Hail, Caesar! (2016)

Bröderna Coen är bland mina absoluta favoriter bland filmregissörer. Jag gillar de flesta av deras filmer, ni har min uppdaterade topplista över deras filmografi nederst i denna text, och de har en otroligt hög lägstanivå. Så när jag säger att denna film är en av deras svagaste betyder det inte att filmen är skit. det finns en hel del kul med den, men den står sig slätt mot deras övriga filmer helt enkelt.

Inför premiären av deras senaste film Inside Llewyn Davis hade jag omåttligt höga förväntningar. Jag hade älskat eller gillat deras fura senaste alster (No country fo old men, Burn after reading, A serious man och True grit) plus att Inside Llewyn Davis hade poppat upp på flera topplistor över 2013. Jag har för mig att Adam Kempanaar hade den som 2013 års bästa film. Så jag gick in tilld en filmen med en känsla av att det skulle vara en stark fyra eller  till och med en femma. Trots att filmen var bra kom jag ändå ut besviken, den kom inte upp i nivå med deras fyra senaste filmer. Jag gav den en 3:a.

Denna gång gick jag in till filmen helt utan förväntningar, jag hade varken läst eller hört något om den och jag hade inte ens sett trailern. Jag hoppades på något som skulle vara minst i samma klass som deras senaste Inside Llewyn Davis. Men tyvärr var detta klart svagare. Vissa scener i filmen var kul men som helhet var det en klart svagare film.

Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag mig inte på Hail, Caesar! och däri ligger säkert problemet. Filmen har en lövtunn handling som mest verkar finnas där för att bröderna ska få tillfälle att arrangera sprudlande och fantastiska scener. Men enskilda scener staplade på varandra utan inbördes betydelse ger allt som oftast inte en bra film (tag Bondfilmen Quantum of solace som exempel, en film som jag iofs gillar men de flesta tycker att den är för fragmentarisk).

Hail. Caesar! handlar om Ediide Mannix (Josh Brolin) operativ chef på ett filmbolag i Hollywood under 50-tal. Han måste hantera ett antal svåra situationer. Den Cary Grant-liknande storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) har blivit kidnappad och en lösensumma är krävd. En av studions kvinnliga stjärnor DeeAnn Moran (Scarlett Johansson) har också problem då hon är gravid utan att vara gift. Mannix slits mellan att jonglera problem på jobbet, familjelivet, elaka skvallerjournalister, ägarintressen från New York och på det ett ihärdigt försök från ett privat företag som vill rekrytera honom.

Ovan beskrivna set-up skulle kunna vara grunden för ett drama, en komedi, en hyllning till filmindustrin eller en satir om densamma. Jag har ingen aning om vad bröderna har tänkt sig här. Vad jag vet är att vi får oss till livs ett antal show och dansnummer, bland annat ett vatten och simnummer med Scarlett Johansson och ett shownummer med Channing Tatum som taget ur Singin' in the rain.

Om detta är en hyllning till industrin så undrar jag varför bröderna målar de allra flesta utom Mannix som fåniga och korkade? Det lutar mer åt en satir, men om det är en satir så undra jag varför så många scener är fåniga och oseriösa, tvärt om vad som krävs för att satiren skulle bli bitsk. eller är filmen helt enkelt en hyllning till kommunismen? Hehe, det vore något det.

Filmen in inleds som en film noir med Mannix ute i natten fixandes med något potentiellt problem för studion. en bit in i filmen tar så den ena tokroliga scenen vid efter den andra. Inledningsvis är det kul att de skämtar med sig själva, filmen och oss med glimten i ögat, men när sedan filmen i sig inte har något innehåll och de där tokroliga scenerna staplas på varandra blir det för mycket av kryddan och för lite av proteinet.

När filmen sjunkit in lite inser jag att den påminner mig en hel del om Wes Andersons The Grand Budapest Hotel. Båda har en uppsjö av sköna scener men något saknas i helheten när jag känner efter.

Nej, detta var nog inte min kopp te. Jag gillade dock flera av scenerna tagna för sig själva, och scenen när Mannix och präster och rabbi diskuterar ett filmmanus religiösa budskap var en av filmens höjdpunkter. Jag roades också av de galna manusförfattarnas kommunistiska studiegrupp. Mycket roande med de olika personligheterna och deras olika anledningar till att vara med i gruppen.

Jaha, det blev en ganska blek Coen-film. Vad trist, men den var ju ändå helt ok. Eller hur va?

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av The Coen brothers, februari 2016:
1. No country for old men (2007)
2. Fargo (1996)
3. A serious man (2009)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Hail, Caesar! (2016)
15. Blood simple (1984)
16. The Hudsucker proxy (1994) *
17. The ladykillers (2004)

*) kommer inte ihåg mycket av denna, borde ses om
Not: bytte placering på 2-3 i denna uppdatering


Kolla nu in vad mina filmbloggarkompisar tyckte om denna film:
Har du inte sett den? Carl
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito