum var ju ganska bra i "Foxcachter" och Jonah Hill kan väl inte pajja en hel film?" Joru sörru, det kan han. Fasen vad uselt detta var!

Det finns några marginellt lustiga scener. Skratt? Nej, men några ryckningar i mungiporna när de drev med sig själva då de gör en remake på den gamla tv-serien istället för att göra något originellt. Men i övrigt usel humor, usel action och en patetisk kärlekshistoria. Helt utan hjärna, hjärta och sexighet. Det enda som kunde ha räddat tillställningen var kanske Brie Larson? Men oavsett hur härligt bra hon var i "Short term 12" är hon ingen Emma Stone eller Amy Adams som kan bära en hel film på sina axlar. Än i alla fall.

Sen mitt under filmen fick jag ett sms från Steffo om actionthrillern "John Wick". Jag var så sugen på att stänga av skiten jag tittade på. Men det går inte att förhandla ens det minsta med Jojjenito's First Rule of the Filmspaners. Man måste se klart film. Finns ett addendum om att man måste läsa klart en bok man börjat med också... Ja ja, det är bara att böja sig. Jag såg klart rullen. Vem vet, den kanske kunde bättra sig mot slutet? Men tyvärr... Den var som en bilolycka. Nothing to see here, move on, move on...

Den enda roliga karaktären i hela filmen var Mr. Walters (Rob Riggle). Sen var där en rejält "deppig" scen som inte alls var lustig. Jag tror att jag kanske kommer strunta i uppföljaren. LOL. Idag ger jag "21 Jump Street" en liten snopp (Jonah Hills) av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Spectacular Now (2013)

Sutter: It's not too late for me.

Så kallade "coming of age"-filmer finns det många av. Unga vuxna på gränsen mellan ungdomens ansvarslösa och lättsinniga dagar och vuxenlivets alla måsten och besvikelser behandlas om och om igen. Finns det för många "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Betyder det att man själv inte vuxit upp om man gillar "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Gillar jag "coming of age"-filmer? Absolut.

The spectacular now fanns på radarn som kandidat till en av de bättre filmerna från 2013. Ändå blev jag riktigt överraskad över hur bra den var. Den har ett manus som ständigt överraskade mig och det är en egenskap jag älskar hos filmer. Miles Teller spelar Sutter, den populäre killen i high school. När hans likaledes populära flickvän Cassidy (Brie Larson) dumpar honom efter ett missförstånd (?) börjar marken gunga under honom. Dags för filmens love interest att göra entré i och med Aimee spelad av Shailene Woodley.

Manuset är briljant. Filmen bygger på en bok av Tim Tharp och den verkar vara överförd till film på ett mycket kompetent sätt. Men filmen lever på sina skådespelare. Miles Teller övertygar. Jag kände igen honom och blev förvånad när jag insåg att det enda jag sett honom i tidigare var den hejdlösa komedin Project X. Brie Larson är bra men inte alls lika strålande som i Short term 12. Hon har i och för sig en mycket liten roll i denna film men hon verkar vara något för gammal för rollen. Filmens klarast lysande stjärna är Shailene Woodley. Hon slog igenom som en av George Clooney's döttrar i The descendants. Nu visar hon igen att hon har the skills för denna bransch. Det enda felet med henne är att hon kanske är för snygg för denna roll. När hon börjar umgås med Teller ska hon vara en osynlig tjej i mängden... Jag vet inte jag.

Det som slår mig mest med denna film är att allt känns så äkta. Överraskande OCH ärligt? Fantastisk kombination. Den populäre Stutter är inte ett svin som sedan blir snäll som vi sett så många gånger. Aimee är som vanligt i denna typ av film en outsider och ganska blyg men hon är allt annat än endimensionell, tafatt eller hjälplös. Sutters ensamstående mamma spelas av en mycket sliten Jennifer Jason Leigh. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i henne men hon är duktig, jag köper hennes karaktär med hull och hår. Sutters frånvarande pappa spelas däremot av en favorit - Kyle Chandler, ni vet coach Taylor från FNL! Här är han allt annat än den perfekta pappan. De har castat Chandler och Teller bra för det känns mycket rimligt att det är far och son. Manus hjälper till också. Sutter beter sig som sin far i en smärtsam symmetri som är en av filmens starkaste underliggande teman.

Miles Teller påminner mig jättemycket om en ung John Cusack. Jag har ingen aning om han är av samma skrot och korn som Cusack men i denna film var han i alla fall Cusackiansk. Till och med när Sutter arbetar på sitt extrajobb som försäljare i en klädbutik påminner han om Cusack i sin för stora och illasittande kavaj.

Till slut kan jag bara säga att jag älskar det öppna slutet. Perfekt. Modigt. Tankeväckande. Hur ska det gå? Din gissning är lika god som min. Tydligen trodde Teller och Woodley lite olika om vad slutscenen egentligen betydde för karaktärerna. Ytterligare en sak med filmens manus jag gillar.

Detta var mycket nära en fullpoängare och tillika mycket nära topp 10 för 2013. Jag får kanske se om filmen en gång först innan den ramlar in i de två kategorierna...

Jag ger The spectacular now fyra tidningsbud av fem möjliga.

Betyg: 4+/5