The Creator (2023)

Vad som kunde ha blivit en tankeväckande science fiction om farorna med AI blev en av årets besvikelser. Tala om "missed opportunities"!

Ett av de största potentiella problemen med sci-fi är dåligt underbyggda "logiska regler" i den påhittade världen. Det är en otroligt viktig del av världsbygget i sci-fi. För att världen ska kännas trovärdig måste dess interna logik etableras och författare och filmmakare måste sedan hålla sig till den. De får inte bryta dess regler, då rasar illusionen. Denna film faller i bitar när det gäller just de byggstenar som den borde stått trygg på. Man kan säga att denna film om AI är så långt ifrån Isaac Asimovs tre lagar om robotics det går att komma... 

Det lilla jag visste var att den handlade om ett krig mellan människor och AI och jakten på ett farligt vapen som AI byggt. Synopsisen drar tankarna till The Terminator-universat med elaka, brutala, nästan oövervinnliga AI som saknar empati. Men icke. Detta är inte alls en sådan film, nej långt därifrån. I kontrast är den olustigt nog mer närbesläktad med James Camerons Avatar.

Jag hade svårt under filmen att förstå varför AI i denna framtidsvision var farligt. Var var den otäcka fienden som tvingade mänskligheten ("USA") att kriga? Jag har fortfarande efter titten svårt att förstå vad hotet som filmens hela premiss byggde på egentligen bestod i. Sci-fi som byggs upp på så svaga grunder som denna kommer obönhörligen sakna stakes och så blev det också med denna eländiga film.

Istället är de flesta AI vi träffar milda, ljuvliga varelser som närmast kan jämföras med buddistiska munkar. De AI som vi ser strida mot "USA" beskrivs snarast som fattiga bönder i "Vietnam". Alla militärer från "USA" (förutom huvudpersonen) var överdrivna, karikatyrer av "Den onde soldaten". Scenen i slutet när det onda "USA" besegrats och de goda AI springer över risfälten med röda fanor gjorde att jag kräktes lite i munnen. Det är inte annat än att man kan bli trött på Hollywood och deras tekniker att lura in publiken i biograferna...

Japp, detta är alltså en allegori över Vietnamkriget, likt District 9 var en dito över apartheid i Sydafrika, vilket skulle varit helt ok om den saluförts som det. Fast i så fall hade jag inte varit speciellt sugen på att se filmen.

Jag kan inte undgå att tycka att det är synd att filmen inte behandlade den mycket aktuella frågeställningen huruvida utvecklingen inom AI är ett hot mot mänskligheten eller ej. Det hotet skulle ju i så fall gälla både USA, Sverige och hela mänskligheten inklusive små länder i Asien! Det blir tröttsamt med en oinbjuden tillbakablick på ett drygt 50 år gammalt krig.

En annan aspekt som filmen kunde intresserat sig för, men nu endast skrapade ytan på, är om en AI kan utvecklas mot att bli som om den vore mänsklig. När får en AI en själ helt enkelt. Även här är "de logiska reglerna" så nedprioriterade att de inte ens existerar. Filmer som Blade Runner, Blade Runner 2049 och kanske framför allt Steven Spielbergs A.I. Artificial Intelligence utforskar den frågan mycket bättre.

Sedan kan man kanske undra om filmen endast hade ambitionen att vara en häftig ambitionslös actionfilm, men tyvärr gav den inte så mycket i den genren heller. Vill man ha cool action utan några intellektuella funderingar kan man plocka upp Rebel Moon istället.

Nej, detta var inte kul. Usel film. Inte bra på att utforska om AI är ett hot. Inte bra som antikrigsfilm. Inte bra som filosofisk betraktelse över en teknikutveckling vi bara sett början på... Usel!

Betyg: 1/5

Eternals (2021)

 

Oj oj, Phase 4 har inte startat med en positiv trend direkt, snarare tvärtom. 

Det tog ett tag innan The Infinity Saga tog form och planen från Feige blev tydlig. Nu är jag mycket nyfiken på vad de ska ta sig an med Phase 4 och framåt. Men starten har blivit vinglig.

Black Widow var mycket bra och en film som jag tänkt en hel del på och den växer. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings var mysig och gullig men den har tyvärr tappat lite sedan jag såg den. Nu kommer Eternals och trots, eller på grund av, att den känns som en "stor" MCU-film var den en  besvikelse trots svala förväntningar.

Filmen är lång och till bredden fylld med olika saker. Den öser obarmhärtigt  på och hoppar runt i tid och rum. Tolv nya karaktärer introduceras där ingen riktigt etableras eller förgylls med något djup. Allianser och förräderi flyger förbi. Humanism, kärlek, svartsjuka slåss om tiden med frågor om förintelse, folkmord och gudstro. Allt trycks in i en och samma film, och jag bryr mig inte om något i hela filmen. Karaktärerna är platta och manus är som skrivet av en trånande tonåring som sett ljuset.

Eternals har totalt fel energi och feeling för att ens vara en MCU. Har någon illasinnad agent från DC smugit sig in hos Marvel? Nej, det är regissören och manusförfattaren Chloé Chao som är ansvarig. Jag börjar inse att jag inte gillar hennes stil alls, och inom MCU är detta under all kritik.

Jag gissar att Marvel-cheferna var belåtna över att ha håvat in en Oscarsvinnare som regissör.  Filmen levererar mäktiga actionscener och en hel del häftiga miljöer och "locations", men jag har sedan länge nästan helt slutat bry mig om de obligatoriska actionscenerna i MCU-filmer, och jag är som läsare av denna blogg vet mer intresserad av "pratscener" där karaktärerna och deras relationer byggs, frodas och utmanas.

Marvel investerade ett tjugotal filmer för att få maximal payoff i slutet av Phase 3 med avseende på  relationerna mellan Tony, Steve, Bruce, Nat, Thor och alla de andra. Vi fick under resan se hur de lärde känna varandra, hur de splittrades och gick emot varandra och hur de till slut återförenades och samarbetade.

I denna film får vi lära känna tio nya mytologiska karaktärer flyktigt, för att senare se hur de bokstavligen sticker kniven i ryggen på varandra och karaktärer dör till och med. Men jag känner inget för dessa karaktärer. Där fanns någon form av "stakes" men utan engagemang faller även dem. Den enda figuren som känns tillräckligt etablerad är filmens fåniga "comic relief" och det endast för att sådana figurer inte behöver etableras nämnvärt.

Eternals är episk och storslagen men manus är gymnasialt och rent ut sagt patetiskt. Om man skulle gjort en spoof-film på MCU med en massa nya karaktärer skulle mycket av de som finns i filmen idag kunnat vara med i spoofen. 

När filmen är så svag hamnar man lätt i att notera petitesser. Ta detta med diversitet. Här har man gått "all in". Inget fel med skådisar från olika etniska grupper men det känns påklistrat och som att någon (filmens regissör?) vill göra en poäng och uppfostra publiken lite. Sånt älskar vi ju alltid! (Sarkasm)

Låt oss rekapitulera; några vita, några afroamerikaner, en mexikanska, en med Hong Kong-kinsesiskt ursprung, en med sydkoreanskt ursprung, en med indiskt, ett homosexuellt par där ena partnern är en arabisk man samt en handikappad superhjälte (för övrigt favoriten bland de nya). Ett slag på käften på det vita Hollywood, eller ett syniskt sätt att täcka in så många marknader som möjligt för maximal försäljning? 

En annan komisk detalj, på det dåliga sättet, var att ha med både Kit Harrington och Richard Madden från Game of Thrones i så stora roller. Det går inte att inte tänka på något annat när man ser dem ihop. Att sedan låta filmens huvudperson och tillika båda herrarnas kärleksintresse heta Cersei är närmast chockerande aningslöst. Jovisst, de stavar Cersei lite annorlunda, Sersi, men vem försöker de lura?

Ett tag trodde jag att Kit Harrington bröt den fjärde muren i slutet med sin kommentar om sin röriga familjehistorik, men tyvärr var det bara en tease för något annat.

Där finns ett romantiskt montage med Gemma Chan och Richard Madden som är på skämskuddenivå. Låtvalet till montaget är horribelt. 

På tal om låtval var utnyttjandet av Pink Floyds låt Time i inledningen en av få ljuspunkter i filmen.

Eternals är lång så in i helvete, och den längden kändes rejält i rumpan. De har tryckt in en massa handling vilken till stor del känns meningslös. Filmen hade vunnit på att fokuseras på några få frågor. I slutet blir det religiöst till och med, då undersåtar vill döda sin gud. Även detta mynnar ut i en halvmesyr där guden varken straffar eller belönar sina undersåtarna. Den enda som gjorde något oförlåtligt fick lomma iväg (flyga iväg) och ta livet av sig. Och jag brydde mig inte för fem öre... Vilken soppa.

En film som hade fått mig att bry mig om karaktärerna och erbjudit stakes som engagerar hade inte lämnat det öppet till denna typ av detaljerad analys. Mycket av svagheterna skulle inte ens ses om filmen vore bra. Men när filmen är dålig blir analysen om detaljer likt ovan. Så blir det.

Betyget är inte svårt att sätta, och jag funderar på om denna film inte är den svagaste i hela MCU. Än så länge!

Betyg: 1/5