The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)

Denna revy innehåller spoilers. Duh!


Jaha, så var The Skywalker Saga över 42 år efter den första filmen hade premiär 1977. En mycket enkel saga om det goda mot det onda har på vingliga ben stapplat i mål. Jag hade höga förhoppningar på denna film även om jag var förberedd på något som inte riktigt skulle uppfylla dessa förväntningar. Känslan jag hade när jag tillsamman med Johan och Markus sprang ut från IMAX på MoS var dock något jag inte hade förutsett. Jag var helt urblåst i huvudet, jag kunde knappt komma ihåg en enda scen från filmen. Filmen innehåller så många scener i ett så högt tempo att allt känns som huller om buller.

Jag blickar tillbaka på serien om nio filmer, plus två extrafilmer. På samma sätt som ett annat kulturellt fenomen "Game of Thrones" inleds sagorna med enkla historier som fokuserar på karaktärer, deras inbördes relationer och de tar sig tid att umgås med sina karaktärer. Båda verken degenererar dock mot slutet, de överger de noggrant uppsatta "reglerna" som definierar deras världar och fokuserar nästan enkom på balla scener i en rasande takt helt utan att bry sig om de saker som gjorde dem så starka från början. Jag älskar det enkla i Star Wars; en värld med karaktärer man älskar dår de till synes svaga, men goda, står upp mot onda, till synes starka. Jag gillar konceptet med kraften. Det är mer fantasy än sci-fi, och jag gillar båda genrer. Jedi och sith är magiker.

Jag gillar helt klart Star Wars som filmserie, är dock inget superfan, men jag ville att filmerna skulle vara bra och att serien skulle funka som en helhet. Prequel-filmerna, epsiodes 1-3, var artificiellt plastiga och hade dålig dialog och vissa smärtsamt dåliga karaktärer eller skådespelare. Inför den nya trilogin hade gänget bakom kulisserna chansen att ställa allt till rätta. "The Force Awakens" inledde trilogin suveränt. Nya och starka karaktärer introducerade medan en lagom mängd gamlisar kom åter. Stämningen och "feelingen" i den filmen tycker jag fortfarande är underbar.

Många har stora problem med att filmen påminner allt för mycket om "A New Hope", men för mig var det aldrig ett problem. Filmens mål var ju att ge tittarna ett nytt hopp och så länge vi fick en rejäl introduktion till vilka som skulle fortsätta kampen var det specifika hotet, den nya dödsstjärnan, mer eller mindre som en MacGuffin för mig. Jag hade gärna sett att de använt ett annat hot i filmen, men poängen med filmen var de första mötena. En annan kritik är att Rey för snabbt blev duktig med ljussabel och kraften. För min del hade de gärna fått adderat träning, men jag tyckte från första scenen vi såg henne att hon var bra och uppfriskande kapabel. Hela "Skywalker Saga" lever i en värld där våra utvalda hjältar besitter krafter som inte behöver förklaras speciellt utförligt. Men allt detta skulle nu rivas när vi kom till nästa film...

Problemet med den nya trilogin är att Kathleen Kennedy och cheferna på Disney uppenbarligen inte tillsatt en "show runner" för trilogin. Någon borde planerat de övergripande dragen i den nya trilogin och sett till att de nya filmerna passade in i handling, teman och tonalitet med de tidigare filmerna. Man vill ju inte ha det som det blev i "Game of Thrones"... Ju!

Men istället lät man en regissör göra lite vad han ville med filmen, och då blev det ju precis så. Tombolan hamnade på en revisionistisk Star Wars där man övergav de tidiga filmernas idéer. Rey är "en nobody" och alla kan vara jedi. En idé som skulle kunnat vara en bra film taget för sig själv, men som åttonde delen av en filmserie på nio filmer? "No, thank you."

Det som då hände med sista filmen var att det fanns för mycket "handling" kvar att trycka in i en enda film. Det är som att minst två filmers handling nu lever i denna film. Tempot är vidrigt högt, känslolägen i filmen ändras förintande snabbt och vi ges aldrig tid att andas eller vila med karaktärerna.

Det är uppenbart att denna film antingen borde varit uppdelad till två filmer, eller att mycket av innehållet skulle tagits bort. I mitten av filmen förintar Rey ett transportskepp med hjälp av blixtar från hennes händer, just som Palpatine gör. Hennes närhet det mörka är superspännande, men vi ges ingen tid att utforska hennes psyke, bara några minuter senare är det glada gänget på väg till en ny värld för nya stolliga äventyr. Detta, Reys mörker, var ju det den andra filmen i denna trilogi skulle handlat om! Det hade dessutom varit en trevlig spegling av andra filmen i originaltrilogin "The Empire Strikes Back".

Som det är nu kan jag knappt sätta betyg på filmen. Jag kan inte ens komma ihåg vad som hände och absolut inte sätta ihop filmen i sin ordning i huvudet. Efter "The Force Awakens" var känslan helt annorlunda, hela filmen låg kvar tydligt i mitt huvud. Jag hade problem att komma ihåg "The Last Jedi" också, men det var av delvis andra orsaker.

Min känsla efter "The Rise of Skywalker" är blandad, besviken över att den är en sådan "missed opportunity", men jag är också sugen på att se om den. Några filmer i denna serie växer kraftigt efter en omtitt, "Rogue One" är en av dem. Vissa blir sämre också... Jag gissar dock att denna kan växa rejält.

En sak som jag mer känner en vibb av än kan peka på specifikt är att det känns som att denna film gör nickningar eller hommage till alla de tidigare filmerna. Det finns scener eller känslor i filmen som gav mig vibben av återblickar. Det är klart att det borde ligga högt på Abrams och Kennedys "to do"-lista och jag gillar det, tyvärr var listan allt för lång för denna speltid. Damn, de skulle tänkt på det innan de gav bort Episode 8!

Till sist kan jag konstatera att det är Rey och Ben som jag gillar i denna film, och i hela trilogin. Det är deras trilogi, och Rey är protagonisten i centrum. Alla andra nya karaktärer är suddiga svaga bifigurer för mig. Det kan kanske förklara en del hur jag rankar de tre filmerna.

Jag sätter en trea på "The Rise of Skywalker", ett återspegling av den osäkerhet jag kände när jag sprang mot toaletten efter visningen, men jag känner redan suget efter att se om filmen och då få njuta av de många, många "bad ass"-scener filmen trots allt har...

Betyg: 3/5

En grov ranking av de elva Star Wars filmerna (gruppering + kronologiskt):

Otroligt bra:
Star Wars: Episode IV - A New Hope
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Star Wars: Episode VII - The Force Awakends
Rogue One: A Star Wars Story

Bra:
Star Wars: Episode VI - The Return of The Jedi
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

Okeyish:
Solo: A Star Wars Story
Star Wars: Epiosde VIII - The Last Jedi

Inte bra:
Star Wars: Epiosde I - The Phantom Menace
Star Wars: Epiosde II - Attack of The Clones
Star Wars: Epiosde III - Revenge of The Sith


Vad tycker då andra om filmen:
Carl
Sofia

Inside Llewyn Davis (2013)

Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.

Annihilation (2018)

Jag har alltid funderat på vad som skulle kunna hända om utomjordiskt liv skulle komma ner på jorden. Och vem har inte funderat på dessa frågot? I min ungdom läste jag all möjlig science-fiction av författare som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Greag Bear och Stanislaw Lem. Annihilation är en ny film från Alex Garlands kreativa sinne. Han har både skrivit manus och regisserat filmen även om den bygger på boken av Jeff VanderMeer med samma namn. Garlands förra film Ex machina var otroligt intressant, tankeväckande och bra! Klart man hoppades på att Annihilation skulle kunna vara lika bra.

Spoiler Alert! Ni som inte är rädda för spoilers är välkomna att scrolla ner för mer om Annihilation! Ni som vill se filmen ospoilade bör sluta läsa här.



Något faller ner från skyn och borrar sig in i marken inne i och under en fyr på amerikanska kusten. Snart därefter bildas en bubbla som en kupol över nedslagsplatsen och ingen vet vad som händer därinne... Klart spännande koncept. Snart visar det sig att det är farligt att gå in i kupolen. Ingen radiosignal kommer ut eller in. Alla soldater utom en har försvunnit. Vad har hänt och varför? Fem modiga, eller desperata, kvinnor äntrar scenen och låt oss gå in. Slurp och vi är inne.

Jaha, det ser ut som ett träsklandskap från Florida. Tiden går inte i takt. Växterna ser gravt missbildade ut. DNA flödar och blandas hej vilt. Alligatorn har hajtänder, björnen pratar som ett av sina offer. Vem är hon, damn, jag känner igen henne så. Wow, en svenska i casten! Svårt att placera då hon dök upp här så oväntat för mig, men till sist ser jag att det är Tuva Novotny.

Varför ser alltid Jennifer Jason Leigh så sliten ut nu för tiden? Kräftan? Ja kanske. Gina Rodriguez blir hyllad men hon var knappast det bästa med denna film.



Kul grepp och man kan inte klaga på för lite fantasirikedom här. Garland verkar ha en läggning åt att se pessimistiskt på både teknikutveckling (Ex machina) och besök från rymden (Annihilation). Organismen eller vad det nu är som skapat kupolen verkar initiera kloning av allt levande och det är högst oklart vad organismen har får mål eller syfte.

Jag tänker ganska snart på den gamla klassikern The Thing (som är bättre än denna). Men filmernas slut är kusligt lika. Slut som antagligen ska tolkas som slutet för människosläktet. Också Ex machina har ett ödesdigert slut där livet som vi känner det idag hotas.

Jag gillar Annihilation mycket. Den är spännande och fantasirik. Karaktärerna är hyfsat intressanta men jag känner att filmen inte tar steget fullt ut att fördjupa dem. Det är lite trist då fullt utvecklade karaktärer mer eller mindre alltid behövs för att en film ska bli fullständig. Denna film verkar vara mer intresserad av handlingen, men ändå stannar den innan det blir ännu mer intressant. Vad som händer tiden efter filmens slut skulle mycket gärna kunnat vara med. Man hade kanske inte behövt spendera så mycket tid med den botaniska expeditionen om man ändå inte hade för avsikt att visa vad som hände med människornas kroppar på ett tydligare sätt. Det känns som att filmen slutar efter tre fjärdedelar av ett komplett manus. Jag gillar öppna slut men här fanns det mer intressant att ta tag i...



Natalie Portmans, Tuva Novotny och Tessa Thompsons karaktärer (och skådespelare) var de mest intressanta. Tyvärr försvann två av dem längs vägen och i mina ögon för kvickt. Portmans Lena kämpade väl i slutet men förlorade en fajt hon aldrig kunde vinna. Både Lena och hennes man Kane dog väl därinne och blev ersatta av "klonade" aliens. Intressant teknik att ta sig in på en ny planet!

Jag ger Annihilation fyra utrotningshot av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer tankar om filmen hos Jojjenito.

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi (2017)

Spoiler ALERT. Spoilers AHEAD. Spoiler BEWARE! 





Vems fel är det? Jag undrar stilla. Kanske är det Devindra Hardawars fel. Han twittrade:

"Think of your ideal Star Wars movie. The one you’ve always dreamed of. The Last Jedi is better than that."

Ehh, ok? Nja, det var väl ändå att ta i...

Eller är det Rian Johnson och Disneys fel? De som står för manus och produktion och den ack så viktiga tonaliteten i filmen...

Eller är det mitt eget fel? Trots att jag hållit mig borta från all möjlig information om filmen, framför allt trailers men också nyheter och spekulationer, misslyckades jag. Tyvärr råkade jag se Devindras tweet (se ovan). Förväntningarna steg upp i stratosfären. Dessutom såg jag om The Force Awakens på förmiddagen samma dag jag såg den nya filmen och då steg förväntningarna ännu mer. Vad är högre än stratosfären?

I vilket fall som helst blev jag ungefär lika besviken på denna film som jag blev positivt överraskad av The Force Awakens. Jag blev helt enkelt aldrig speciellt berörd av årets film, jag fick aldrig den där känslan av att resa tillbaka i tiden till när jag var ung och såg fantastisk sci-fi för första gången. Den känslan får jag fortfarande av vissa scener i The Force Awakens med tårfyllda ögon som resultat. Och då har jag ändå sett om den en fyra eller fem gånger vid det här laget. Om man jämför känslan jag fick vid respektive första titten står sig helt enkelt inte The Last Jedi. Jag håller det dock för rimligt att den kan växa vid en omtitt. Än är kanske inte det sista ordet sagt om denna film...



Vad är det då som saknas? En hel del skulle jag vilja påstå. Den övergripande handlingen till exempel. Vad var idén? Jag förstår fortfarande inte vad de ville med denna film. Filmen verkar mest ha bestått i att rebellerna försöker fly undan och att de måste köpa tid för att kunna göra nästa hopp i hyperspace. Filmen avslutas med att rebellerna i princip är helt utslagna, det återstår inte mer än en handfull rebeller som det verkar. Om detta var målet med filmen hade jag önskat att teamet bakom filmen målat upp detta tydligare under den första delen av filmen. Jag saknade stakes i filmen, att känna att faran är på riktigt. Det saknas kanske någon lite kort scen i inledningen där de onda smider sina hemska planer så att saker och ting verkligen ställs på sin spets? Vi i publiken skulle då kunna känna oro och skräck inför resten av filmen. Nu pratas det om att Luke är deras sista hopp, men jag känner det inte. Utmaningen med en film som denna är att få oss i publiken att börja tvivla och det lyckas inte The Last Jedi med.

Humorn är välkomnad och bra. Delvis i alla fall. Alla bra Star Wars-filmer har en fungerande humor. Jag älskade till exempel Poe och hans samtal till "General Hugs". Däremot blev jag innerligt trött på alla gulliga djur som kastades in. Inte riktigt lika eländigt som Jar Jar Binks, men inte långt därifrån, ta mig tusan. Visst fanns det en hel del Star Wars-figurer i The Force Awakens också, men jag har inget minne av denna typen av fånerier i den filmen. Det handlar om vilken tonalitet filmen har när de skojjiga elementen passerar revy. Jag hade hoppats att denna franchise vid det här laget hade lyft sig över att använda sina filmer som simpla reklamfilmer för leksaksförsäljning.



Jag vill hävda att tonaliteten i The Last Jedi känns helt fel under vissa sekvenser. Jag älskar det bombastiska i sagan, men nu blev det sentimentalt flera gånger. Ouch. Ett exempel var Roses tal om att rädda dem man älskar. Synd på en för övrigt frejdig karaktär. Filmen hade hoppat upp ett helt betyg om scenen med Finn och Rose där i slutet på saltplaneten Crait hade slutat annorlunda. Filmens sista scener var också illa, som en rutten fisk i en lyxmåltid. Förstör eftersmaken kan man säga...

Jag önskar mina Star Wars-filmer så tidlösa som möjligt och det fanns en ton och känsla av något kontemporärt i vissa delar av denna film. Det finns något som skaver...

Tydligen twittras det upprörda känslor om filmen. Jag har börjat läsa på nu när jag själv sett filmen. Filmen är en vattendelare förstår jag. En sak som diskuteras är karaktärsutvecklingen hos Luke. Jag gillar den, eller har i alla fall inga principiella problem med den. Luke har aldrig varit sagans stora hjälte för mig. Han har alltid varit gnällig och undflyende. Lika stark i kraften, lika svag som människa. Att han blivit en vresig, arrogant och egoistisk gubbstrutt och mjölkbonde kändes som en ganska naturlig utveckling i mina ögon. Move on, people.



Däremot håller jag med om kritiken att för många nya aspekter av The Force introduceras. Det är ändå åttonde delen av serien och det är rimligt att "spelreglerna", de fundamentala reglerna runt en så viktig sak som The Force borde, vara satta. Att Rey och Kylo Ren kunde kommunicera telepatiskt är inga problem. Inte heller astral projektion eller vad det kan kallas det som Luke gjorde i slutet. Det har för övrigt jedi-spökena gjort en variant av ända sedan första filmen (A New Hope).

Däremot att Leia inte dog ute i rymden var totalt onödigt. Det jag kommer ihåg från den scenen var att jag satt och undrade om det var det sista vi skulle se av henne. Jag visste inte exakt hur mycket hon skulle vara med i denna film (på grund av hennes tragiska bortgång). Jag önskar nu att scenen när hon flyter ut i rymden hade fått bli hennes sista scen, och gärna placerad i slutet av filmen. Passade in under flykten ner mot Crait till exempel. Jag kan inte erinra mig någon riktigt bra scen med henne efter dödsscenen som inte var en dödsscen i alla fall.



Laura Dern var fasansfull. Helt meningslös karaktär och ännu mer meningslöst att köra en twist på en twist på en twist. De skulle istället fokuserat mer på den mörka sidan. Snoke? Why? Varför introducera en sådan karaktär om man inte tänker använda sig av honom? Och varför etablerade de inte honom som stark i Kraften och ondare än ondskan själv. Nu pratas det om det, men det visas inte. Var jag förvånad över hur enkelt han gick att ta kål på? Njae, jag vet inte jag, vi hade ju aldrig fått veta vad han var för en typ.

Detta till trots var scenen i det röda Snoke-rummet en av filmens absoluta höjdpunkter. En fantastisk scen även om den inte var underbyggd för fem öre.

För övrigt var Daisy Ridley jättebra i denna film också. Nästan lika bra som hon var i The Force Awakens. Jag gillade Rey, Poe och Finn. Nya trion fungerar ganska bra.



Jag tänkte flera gånger att The Last Jedi speglade The Empire Strikes Back. Inte lika flagrant som The Force Awakens speglar A New Hope såklart, men bra mycket ändå. Sista scenen på saltplaneten Crait versus anfallet på isplaneten Hoth är ett exempel (fast de switchat var i filmen scenerna utspelas), men många andra saker också. Lukes resa till Yoda för träning speglas av Reys träning hos Master Luke, unge Lukes vandring in i drömmars rike för att möta sina egen fruktan matchas av Reys fall in i det slemmiga hålet i berget samt Lukes vansinniga beslut att åka till The Cloud City ovanför Bespin för att rädda sina vänner speglas av Reys likaledes vansinniga plan att besöka Snokes skepp för att rädda Ben. Vi får till och med dialog som tagen från The Empire Strikes Back... Det där om att "rule the Galaxy together".



Allt detta var helt ok för min del. Den andra filmen i trilogierna ska vara den film där de ondas sida gör framsteg. Däremot blev jag hoppfull och sedan missmodig när jag såg Lukes X-wing starfighter på botten av en havsvik vid hans ö. Jag trodde givetvis att Rian skulle ge oss gamla fans en liten julklapp i en spegling av Lukes misslyckade försök att lyfta sitt skepp ur träsket på Dagobah. Denna gång är Luke the Master och man hade kunnat göra en mäktig och nostalgisk scen, men icke.

På tal om missade chanser med nostalgiska scener. Var tusan tog den förväntade scenen med Captain Phasma i avfallskvarnen vägen? Istället tog de med The Casino Planet. Bra val... NOT!

Till sist sista scenen med The Broom Kid. WTF! WTF? WTF?

Vad sa Kylo Ren om Reys familj egentligen? Det verkar som att många, Joanna Robinson inklusive, tar denna information "straight up". Jag tror inte för en sekund att han talade sanning. Jag tror att eftersom de spelar den ikoniska Skywalker-musiken var gång man får se Rey göra något att det har betydelse. Jag tror inte att det är en slump. För mig är det högst osannolikt att Kylos uttalande är sant. Jag undrar fortfarande vad hennes back story är.



Star Wars som filmserie räddades av The Force Awakens. Serien räddades från att vara en nostalgisk gammal favorittrilogi som kladdats ner av en andra fasansfull trilogi som bevisade att George Lucas är sjuk i huvudet. The Force Awakens gav mig nytt hopp i en tid av nöd.

Att sätta betyg på denna nya Star Wars-film blir svårt. Den har ju så oändligt mycket högre krav på sig än en helt vanlig okänd film. Samtidigt har den som alla (bra) Star Wars-filmer så mycket att ge och är ljuvligt givande vid omtittar. Filmerna i denna serie har en otroligt hög lägstanivå (nej, inte de där filmerna...). Jag hoppas att jag kommer kunna ta åt mig The Last Jedi på ett helt annat sätt när jag ser om filmen. Att jag kommer kunna bortse från de besvikelser som jag kände instinktivt efter första titten, och att jag kommer uppskatta detaljer och bra saker på ett nytt eller förstärkt sätt.



Det är kanske så att min systerson David sammanfattade det hela allra bäst:

"Den hade så mycket stort och viktigt i sig att jag är förvånad över hur mycket mer jag gillade både The Force Awakens och Rogue One." 

Jag kan bara hålla med. David, en blivande filmbloggare i vardande månne?

Jag ger The Last Jedi tre avvaktande ljussablar av fem möjliga. Hoppas kunna revidera detta betyg efter nästa titt!

Betyg: 3/5