Spring Breakers (2012)

They act like they have demon blood. They're evil.

Ibland stöter man på filmer som omkullkastar alla förväntningar och förutfattade meningar. Filmer som är underliga, svårförståeliga, lockande, pockande, oroväckande, besvärliga, ja till och med irriterande, men som framför allt är omåttligt intressanta. Filmer som ger en något att tänka på, som är lite svårtuggade men desto mer givande när man väl tagit sig an dem och penetrerat deras yttre skal.

Denna revy läses bäst med följande låt som musikalisk bakgrund, Scary Monsters and Nice Sprites.

Spring breakers är filmen som är allt annat än vad jag förväntade mig när jag satt mig ner för att se den. Jag har nu sett den två gånger och jag funderar fortfarande på vad den är för något. Den är i alla fall inte en komedi. Och den är inte en "partyfilm" som glorifierar knarket och festande. Men den är lustigt nog inte heller en "varningsfilm" om hur farligt det är med knarket och festande. Före jag såg filmen lyssnade jag på en podcast där de pratade om Spring breakers i samma mening som partykomedin Project X. Jag finner den kopplingen mycket besynnerlig. Det var dock inte den enda missledande informationen jag hade om filmen. Det känns som att marknadsföringen för den varit knasig. På sf.se står det till exempel att det är en "Drama, komedi". Drama, javisst, komedi, nej. Men om filmen nu inte är en komedi och partyfilm, vad är den då?

De filmer jag påmindes om när jag såg den var Winding Refn's Only god forgives, Kevin Smith's Red State,  Lucile Hadzihalilovic's Innocence, Pacino's Scarface och Richard Kelly's Donnie Darko.

Jag ser Spring breakers som ett nutidsdrama, mörk tragedi och fantasi. Inte en "fantasi" som i killars våta sexdrömmar, utan de fyra tjejernas livstörstande fantasi. Eller mer specifikt en av tjejernas fantasi, närmare bestämt Faith's. Det är som att vi får se två filmer lagda ovanpå varandra, dels den bistra verkligheten med supande, svineri och testosteronstinna killar som kladdar och glor på de halvnakna och oskyddade tjejerna, dels en drömlik fantasi om att finna sig själv, se världen, möta intressanta människor och växa som personer. Faith's önskedröm är den om friheten i spring break, och bilden av sig själv på spring break.

Repeated line: Spring break. Spring break forever, bitches.

Spoilers!

Filmen är väl värd att begrunda och nedan kommer jag spekulera lite mer om saker som kan vara spoilers för er som inte sett filmen än. Om du inte vill veta något mer om filmen bör du sluta läsa nu, gå ut och se filmen själv, och komma tillbaka och läsa vidare senare.

Candy: You can't be scared. Just pretend like it's a fucking video game.

Vad är den då? Spring breakers... Jag kan bara ge er min än så länge vaga känsla om filmen. Men jag ser den som en fantasi i första hand för detta är nästan en mytisk berättelse. Filmen är otroligt vacker på gränsen till lyrisk i sitt bildspråk och klippning. Scener och dialog förekommer och återkommer filmen igenom. Handlingen tuffar på i kronologisk ordning, men vissa fraser från dialogen klipps in om och om igen. Vissa scener ges om igen ur nya perspektiv. Detta stilistiska grepp adderar till den mystiska känslan filmen har. Vad är det filmmakaren Harmony Korine vill säga oss? Och varför väljer han de sötaste och yngsta Disneyprinsessorna han kan för att spela dessa tjejer? Vad är budskapet?

Filmen är vacker och samtidigt är den konstant hotfull och olycksbådande på grund av en suggestiv ljudmatta av pistoler som "cockas" och avlossas mellan var och varannan scen. Ljud och musik ger oss en föraning om att mycket otrevliga saker kommer ske med tjejerna. Men inget av de saker vi förväntar oss sker i filmen. Detta är ytterligare en anledning till att jag tror att det vi får se är inifrån en fantasibubbla. Tjejerna är i fantasin eller önskedrömmen, men miljön och allt runt omkring tjejerna är som den verkliga världen är.

I en scen med Cotty (Rachel Korine) tror man att hon kommer bli våldtagen, men det händer inte som det verkar. Filmen överraskar med att inte utsätta våra fyra hjältinnor för någon av alla de uppenbara faror de utsätter sig för. Faith (Selena Gomez), som inte har en gnutta demon blood i sig, känner sig extremt pressad i en scen och hon vill åka hem. I en mycket intensiv och fantastisk bra scen med Alien (James Franco) är Faith uppenbarligen trängd. Även om Alien inte är renodlat hotfull är männen omkring henne i övrigt mycket nasty, de tittar på henne med rovdjursliknande blickar. Men Faith släpper sin dröm och hoppar ensam på bussen och åker hem. Trots att hon nog var den i gruppen som bar på den starkaste längtan att fly från sin vardag. Hon var den svaga i gruppen, men hon tvingades gå tillbaka till sin kristna bönegrupp. Amen på det.

Även Cotty beger sig hem till slut, när hon fått nog (skjuten i armen).

Kvar är Brit (Ashley Benson) och Candy (Vanessa Hudgens). Tjejerna med demon blood. I inledningen kunde jag knappt se skillnad på den. Båda är blondiner och har liknande utseende. Men de är framför allt samma person i mina ögon. De är nästan oskiljaktiga. De till och med pratar med Alien (James Franco) som om de vore en enhet.

Brit/Candy: We are in love with you...

Candy and Brit

Filmen är svår att förstå, och en anledning till det kan vara att i första halvan är Faith protagonisten, men i slutet flyttas fokus över på Brit/Candy. Det är som att hela filmen egentligen handlar om dessa två tjejer. De har båda en urkraft som fångats i allt för små liv. De lever sina tråkiga liv, instängda både i samhällets mall för dem som blonda bimbos och det fängelse som byggs av vardaglighetens tristess. Men deras inre demon vill ut och ut kommer den.

I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all!

Jag vet inte om filmens budskap är något om girl-power eller ej, det finns säkert de som kan se den så, men jag tror att den i alla fall beskriver en generations frustration över känslan av instängdhet och meningslösheten i allt. Faith, den oskuldsfulla, beskriver för sin mormor om resan till spring break men det hon beskriver är inte alls det vi ser. Men ljuger hon verkligen, eller var hennes längtan bort så stark att resan faktiskt betydde allt det?

Britney Spears möter Pussy Riot

Alla tjejerna uttrycker en önskan att bli bättre. Jag tror inte att de menar bättre jämfört med sina tidigare jag, och efter samhällets måttstock, utan att de vill bli sina riktiga jag, de de egentligen är. Brit och Candy vill inte gå tillbaka till sina gamla liv och spela de roller de blivit tilldelade. De väljer att inte bli de offer som de blivit om de åkt på spring break utan att vara tjejer med demon blood. Var det så att det var de som skyddade Faith så att hon inte blev det offer hon så lätt kunnat bli?

Men hur är det med de sexistiska inslagen i filmen? Svår fråga. Hela filmen igenom går de fyra tjejerna omkring i bikinis, vilket i de flesta scener känns naturligt (de är på stranden, vid poolen etc). Den scen deras klädsel känns mest konstig i är då de blir arresterade och ställs inför en domare. Det verkar orimligt att de inte skulle få andra kläder i den situationen. Är detta ett sexistiskt filmskapande där hela syftet med filmen är att få fota unga brudar toppless, som om den vore en Girls Gone Wild video? Eller är det bara slarvigt filmskapande, skulle scenen i rättssalen egentligen varit mer påklädd? Eller till sist, ville regissören Korine förstärka krocken mellan drömbilden om spring break med den bistra verkligheten?

Men om nakna bröst per definition betyder att en film är sexistisk måste filmen fällas. Det förekommer ju många halvnakna tjejer i filmen, och partykillarna i filmen behandlar tjejerna på ett sexistiskt sätt. Men å andra sidan behöver det ju inte betyda att filmen skulle vara sexistisk. Det vore som att anklaga Steven Spielberg's Schindler's List för att vara en fascistisk film. Jag finner istället att flera av de halvnakna tjejerna i filmen är framställda på ett ganska motbjudande sätt vilket talar emot att den bara är simpelt sexistisk. Till exempel tjejen i den första scenen som dansar toppless med öl eller slem i mungipan är inte det minsta sexig. Jag känner mig allt som oftast mer avtänd än motsatsen av partyscenerna i denna film. Scenen mellan Brit och Candy och Alien i poolen var något helt annat. Den kändes intim, om än drömlik, och då får vi heller inte se nakna bröst. För att inte tala om scenen mellan dem tre i Aliens säng där två halvautomatiska pistoler med ljuddämpare har en betydande roll. Den scenen var oroväckande het!

DTF

De viktigaste scenerna i filmen tror jag är scenen där de rånar restaurangen, Faith, Brit och Candy i poolen när Faith vill trycka på pausknappen och frysa livet, scenen mellan Brit/Candy och Alien i hans säng, alla scenerna när tjejerna ringde hem till sina mödrar/mormor samt den drömlika avslutningsscenen. Filmens bästa scen är kanske den när tjejerna sjunger Baby, one more time utanför kiosken.

Jag är fortfarande eggad av mystiken runt denna film. Jag fann mig själv sitta och fundera på en uppföljare till Spring breakers där vi får följa Brit och Candy och se vad de hittar på i livet efter Alien. De har nu Alien's bil, pengar och vapen. Och de har sitt demon blood.

James Franco, javisst, lysande insats. Aldrig sett honom bättre. Men detta är ändå tjejernas film, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Selena Gomez och Rachel Korine. Modiga alla fyra. Alien kallade dem för mermaids. Mycket passande, de lockade ner Alien i havet och han dog.

Brit/Candy: You're scared aren't you? Scaredy pants!

Spring breakers är poetisk och melankolisk. Den är brustna drömmarna som drunknar i spyor och sperma från gårdagsnattens party. Filmen kommer bli en av årets filmer och den kommer leva vidare långt efter sin samtid.

Jag ger Spring breakers fem sirener av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Jojjenito, Fiffis Filmtajm, Except Fear och Filmitch har också sett filmen. Killarna i Har du inte sett den? har poddat om filmen.