Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Tänk att det var nio år sedan Mad Max: Fury Road kom ut. Tiden flyger fram och samtidigt känns det som ett annat liv, livet före pandemin.

Jag gillade filmen men var kanske inte lika blown away som vissa av er var. Jag tyckte inte att Tom Hardy var bra som Max och dessutom var ju filmen "bara" en enda lång biljakt, dit och tillbaka. Right? Förvisso ett fantastiskt underbart spektakel...

Så varför skulle vi då ha en prequel till Fury Road? Behövdes Furiousa: A Mad Max Saga ens? Jag var mycket tveksam men eftersom George Miller gjorde något så unikt med Fury Road ville jag ändå ge Furiosa chansen på IMAX. Jag och Måns såg filmen en lördag eftermiddag.

Wow! Vilken överraskning! Furiosa är något så ovanligt som en prequel som gör originalet bättre! Eller åtminstone gör denna prequel att jag vill se om originalet och det ska bli av till hösten (i lämpligt poddprojekt).

Jag har inte riktigt smält filmen än och den behöver helt klart en titt till för att jag ska känna mig trygg med ett betyg men jag gillar väldigt mycket i denna film. Handlingen är till att börja med komplett, det är inte "bara" en biljakt. Den är dynamisk och böljar fram i riktningar som jag inte kunde förutspå mitt under titten. Jag var superengagerad hela filmen igenom. En sak jag uppskattade var att Furiosa fortsatte världsbygget och utvecklade världen som kändes lite tunn i Fury Road. Jag förstod aldrig riktigt vad The Citadel var för grön oas mitt i öknen. Additionen av Bullet Farm och Gastown var ett lyft då det kompletterade världsbygget och gjorde hela bygget mer rimligt.

Jag gillade de flesta skådespelarna med Anya Taylor-Joy i spetsen. Tom Burke som Praetorian Jack var en surprise. Den härliga crowd pleasande scenen med Mad Max på kullen gav mig känslan att Praetorian Jack och Mad Max hörde ihop, var av samma skrot och korn. Det blir också tydligt att Furiosa och Fury Road utspelas mellan Mad Max och The Road Warrior.

Filmen hade inte speciellt många svagheter men jag måste ändå lyfta den förvirrande castingen av Chris Hemsworth i rollen som Dementus. Hans tolkning var bonkers, demented. Jag vet inte om han gick för någon slags travesti på Johnny Depps Jack Sparrow. Jag gillar Chris men denna tolkning gav lite mer tuggmotstånd än brukligt.

Jag ser verkligen fram emot att se om Furiosa efter sommaren och JAG SER VERKLIGEN fram emot att se om Fury Road back to back. Hur jag upplever filmerna efter det kommer ni att få höra i Shinypodden Special framåt höstvintern.

Betyg: 4/5

Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5

The Northman (2022)

Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

Last Night in Soho (2021)

Den tredje kände regissören denna vecka är alltså Edgar Wright. Han brukar ju göra sköna komedier som mixas med genrefilm. Det var något åt det hållet jag förväntade mig med denna film också men det visar sig att han denna gång skippat komedin helt och hållet och faktiskt givit oss en ganska så tajt och vemodig spökfilm. 

Lika mycket som jag älskat hans tidigare komedier välkomnar jag detta nya. Filmen är som en blandning av Woody Allens Midnight in Paris och Argentos Suspiria. Alla tre filmerna nailar eran de beskriver. Suspiria är svårslagen med sin "look and feel", men Wright lyckas bra med sin film också. När vi följer Ellie in i "the swinging sixties" är det som att resa tillbaka i tiden lite.

Thomasin McKenzie är jättebra i huvudrollen. När jag såg henne i sextiotalskläder tyckte jag hon såg precis ut som Beth Harmon i The Queen's gambit. Döm om min förvåning när Anya Taylor-Joy dök upp på duken. Hon spelar rollen som den undflyende Sandie. Var lite förvirrande där för ett tag, hehe. Anya Taylor-Joy dominerar sedan filmen fullständigt. 

Spökhistorien var effektiv! Detta är en ryslig film, men den bra typen av ryslig. Det tar ett tag innan man förstår vad som händer och det är en go spänning. Men filmen är som sagt inte en komedi, det är snarare en ganska hemsk historia vi får bevittna.

Duon McKenzie och Taylor-Joy får sällskap av drottningen Diana Rigg, Terence Stamp och den elfte doktorn själv Matt Smith. Jag saknade till och med Karen Gillan där ett tag...

 

Filmen är snygg som attans, har en skön stämning, var ryslig och till slut lite vemodig. What's not to love?

Betyg: 4/5

The Queen's Gambit - Miniseries (2020)

The Queen's gambit är en miniserie om sju avsnitt som släpptes på Netflix i oktober 2020. Jag må vara sista på bollen här, men jag har nu sett denna lilla guldklimp. Jag hade såklart hört talas om den, men det var inte förrän Frans, min schackspelande kompis, gav sitt godkännande som jag vågade ta mig an serien. 

Showen bygger på en roman, men känslan i serien är som om det handlade om verkliga personer. Känns lite synd att det inte gjorde det. Men det känns desto bättre att serien mottogs positivt av schack communityn, och Frans. Att serien representerar matcherna och turneringarna på ett rättvist och bra sätt är seriens styrka.

Annars är den lite som Janus, med två ansikten. Dels får vi följa Beth Harmons privatliv med moderns självmord, uppväxten på den bisarra flickskolan och hennes problem med lugnande medel och alkoholen. Dels har vi alla fantastiska scener från schackbordet. Jag fann scenerna om schacket fantastiska, nästan förhäxande. Det var klart seriens styrka. 

Det och flera härliga relationer som Beth skapade. Den bästa var lite överraskande med Alma Wheatly, hennes styvmoder. Otroligt fin relation. Men jag gillade också hennes relationer med Mr Shaibel, Benny Watts, den rebelliska Jolene och till och med Beltik, även om det var svårt att un-see honom från den där filmen av bröderna Coen. Seriens mest lysande stjärna var Anya Taylor-Joy i huvudrollen som Beth, fantastisk.

Berättelsen om Beths uppväxt var dock inte svag på något sätt, men jag satt ändå och väntade på nästa schacktävling hela serien igenom. Jag tyckte de förklarade precis rätt mängd om spelet som sådant och det var kul att de gav en vift av psykologin runt turneringarna och hur det går till uppe bland eliten.

Vad säger tror ni om sista scenen? När Beth (kort fört Elisabeth) hoppar ut ur bilen på väg till flygplatsen för att flyga hem från Sovjet? Hon promenerade in i en park och träffade alla gamla gubbar som sitter där och spelar schack och en bjuder artigt in henne till en match. Han kallar henne Liz, nytt namn, ny start? Var det bara ett kort stopp hos dem som verkligen älskade spelet för dess skönhet, eller stannade hon där för gott?

Klart kul att ha sett denna miniserie och jag tycker faktiskt att de gör rätt att inte fortsätta med säsong 2. Även om jag såklart hade sett den...

Betyg: 4/5

Morgan (2016)

Morgan är en idébaserad science fiction och det är en genre som mycket väl kan vara en av mina absoluta favoritgenrer. I en nära framtid skickas riskanalytikern Lee Eeathers (Kate Mara) till en forskningsstation där de forskar på genmanipulation av människor. Det har hänt en incident med objektet Morgan (Anya Taylor-Joy). Lee träffar forskare och personal på plats och det står snart klart att alla har både hemligheter de försöker skydda och ett starkt band till Morgan.

Filmen verkar ha gått under radarn. Jag vet inte om den ens gick upp på bio i Sverige. Detta trots att den har en lång rad kända namn i rollistan; Kate Mara, Anya Taylor-Joy (från Split), Rose Leslie (från Game of Thrones), Toby Jones, Michelle Yeoh, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti.

Filmen påminner lite i stil och ton om Ex machina eller tv-serien Black mirror. Åskådaren kan också förnimmas en vajb från den gamla sci-fi-klassikern Solaris. I Ex machina är det forskning på AI som ligger i fokus, här i Morgan är det genmanipulation som behandlas. Egentligen bör man veta så lite som möjligt om handlingen i Morgan för att få ut maximalt av filmen. Så jag slutar här.

Jag gillar den i alla fall jättemycket. Detta är en fin film som borde få mer uppmärksamhet. Tack Frans för ett solid tips! Den har en distinkt feeling hela vägen. Den är spännande och lite otäck på ett bra sätt. Och utan att gå till sentimental överdrift har den några riktigt känslomässiga scener. Jag var både lite skakad och sorgsen efter jag sett filmen. Men på ett bra sätt! Min hjärna blev kittlad och stimulerad. Jag kan varmt rekommendera den för er som gillar sci-fi.

Jag ger Morgan fyra överlevnadsinstinkter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: Regissören Luke Scott är Ridley Scotts son. Morgan är dock inte riktigt lika bra som en annan kändis sons första film Moon.

Split (2016)

Jag är inte ett stort fan av M. Night Shyamalans filmer. Till och med hans så hyllade första film, The sixth sense, tyckte jag var tämligen överskattad. Det gick snabbt utförs och andra filmen Unbreakable fann jag outhärdlig. Även den var mestadels hyllad. Jag gav upp och hörde därefter på avstånd att hans filmer blev svagare och svagare. Jag återsåg inte vår käre regissör förrän sekten drog ner mig i fördärvet och jag tvingades se hans After Earth på bio. Det är kanske den sämsta film jag skrivit om på bloggen.

Men nu gav jag honom chansen igen. Filmen Split, premiär idag, visades på Stockholm Filmdagar här i veckan, och det verkade som att det var en mer eller mindre ordinär thriller. Eller är det en lättare skräckis? Jag har normalt sett inga problem med övernaturliga saker i filmer, men i Shamalandingdongs händer gillar jag det inte. Jag har alltid en känsla av att han kör med tricks och twistar för sakens skull, för att showa off. Men jag kan nu med glädje säga att hans Split är nästan helt utan övernaturliga inslag. Nästan. Hade filmen varit en renodlad thriller helt utan dessa inslag hade den kunnat bli ännu starkare för mig, för det finns helt klart intressanta element i denna film.

Filmen handlar om en ung man med en så där 23 olika personligheter som kidnappar tre tonårstjejer och håller dem inspärrade i okänd källare. Vi vet inte vad som driver dem, förövarna, alla inne i huvudet på mannen. Vi får följa tjejernas kamp för att ta sig fria, kidnapparnas psykolog som långsamt lägger ihop ett och ett samt den interna kampen mellan de goda och onda karaktärerna i skurkens inre. De som kämpar om tiden i ljuset.

Filmen påminner mig om både 10 Cloverfield Lane och Room. Här är det dock inte offren som gör de bästa skådespelarinsatserna, även om Anya Taylor-Joy i rollen som Casey är mycket bra. Nej, det är James McAvoy, känd från The disapearance of Eleanor Rigby, i rollerna som Dennis, Barry, Hedwig, Patricia och de övriga är filmens stjärna. Han är ljuvlig att se i denna film. Vi får se en masterclass i skådespeleri helt enkelt.

Spänningen är på topp. Tempot är helt ok även om filmen kanske har en svacka i mitten. Det är slutet som jag kan ha lite problem med. Jag fann det onödigt orent. Antingen var detta ett ofullständigt slut. Eller så är hela filmen bara en set-up för en uppföljare. Och om det är så blir man ju lite snopen. Jag i båda fallen faktiskt.

Som helhet hade jag i alla fall en kul stund i biomörkret och jag tycker nog allt att detta var den bästa av de få jag sett från M Night. Japp, jag sa det. Bättre än Sjätte sinnet.

Jag ger Split tre gedigna personligheter av tjugofyra möjliga.

Betyg: 3/5

Vi var flera bloggare från Filmspanarna som såg filmen under filmdagarna. Läs deras texter:
Jojjenito - om film
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?-Carl