MCU rewatch: Doctor Strange (2016)

Vad har hänt med Benedict Cumberbatch egentligen. Jag blev som många andra fascinerad av honom i tv-serien Sherlock men efter det har jag svårt att komma på något han har gjort som övertygat mig. Här spelar han den underlige Doctor Stephen Strange. Om man kan tycka att Tony Stark är arrogant, dryg och otrevlig som person är det inget jämfört med Stephen Strange. Sällan har jag skådat en huvudperson som är så svår att sympatisera med. Där Tony Stark har en charm han ärvt av skådespelare som porträtterar honom, Robert Downey Jr. Tyvärr lyckas in the Batch med samma bedrift för sin doktor.

Stephen Strange uppför sig inte bara avskyvärt mot affärskonkurrenter, fiender eller HYDRA-agenter, han är ett stort asshole mot sin flickvän, sin mindre begåvade kollega och mot de patienter ha skulle kunna hjälpa om han inte tyckte sig vara för bra för deras allt för enkla fall. Hans kollega Dr West spelas av Michael Stuhlbarg och hans roll måste blivit hårt nedklippt för karaktären är nästan inte med i filmen alls trots ett hyfsat känt skådespelarnamn.



Filmen är i övrigt ett stort steg i en oroväckande riktning inom MCU. Det är magi och en massa Space. Tyvärr tror jag att Dr Strange kommer spela en viktig roll i kommande Avengers-film, den om kriget om the inifinity stones. Jag som håller Captain America-filmerna som "kärnan" och essensen av MCU hoppas nu att Russo-bröderna kan överraska ännu en gång.

Vi pratade en del om de psykadeliska scenerna i Shinypodden. Jag var inte lika begeistrad i dem som Carl men jag håller med om att de adderar något nytt. När jag ser filmen nästa gång ska jag titta på de scenerna igen och låtsas att de är en tidig musikvideo från Pink Floyd. När de för övrigt spelade Floyds Interstellar overdrive njöt jag för fulla muggar. Blinkningen till alla psykedeliska sextiotalsbands moder var tydlig. Shine on you crazy diamond, Syd Barrett.



Stranges flickvän Christine Palmer spelas av Rachel McAdams. Jag älskar McAdams och hon lyfter filmen ett snäpp var gång hon är med. Tilda Swinton får givetvis hyllningar av mina poddkompisar i sin roll som The Ancient one. Det är populärt och finkulturellt att hylla Swinton. Personligen har jag alltid haft lite svårt för henne, men visst hon funkar ok som en androgyn bowiansk munkinna. Lustigt att jag tänker på David Bowie när jag såg henne i och med att han valde henne som motspelerska i en av hans sista musikvideor (youtube).

Det är mycket magi i denna film och det roligaste inslaget var den röda capen som väljer Doctor Strange som sin herre. Precis som trollstavarna väljer sin master i Harry Potter. Jag kan gilla magi lika mycket som vilken fantasynörd som helst, men jag är lite skeptiskt mot det i MCU bara. Det är något jag får vänja mig med helt enkelt. Eftertexterna gick i guld och jag kom att tänka på Thor-filmerna, speciellt den andra.



Filmen använder sig av lek med tidsloopar. I vilken film förutom Måndag hela veckan har det funkat riktigt bra egentligen? Jag tror att jag inte gillar det. En annan som alltid viktig del är skurkarna. Speciellt i en serietidningsfilm. Lillskurken Kaecilius spelas av Le Chiffre och han har jag aldrig varit förtjust i. Storskurken Dormammu är i samma klass som Supreme Leader Snoke det vill säga lika "cringeworthy". Att det är The Batch som spelar Dormammu hjälper föga. Det är en extremt plastig och diffus motståndare. Tacka vet jag när HYDRA står för motståndet...

Är det inte konstigt att den bästa scenen i hela filmen är den extrascen där vi får se Dotor Strange sitta och prata med Thor?

Jaja, jag tror att jag skulle kunna uppskatta filmen lite mer vid nästa titt men för denna gång blev jag mer besviken är peppad. Jag ger Doctor Strange två spegelvärldar av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden när vi avhandlar filmen i avsnittet "To plant yourself like a tree".

Doctor Strange (2016)

Så var det dags för ännu en film ur Marvel Cinematic Universe, Doctor Strange. Jag läser inte serietidningarna så för mig var detta en helt ny bekantskap, denna Stephen Strange gestaltad av Benedict Cumberbatch. Marvelfilmerna är alltid underhållande och mycket välgjorda. Oavsett om de är mer allvarligt lagda eller mer fokuserade på det humoristiska gillar jag dem. Lägstanivån är väldigt hög. Med det sagt, att jag gillar filmerna som ren underhållning, så fanns det så många saker, speciellt runt manus, som jag fann mig kritiskt fundera på efter visningen att jag känner mig nödgad att ta upp dem här.

För det första känns det som att filmen bryter helt ny mark inom Marvel-universat. Nu finns det tydligen en ny typ av magi och spirituella aspekter som knappast fanns i Marvels filmer där mycket var mer teknikorienterat. Visst Thor och Loke var udda, men det motiveras med att de är halvgudar och från en annan planet/dimension. Även Guardians var lite annorlunda, men den filmen synkar med Avengers-filmerna ändå. Häxor och trollkarlar däremot är en helt ny sak. Jag vet inte jag om jag tycker att det var en nödvändig expansion...

Ok, men om vi ändå har magi och sånt då. Varför får vi då inte se de dem fajtas med magi mer? Istället blir de stora actionscenerna väldigt fysiska fajter. Danskjäveln har ett spjut som han trollar fram och Strange har några sköldar som han conjurar upp. Men varför inte gå hela vägen och göra något nytt och lite mer spännande än simpel fysisk fajt? Det finns vissa scener i Harry Potter-filmerna som skulle kunna inspirerat filmens skapare, tex när de goda slåss mot de onda i slutet av femte filmen. Ett annat exempel kan vara Jean Greys bad ass -scen i slutet av tredje X-Men filmen. Det finns andra exempel också, inte minst från slutet av säsong 6 i Buffy.

En av de största actionscenerna var dessutom en ren rip off från Inception. det var scenen i New York innanför speglarna där dansken konfigurerade om gatorna och skyskraporna i tre dimensioner. Den scenen var dock inte endast en efterapning. Den var dessutom dåligt koreograferad då det var svårt att hänga med var karaktärerna befann sig i förhållande till varandra. Scenen var inte spännande och blev mest tröttsam.

Filmen fokuserar på magin och pratar om huruvida man kan eller bör använda sig av den mörka sidan av magi för "the greater good". Tyvärr är det mestadels prat om detta. Regeln "show don't tell" verkar inte bitit på manusförfattarna. Filmen missade helt att tidigt i handlingen visa oss hur fel och dåligt det kan bli om man använder den mörka sidan. Detta gör att jag inte riktigt känner starka känslor när Mordo (eller the Operative som vi känner honom som) blir agiterad över att The Ancient One använde den mörka sidan. De misslyckas med att etablera "high stakes", de snackas en del om mörkret men det visas inte.

En annan av filmens viktigaste frågor som också missas är angående Stephen Stranges avsaknad av ödmjukhet och att han måste "surrender" för att kunna bli en magiker. Den potentiellt bra scenen när Strange släpper sin gard och låter magin komma till sig sker "off screen". Tilda Swinton tar med honom till Mount Everest bergssida via en gateway och han måste rädda sig själv. Men istället för att låta publiken se när en av de viktigaste sakerna i hela filmen sker så får vi se Swinton och Wong stå och vänta inne i huset. Jag fattar över huvud taget inte hur filmmakarna kunde tycka att det var en bra lösning på den scenen...

Denna del av filmen var också alldeles för lång. Scenen är en efterapning av de motsvarande scenerna i den första Batmanfilmen från Nolan. Det är lite kul att se huvudpersonen lära sig saker av en mästare men det behöver kanske inte vara så länge?

Filmer som leker med tidshopp... Det är otroligt vanskligt att skriva manus där det funkar. Här försöker man sig på det och det genomförs lite halvdant. Skulle vi fatta det så att Strange och det stora onda ansiktet återupprepade sin scen tusen miljoner gånger, eller blev ansiktet uttråkat med en gång, så uttråkad att han som tydligen var den värsta av värsta onda hemska fiender helt gav upp? Dålig scen helt enkelt.

Benedict Cumberbatch så? Jo, men han var helt ok. Långt ifrån speciell som han kan vara när han är på toppen. Denna film är mer allvarlig i sin grundton, precis som Captain America- och Hulken-filmerna är. De mer humoristiska filmerna i serien är Iron Man, Thor, Guardians och den där lite fåniga filmen Ant-Man. Humorn i Doctor Strange består av ganska stiffa one-liners som känns pålagda bara för att det ska vara humor med. Jag hade nog gillat det mer om de aktat sig från detta slappa och gjort hela filmen lika mörk och nedstämd som den i vissa partier var.

Som alla vet var det två extrascener efter eftertexterna börjat rulla. Den första var en scen mellan Strange och Thor och i den scenen insåg jag hur långt från max Cumberbatch varit i denna film då Chris Hemsworth spelade skjortan av honom med perfekt glimt i ögat och allmän "awesomeness". Men låt mig förtydliga, Cumberbatch var inte dålig, bara mycket svagare än vad jag väntat mig från honom.

Eftersom jag skyr trailers och nyhetsflöde om filmer var det en positiv överraskning för mig att se Rachel Mcadams i filmen,. Hon var dock med allt för lite. Mera Rachel åt folket. Mads M är jag innerligt trött på. Chiwetel Ejiofor (damn, vilket svårstavat namn) var helt ok. Han spelade sin Mordo exakt som The Operative; objektiv, resonerande, nästan likgiltig, och på fel sida om linjen. I den andra av två extrascener fick vi nämligen se honom gå över till den onda sidan då han stal magin från den basketspelande mannen Jonathan Pangborn. Tilda Swinton var bra, hon har en aura som passar för en människa med övernaturliga förmågor.

Nu ser jag fram emot att se om filmen hemmavid. Allaredan förvarnad om alla skavanker i manus kan jag nästa gång istället gotta ner mig i allt som ändå är bra. Jag gillade den egensinniga röda capen. "Go Cape" säger jag.

Skulle jag betygsatt manus enkom skulle det inte bli mer än en tvåa men om jag tar in hela paketet måste jag ändå ge denna film tre vårdslösa bilförare av fem.

Betyg: 3/5


Filmen sågs tillsamman med Jojjenito på IMAX i Mall of Scandinavia. Som vanligt påminns man att stolarna därinne är dåliga. Det är en galonliknande fuskläder (?) som gör att man blir svettig om ryggen och baksidan av låren. Oskönt och trist. 3D var det också och den fungerade utmärkt, bra skärpa och så, men som vanligt så behövs inte 3D'n för filmens skull. Vid sidan av Gravity har jag inte sett en enda film i 3D som verkligen höjt upplevelsen. Enda anledningen till att det sprutar ut 3D-filmer är såklart att de kan ta högre pris. Nu kostade en biobiljett på vanlig stol 210 kr, för plusstolar kostar det ännu mer. Det är helt horribelt att branschen skyller allt på nedladdning. Klart som fan att man går på bio mer sällan med denna prisnivå.

Läs Jojjenitos revy här.