Inside Out 2 (2024)

Inside Out 2? Är detta en bra idé? Jag var nog lite tveksam. Men kanske kunde Pete Docter överraska oss med en smart och inspirerande andra historia om Riley? 

Nähä? Det är ju inte Pete Docter som skrivit eller regisserat. Pixar håller på att lämna över från kreatörerna från pre-Disney till ett nytt gäng! Ja, men det kan ju inte gå dåligt på något sätt... 

Låt oss fundera, hur har Star Wars gått efter Disneyfieringen (2012)? Hur har MCU gått efter Disneyfieringen (2015)? Well...

Tyvärr är Inside Out 2 en mycket dålig film. Den bidrar inte med något nytt efter första filmen, istället tar den fasta på de svagaste delarna av originalet och double down. Problemet består i att Rileys inre känslor beskrivs som kompletta karaktärer var för själv med ett helt känsloregister inom sig samt att de, känslorna, motarbetar och går bakom ryggen på varandra. Detta känns som en saga om ett gäng personer med respektive olika temperament och känsloregister, inte som en del av en ung tjej i puberteten.

Första filmen kom undan med vaga problem av denna sort, mycket på grund av att det var en fräsch ny idé. Denna idé har för övrigt Pixar kört om och om igen i ett antal filmer som handlar om vår väld plus en annan parallel värld på sidan.

För att Inside Out 2 skulle fungera skulle de behövt skaka om konceptet rejält och givit oss något nytt.

Istället får vi tre nya känslor som belyser svagheten i konceptet på ett smärtsamt sätt. Lustigt nog hade inte de vuxna i den första filmen dessa vuxna känslor vilket hade varit ett snyggt grepp. Men denna uppföljare har såklart kommit upp som idé långt efter Peter gjorde filmen om sin dotter ursprungligen.

Dinsey står nu för tiden för det värsta av Hollywood och att piska en häst till döds verkar vara deras nmelodi, dvs köra sequels och re-makes in absurdum.

Jag fann i alla fall att jag var helt oengagerad i Joy, Sadness, Anger och de övriga och än mer ointresserad av de nya karaktärerna Anxiety, Envy eller Embarrassment. Det är inte annat än att jag önskar att de gjort något smart och engagerande med de tre nya känslorna. Hur Envy gör Joy mindre, hur Embarrassment gör Anger större eller hur Anxiety gör Disgust och Sadness större...

Sidohistorien om Riley på hockeyläger och den trötta tropen om ungdomar som måste välja mellan den "snygga/populära" gruppen och "de riktiga vännerna" är så genomlyst av John Hughes att denna film inte adderade ett lingon i frågan.

Betyg: 1/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Stranger things - Season 4 (2022)

Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra. 

Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner. 

Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.

Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten. 

En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.

Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!

Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.

Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.

Betyg: 4/5

Stranger things - Season 3 (2019)

Trots att de två första säsongerna varit underhållande och engagerande kände jag mig lite mätt på barngänget och 80-talsnostalgin när säsong 3 drog igång sommaren 2019, så jag skippade den helt enkelt. Jag var kanske inte så upplagd för den typen av serie då helt enkelt.

Hoppar fram till sommaren i år och allt snack om säsong fyra och Kate Bushs fantastiska Running up that hill. Men WTF? Det där vill jag ju också kolla in. Nåväl, det blev ett sommarprojekt att se ikapp säsong 3!

Sagt och gjort, nu har jag sett trean. Den var helt ok, men ändå showens svagaste hittills, eller hur va? Jag var inte jätteförtjust i kärleksgnabbet mellan barnen, och Max kom sannerligen inte ut på plussidan efter denna säsong. Jag var inte heller speciellt förtjust i Nancys sidospår som journalist på den lokala blaskan, lazy manus.

Mest kul var att följa Hopper och Joyce, samt Steve och Robin. Lucas lillasyster Erica var en udda, men frisk fläkt. Dessutom var den ryske forskaren Alexei ("Smirnoff") som Hopper plockade med sig mycket underhållande. 

Säsongen bjöd också på många roliga blinkningar till åttiotalet, inte minst den ryske mördaren Grigoris imitation av Arnolds Terminator i parti och minut. Och var jag den enda som tyckte att den ryska operationen under Starcourt shopping mall kändes som en nyare version av "The Initiative"?

Rent generellt sett är det lite trist att serien endast satsar på överraskningar och chockverkan. Det hade antagligen varit mer engagerande om världens magi hade varit mer tydligt etablerad. Nu känns det som att lite vad som helst kunde hända och då förtas spänningen avsevärt.

Sen är det också inte så kul när det "goa" gänget är splittrade mest hela säsongen. Ska man ha en serie som till stor del bygger på ett tajt gäng med lojala vänner bör man kanske låta dem vara ihop, dvs bygga på sina styrkor istället för tvärtom?

Jaja, den var nog helt klart sebar i alla fall. Det var ju inte så att tiden den tog att se igenom kändes bortkastad. Men det där lilla extra för att den skulle höja sig över mängden saknades. Nu är jag redo för säsong 4!!

Betyg: 3/5