Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Westworld - Season 4 (2022)

Jag gillar ju ”Westworld” och har sett varje säsong när de kommit ut. Men nu börjar det gå lite för lång med allt mind fuckeri. När dels handlingen är så skymd bakom olika perspektiv, reell tid i den riktiga världen blandat med simuleringar, drömmar och inne i spel, blir det för svårt att hänga med. Under de första säsongerna fann jag nöje att följa Joanna Robinson i diverse poddar och fick på så sätt en vägledning för att uppskatta säsongerna. Nu har jag inte tålamod eller intresse nog att lägga ner extra tid på poddar om serien. Man borde kunna uppskatta materialet utan att behöva någon supernörd berätta vad man sett!

Det andra stora problemet med denna serie nu fyra säsonger in är att i princip alla karaktärer man gillar har dödats och återuppstått som en android så många gånger att alla uns av stakes är som bortblåst. Det finns ingen spänning alls. Nu är det till exempel så illa att en person som skjuts i huvud på nära håll var åter inom samma avsnitt igen, perfekt återskapad och som om inget hade hänt. Och om showen behandlar karaktärers död så lättvindigt gör jag det också.

Detta är lite synd för jag gillar verkligen att följa Dolores (Evan Rachel Wood), Teddy (James Marsden), Bernard (Jeffrey Wright), Maeve (Thandiwe Newton) och The Man In Black (en skrynklig Ed Harris). Tyvärr finns bara deras avatarer kvar nu för tiden. De är alla inne på x-te versionen av sig själva. Tidigare gillade jag Tessa Thompsons Charlotte men jag tyckte inte att de gjorde något spännande med henne denna säsong, hon var i mina ögon allt för platt, enkelspårigt mörk och elak, eller galen. Det var också lite synd att av alla karaktärer valdes Caleb som säsongens huvudperson. Han spelas av Aaron Paul och jag tycker inte att han orkar bära en hel säsong, nej han är snarare ganska svag som skådespelare. Träligt. 

Är Dolores en gud nu?

Men ändå, detta är en spektakulär historia och showen har höga production values. Jag tror att nästa säsong är showens sista. Låt oss hoppas att den går ut med en bang.

Betyg: 2/5

Westworld - Season 2 (2018)

Is this now?

Wow, ännu en säsong av Westworld avklarad. Man behöver motionera sin små grå hjärnceller, dricka några lite kaffe och sitta på helspänn när man ser denna serie. Det är hard core science-fiction med tunga filosofiska frågor som behandlas. Vad definierar en människa? Vad är essensen av ett mänskligt medvetande? Var går gränsen för en AI att kallas maskin eller mänsklig? Och när och hur blir en AI medveten? Att se en säsong Westworld är som att se 8-10 timmar Ex machina, Her eller varför inte Blade runner...

All man behöver finns i storyn och visas på tv-skärmen. Det är något vi bara måste lita på, men det är otroligt svårt att hänga med i svängarna. Vilken intellektuell utmaning! Underbart, jag älskar det. Showrunners Lisa Joy och Jonathan Nolan är mästerliga på att leka med parallella tidslinjer. Hur många fick vi inte i säsong 1? Mur många fler fick vi i säsong 2?



Personligen tar jag hjälp från David Chen och Joanna Robinsons förträffliga podcast Decoding Westworld. de analyserar handlingen och framförandet i minsta detalj. det som under säsong 1 kändes lite snopet blir mycket bättre i säsong 2. Förra säsongen byggde till stor del på några riktigt stora avslöjanden i de sista avsnitten. Säsongen var inte komplett förrän hela den fasansfulla sanning uppdagats. Podden var under S1 lite för bra. De hade redan listat ut det mesta av avslöjandena.

Här i säsong 2 lider vi inte av det längre. Säsongen bygger inte lika mycket på en "big reveal". Den inleds med slutet och fyller i vad som hände före och efter däremellan. Podden avslöjar inget som man inte vill höra, den hjälper oss bara att tränga djupare in i avsnitten. Detta är var jag mycket nöjd med mitt beslut att fortsätta lyssna på podden.

De bästa avsnitten var The riddle of the sphinx (4), Akane no mai (5), Kiksuya (8), Vanishing point (9) och avslutande The passenger (10) även om jag inte riktigt har absorberat hela det extra långa avsnittet än. Och för bövelen, missa inte att det finns en lång extra scen efter eftertexterna i sista avsnittet.

Favoriter under säsongen var Dolores (Evan Rachel Wood), Sizemore (Simon Quarterman), Maeve (Thandie Newton) och så the man in black såklart... Sen kan jag hålla med David om att Tessa Thompson är felcastad som Charlotte Hale även om hon är en bra skådis. Okey då! Klart jag älskar Jeffrey Wright i rollen som Bernard också. Mycket bra. Kul också att se Fares Fares och Gustav Skarsgård i små roller.

Enligt info från Decoding Westworld har serien fått förlängt ett år till. 2019.

Betyg 4/5

Walk of Shame (2014)

Snygg klänning. Marc Jacobs.

Filmspanarkompisen Joel var på besök under påsken. Lammstek med champinjonsås och råstekt potatis. Mozzarellasallad. Kladdkaka. Nöjda och mätta var det dags för en film. Komedi? Komedi!

Leta. Leta. "Walk of shame" valdes av middagsgästen. Elizabeth Banks i rollen som en lite tråkig och fin flicka som råkar... ut efter en osedvanligt blöt utgång med väninnorna. Hon hamnar i sängen hos en bartender, blir av med sin bil, nycklar, pengar och mobil. Samt utelåst. Iklädd kompisens tajta och korta gula partyklänning ska hon vandra hem i Los Angeles-natten. Till råga på allt är näst dag en viktig dag på jobbet för henne som nyhetsankare på den lokala tv-stationen då rekryterare från den stora TV-kanalen är på besök.

Vår hjältinna stapplar omkring i förorterna i högklackat. Hon träffar knarklangare, prostituerade, gorillaliknande taxichaufförer, två förvirrade poliser, och många fler. Det är lite småroligt här och där. Elizabeth Banks har glimten i ögat och bra tajming i skådespeleriet. Men jag tror att Joel eldades på av fler skrattanfall än jag i alla fall. Gott så, det var ju ändå han som valde filmen.

Egentligen var det huvudpersonens två tjejkompisar som var roligast att se. En av kompisarna gjordes av Gillian Jacobs (hej Steffo!) som spelar Britta i "Community". Braiga Gillian. Ja, hon spelade ungefär samma roll i filmen som i serien. Men roligast av dem alla var den korkade andra kompisen som spelas av Sarah Wright från "The Middle". Ofantligt lustig brutta det där.

Lite småroligt. Lättglömt. Nothing more to see here. Move on, people.

Betyg: 2/5

Enchanted (2007)

Prince Edward: I don't know what melodramatic means...

Vissa filmälskare menar på att Amy Adams mest gör romantiska komedier. Det kan förefalla lite underligt med tanke på att hon spelat i filmer som The Master, American hustle, Doubt, Sunshine cleaning och Charlie Wilson's war bland mycket annat. Är det kanske denna film som ligger till grund för missuppfattningen om miss Adams och romantiska komedier. Enchanted är i vilket fall en sådan. Och en väldans bra sådan. Den är romantisk, fast inte så mycket, men den har desto mer av komedi i sig. Det romantiska är mellan Adams och träbocken Patrick Dempsey. Jag följer inte Grey's Anatomy men kallas han inte för McDreamy från den serien? Sällan har jag skådat en tråkigare "love interest" i en film som aspirerar på romantikinnehåll. Vad håller ni på med kvinnfolk? McDreamy? Han? Ofattbart. Skärpning! Annars tappar ni all trovärdighet...

Komedin i denna film är däremot drömlikt och sagolikt. Enchanted är en otroligt festlig komedi om en prinsessa (ja just det Fiffi!) som förflyttas från sitt sagoland och blir förvisad till ett New York anno 2007 med allt vad det innebär. Prinsessan Giselle (Amy Adams), är van med att kärlek vid första ögonkastet och evig kärlek och en allt annat som gäller i sagornas värld. I den riktiga världen skiljer sig äkta makar till och med. Och det med hjälp av ivriga skilsmässoadvokater. Giselle's reaktion när hon får höra att ett par ska skiljas och att det är för alltid ser hon bestört ut och börjar helt sonika gråta. Otroligt lustig scen och den scenen är inte den enda som driver med alla överdrivna koncept som kommer från Disneys sagor om prinsessor. Giselle behöver en ny klänning. Vad göra? Jo, klippa ut tyg från gardinerna och sy en klänning åt sig själv med hjälp av de lokala duvorna, råttorna och kackerlackorna. Ännu en festlig scen bland många många andra.

Jag hade sett lite av slutet av denna film på tv någon gång. Nu satt jag mig ner och såg hela från början till slut. Detta är en sprudlande härlig och glad film. Den är fantastiskt underhållande och klart omtittningsbar. Alla utom Patrick Dempsey är bra, han är verkligen svintrist. Amy Adams bär filmen på sina axlar med en briljant tajming, en kristallklar ärlighet gentemot rollen och till det några sångnummer! Birollerna fylls på ett förträffligt sätt av Susan Sarandon som den elaka drottningen, James Marsden som den hysteriskt roliga prinsen som bara uttrycker sig melodramatiskt (vad det nu betyder ;-)...) samt Timothy Spall  som spelar Wormtail i Harry Potter-filmerna och som här spelar i princip samma roll.

Detta är en film för er som gillade The princess bride eller Stardust. Jag kan rekommendera denna förtrollade film å det skarpaste och ger Giselle och Enchanted fyra förgiftade äpplen av fem.

Betyg: 4/5 

The Box (2009)

I have an offer to make. If you push the button, two things will happen. First, someone, somewhere in the world, whom you don't know, will die. Second, you will receive a payment of one million dollars. You have 24 hours.

Jag har sett Richard Kellys tredje film "The Box". Kelly är en mycket intressant men lätt förvirrande regissör med ett genuint och särpräglat uttryck. Efter tre filmer kan man skönja en röd tråd. Hans första film var "Donnie Darko", en film jag blev helt besatt av ett tag. Den är fortfarande hans överlägset bästa film och den är underbart förvirrande och bra. Sedan kom han ut med den besvärliga "Southland Tales", en mastodontfilm som kraschade totalt. Den var förvirrande och dålig, men man måste ändå ge Kelly cred för ambitionsnivån. Och nu tredje filmen... förvirrande och mellanbra?

Alla tre filmerna är sköna blandningar av genres. Tidsresor, övernaturligheter och "gate ways" ingår i alla han filmer. "Donnie Darko" var en blandning av high school-movie med ovan plus ett riktigt starkt soundtrack. "Southland Tales" var kitschig och ett felliniskt spektakel. "The box" är en thriller i Hitchcocks anda med lite vibbar av David Lynch och the X-files. "The box" utspelas på 70-talet med alla härliga attribut från polisonger och vräkigt stora bilar till de fula bruna stormönstrade tapeterna.

Cameron Diaz och James Marsden spelar huvudpersonerna ett gift par i trettioårsåldern som ställs inför ett svårt (?) och livsavgörande (?) beslut.


Det är lurigt att sätta betyg på filmen efter första titten. "Donnie Darko" blev mycket bättre andra gången jag såg den, vilket jag märkte då jag hamnade på en visning av DD lite oplanerat på filmfestivalen 2001. "The box" är helt klart väl värd att ses. Den är bra, men Kellys filmer är så allvarliga. Det finns inte en gnutta självironi eller distans i hans arbete. Antingen funkar det fullt ut, eller så riskerar det att falla platt till marken. Betyget efter första titten blir i alla fall tre lådor av fem.

Betyg: 3/5
Mr. Teague: Sir? If you don't mind my asking... why a box?
Mr. Steward: Your home is a box. Your car is a box on wheels. You drive to work in it. You drive home in it. You sit in your home, staring into a box. It erodes your soul, while the box that is your body inevitably withers... then dies. Where upon it is placed in the ultimate box, to slowly decompose.
Mr. Teague: It's quite depressing, if you think of it that way.
Mr. Steward: Don't think of it that way... think of it as a temporary state of being.