Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

52 Directors: Denis Villeneuve

Denis Villeneuve är en kanadensisk regissör född 1967. Efter fyra filmer med franska som huvudspråk tog han steget att börja göra film på engelska i och med thrillern Prisoners från 2013.

Sällan har en regissör tagit mig med en sådan storm. De fem första filmerna jag sett med honom har alla varit mer eller mindre suveräna. Jag har också sett ikapp en av de franskspråkiga filmerna bara för denna lilla topplista.

Denis Villeneuve är kanske den intressantaste regissören vi har idag.



Without further ado...

Denis Villeneuve top 5 films

5. Prisoners (2013)

En otroligt tät och mörk polisthriller om sökandet efter två bortrövade barn. Mycket bra och den enda film på denna lista som jag inte sett på bio.

4. Enemy (2013)

Första filmen av Villeneuve jag såg och tänk vilken positiv överraskning det var! Filmen sågs på Filmfestivalen 2013. Jake Gyllenhaal visar skådespelarmusklerna och spelar de två huvudrollerna. Lite småskrämmande sci-fi om dubbelgångare. Och spindlar.

3. Sicario (2015)

Fantastiskt att en så klockren fem av fem-film bara kommer på plats tre i denna lista. En stenhård crime-thriller om knarksmugglingen in till USA från Mexico. Otroligt bra, och filmen kunde lika gärna ligga på första plats.

2. Blade runner 2049 (2017)

Vilken bedrift, vilken film! Att lyckas med uppföljaren till ikoniska och älskade Balde runner är helt magiskt. Årets snyggaste film gav en mäktig filmupplevelse. Ljudet, fotot och designen på filmen är suverän!

1. Arrival (2016)

Ta alla lovord från ovan två filmer och addera en fantastisk historia som bygger på en suverän sci-fi novell. Men det som lyfter filmen till förstaplatsen är karaktärerna och känslan filmen ger. Inte ett öga torrt i biorummet när jag ser om filmen. Och den måste ses om för när börjar den och när slutar den? Fantastisk film helt enkelt.



Jag har sett sex av Villeneuves nio filmer:

1. Incendies (2010)
2. Prisoners (2013)
3. Enemy (2013)
4. Sicario (2015)
5. Arrival (2016)
6. Blade runner 2049 (2107)

Hoppa nu över och kolla vad Mr Christian tycker om Denis Villeneuves filmer.

Incendies (2010)

Jag har gillat, nej älskat, alla filmer av Denis Villeneuve jag sett. Fram till nu det vill säga. Men nu har jag sett Incendies och det är en film jag inte tycker kommer upp i hans vanliga standard trots, eller kanske på grund av, att den hyllas något enormt. "Villeneuves bästa film" och så vidare. När jag ser en så hyllad film och filmupplevelsen blir så mycket svagare än förväntat blir jag nyfiken på att försöka förstå varför.

Man kan analysera filmen i två perspektiv, dels det rent filmiska, dels innehåll med avseende på karaktärernas val och de heta politiska frågor som filmen berör.

Mycket av filmen känns solid, som ett gott hantverk av Villeneuve. Men det finns svagheter. Rent filmiskt är detta en historia som berättas i flera tidslinjer. Villeneuve hoppar friskt mellan nutid och dåtid, ibland i långa scener, ibland i fragmentariska snuttar. Han väljer dock att inte hjälpa åskådaren på vägen, inget i filmspråket antyder var i tiden vi är i alla dessa klipp. Vissa regissörer väljer att ledsaga sina åskådare i filmer där tidshopp används flitigt. Det kan vara genom färgtonen eller på annat sätt som tar bort risken att åskådaren sitter och funderar på fel sak under titten. Det känns som att detta är en av hans tidigaste filmer och att han testar på alla coola saker han lärt sig i filmskolan, men det är trots allt hans fjärde film.

Villeneuve, som också skrivit manus, väljer också att inte klargöra vilket land det handlar om eller vilka fraktioner i inbördeskriget historien handlar om. Det är tydligt att han inte vill att filmen ska ta ställning i den faktiska konflikten, och det är förvisso av godo för filmen, men otydligheterna i filmen har också baksidan att jag som tittare sitter och undrar över dessa frågor i onödan.

Man kan på internet hitta att filmen bör utspelas i Libanon under tiden för inbördeskriget där (1975-1990). Kristna mot muslimer, alla mot alla. Villeneuve väljer inte sida utan visar upp groteska brott mot civila från båda sidorna. Hans huvudkaraktär Nawal tar dock ställning och ansluter sig till den muslimska milisen och blir en lönnmördare för dem. Att hon, som kristen, valde den sidan var högst oklart. Javisst, hon bevittnar på nära håll hur den kristna milisen mördade alla muslimer i en buss. Men hon hade också just bevittnat resultatet av att den muslimska milisen mördat alla i en by. Grader i helvetet är svårt att kvantifiera. En karaktär i filmens säger till och med att det eskalerande våldet är lika oundvikligt som en matematisk ekvation.

Ingen sida är bättre eller sämre enligt Villeneuve. Den sida som Nawal valde stal barn och gjorde dem till barnsoldater, där hennes eget barn råkade illa ut. Hennes sympatier och lojalitet blev malplacerade men det var inte rimligt att hon skulle ha koll på allt som hände henne och hennes barn vid det läget.

Filmen visar med emfas att Nawal råkar illa ut, men jag kan inte riktigt se henne som ett renodlat offer efter att hon valt sida och har blod på sina egna händer. Däremot råkat hon ut för grova övergrepp i inledningen av historien på grund av hederskultur. Hur hennes egen familj kan behandla henne som de gjorde är ofattbart. Med en sådan kultur (på båda sidor) är det inte svårt att förstå hur inbördeskriget kunde eskalera så snabbt.

Sen har filmen en gigantisk ologisk detalj som raserar en stor del av den illusion den försöker bygga upp. Den muslimske milisledare som Nawal ansluter sig till framställs som en omnipotent härskare över hans lilla del av landet. På hans sida arbetar en prickskytt, som för övrigt visas skjuta två små barn som går på en gata i en utbombad stad. De bär på matkassar. Samma prickskytt byter helt orimligt sida och blir tortyrexpert på den kristna milisens sida. Detta kommenteras såvitt jag uppfattade inte alls i filmen. Jag kanske missade något centralt här? Annars är det just den typen av logisk lucka som är tillräckligt stor för att kunna omkullkasta en hel film. Om nu den muslimske milisledaren var så mäktig skulle han knappast ha tillåtit att killen fick leva vidare då det var personer på muslimernas sida som blev torterade i fängelset.

Sen kan man ju också förundras över Nawals val att låta hennes två vuxna barn tvingas reda ut hemligheten. Utan det beslutet ingen film, okey fine I get it, men jag fann det så utstuderat elakt av henne att hennes snack i slutet om att kärleken till hennes barn övervinner allt faller platt till marken.

En högst problematisk film detta. Visst, om man väljer att mäta dess värde i hur hemska saker som visas från inbördeskriget är den stark, men det är knappast det som avgör om filmen är bra eller ej. Att chocka åskådarna eller göra dem bestörta kan vilken regissör som helst klara av.

Så det finns plus och minus. Jag gillade delarna med Nawals barns resa mer än de om henne själv. Hemligheten är också enorm och det är klart att man som åskådare blir omskakad. Magkänslan säger mig dock att den är värd en trea.

Betyg: 3/5

Blade Runner 2049 (2017)

Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?

Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.

 

Arrival (2016)

 

Ibland diskuterar jag och filmvännerna vem som är den bästa regissören just nu. Åsikterna flödar i alla riktningar och min egen åsikt beror på många svårbegripliga och flyktiga faktorer. Nu har jag sett den fjärde filmen i rad av den kanadensiske regissören Denis Villeneuve som jag blivit mäkta imponerad av. Denis är min favoritregissör just nu!

Arrival är en makalös film. Den är helt underbar! Tyvärr kan jag vara slarvig och i onödan förbruka superlativ om film, men denna gång gäller de verkligen. Detta var en magisk filmupplevelse. Jag älskar denna typ av idédrivna science fiction-filmer. Filmens manus bygger på en novell av den amerikanske författaren Ted Chiang. Jag beställde boken där novellen ingår det första jag gjorde efter jag sett filmen. Boken var slutsåld på de tre första butikerna jag surfade in på men fjärde gången gillt blev bra.

För två år sedan blev jag blown away av Christopher Nolans Interstellar. Nu ger Arrival mig samma känslor som jag hade från den. Var ska man börja? Ljuddesignen var spektakulär. Den övergripande handlingen och manus var fantastiskt. Och Amy Adams! Hon är i ett kreativt stim just nu. Jag såg Arrival dagen efter jag såg Nocturnal animals. En överdos av Amy! Hon är grymt bra.

Helt plötsligt anländer tolv rymdskepp till olika platser på jorden. Aliens, utomjordingar! Alla vill men ingen förstår dem. Vad vill de? Är de ett hot eller en möjlighet?  Dr Louise Banks (Amy Adams) är lingvistikexpert och hon får i uppdrag att lära oss att kommunicera med utomjordingarna. Mänsklighetens rädslor och beteenden i fokus. Politik, upplopp, religiösa sekter. Louise bjuds på en resa hon aldrig kunnat förespå. Är tiden linjär?

Filmen bygger på Sapir-Whorf hypotesen om lingvistisk relativitet. Otroligt spännande saker som de (Ted Chiang) gjort till en fantastisk historia.

Mot slutet av filmen satt jag med tårar i ögonen och ett brett fånigt leende över hela ansiktet. Snart är filmen slut och jag tillåter mig sluta tänka. Tiden kryper fram långsammare och långsammare och jag ser slutet komma som om jag kommer ihåg det från en senare omtitt.

Jag ville att den aldrig skulle ta slut. Och jag som i vanliga fall alltid måste få sova på saken innan jag vet hur jag egentligen, djupt där inne, känner om en film visste direkt att detta kommer bli årets film för mig. Betygsskalan räcker inte till.

Jag ger Arrival fem presens av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen sågs tillsammans med Christian och min kompis Danne. Johan, Erik och Markus var också där. Länkar till andra bloggares skrifter:
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Sicario (2015)

Ibland dyker det upp filmer som direkt de startat känns helgjutna. "Film-film" så att säga, där allt stämmer perfekt. Story, skådisar, klippning, musik, bild, stämning, tempo ja allt är på rätt plats. En stor filmisk harmoni. Jag skulle vilja jämföra film med en symfoniorkesters framträdande. Även om det kan låta helt ok i en liten okänd symfoniorkester ("liten" film) känns det i hela kroppen när en av världens bästa orkester spelar samma stycke. Allt sitter perfekt och du får som åskådare det där extra som är svårt att sätta fingret på. Så är det med dagens film Sicario. Det är ett mästerverk och en riktig "film-film".

Filmen är regisserad av den kanadensiske Denis Villeneuve som nyligen gjorde både Prisoners och Enemy, två mycket bra filmer. Med Sicario tar Villeneuve ytterligare ett kliv framåt... Detta är hans bästa film till dags dato.

Filmen handlar om kriget mot knarksyndikaten på andra sidan gränsen i södra USA. Vi får följa ett ihopsatt Tiger-team som ska slå till mot en extra aktiv liga som utgår från Mexico. Filmens huvudperson är den något naive och idealistiska FBI-agenten Kate som spelas av Emily Blunt. Hon kastas in i ett team av CIA och militärer (Delta Forces). Där får hon samarbeta med och lära sig hur kriget egentligen måste föras (?). Som ledare för teamet ser vi Josh Brolin och Benicio Del Toro.

Filmen är som en blandning mellan Soderbergh's Traffic, Bigelow's Zero Dark Thirty och Coen's No country for old men. Det är mörkt, dystopiskt, brutalt och det känns otroligt äkta. Filmen är två timmar lång, men den tog slut i ett nafs vilket är ett bra betyg i sig. Jag var så inne i filmens stämning att det kändes som att jag rycktes tillbaka till verkligheten med våld när filmen tog slut. Jag ville att den skulle fortsätta två timmar till! Detta var en historia och ett material som i högsta grad skulle passa som en tv-serie. Tänk något i samma nivå som True detective (säsong 1 då givetvis) med denna story och huvudpersoner. Ståfräs!

Sicario är bländande i alla aspekter. Helt klart årets bästa film än så länge och jag har lite svårt att tro att någon annan film skulle kunna slå den på fingrarna under 2015. Men man kan ju alltid hoppas! Just nu kan jag knappt bärga mig tills jag får chansen att se den igen. Scenen vid gränskontrollen tillbaka in i USA... Mumma!

Jag ger Sicario fem vanställda människokroppar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi