Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

The Northman (2022)

Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

The Lighthouse (2019)

The Lighthouse är en rejält hajpad art-film från Robert Eggers som tidigare gjort den mysiga skräckisen The witch. Mycket av det stilistiska från den filmen återkommer i The Lighthouse men detta är ett ångestladdat drama mer än skräckis. Filmen handlar om två snubbar som ska sköta en fyr ute på en klippa utanför New Englands kust under 1890-talet. Filmen är i svart-vitt och den visas i en nästan kvadratisk form, 1.19:1 ska det tydligen vara. Det är instinktivt lätt att tro att Eggers gör dessa saker för att filmen ska bli mer konstnärlig och creddig, men man måste hålla alla sinnen öppna och inte klanka ner på någon som försöker.

Filmen har många saker den gör bra. Jag älskar ljuddesignen, speciellt det råmande dimhornet som ljuder över böljorna. Jag gillar också det svart-vita fotot i vissa delar speciellt då det visar det starka ljuset från fyren. Ibland blir dock bilden bara mörk, svart och skitig. Helt enligt regissörens önskan tror jag, men det är inte speciellt snyggt.

Handlingen är en djuping, super-duper sådan. Denna film är så djup att alla och ingen tolkning av filmen är rätt. Den kan vara vad du än vill. Det borde passa stiffa gamlingar som Martin Scorsese perfekt. Mr Scorsese är ju så duktig att han till och med tror sig få bestämma vad som är "riktig" film. Tydligen.

Det jag måste fråga mig är om jag var engagerad under filmen. Och efter herr Scorseses arroganta utskällning av Marvel Cinematic Universe vågar jag knappt skriva det, var jag underhållen av filmen? Svaret på båda frågorna är nej. Trots den täta stämningen och de ibland lite chockerande scenerna tror jag att jag nickade till några gånger under filmen. Det gör jag aldrig under de fasansfullt usla MCU-filmerna. Men samtidigt var det kul att ha sett The Lighthouse på bion. Det är en snackis och jag vill ju hänga med...

I efterhand har jag därmed också försökt vaska fram vad som var bra med filmen. Den hade ett antal starka scener! Fyren var vacker. Ljuddesignen var grymt häftig. Sa jag det? Dialogen var orimligt högtravande och språket tidstroget så jag skulle inte ha förstått mycket utan svensk textning. Och den hade svensk textning! Det måste ligga på plussidan i alla fall. Textad.

Filmen visar något form av helvetet. Kanske. Eller är det en allegori över någon som kämpar mot alkoholismen? Den har i vilket fall en grymt tät stämning i stora delar. Överdrivet snälla kritikers har jämfört med stämningen i Twin Peaks och The Shining. Det är lustigt på ett högtravande vis. Jag förstår dock var jämförelserna kommer från, men tycker samtidigt att de är helt malplacerade. I båda de förlagorna hade vi klart bättre presenterade och utmejslade karaktärer och de har en handling. Bara en sådan liten detalj.

Jag är övertygad om att denna film kommer dyka upp högt på många årsbästalistor från filmkritikers som vill känna sig sofistikerade och "Scorsese-kompatibla". Det är en film som kan få filmkritiker med "rätta" åsikter att känna sig nöjda med sig själva. Den vanliga publiken kan man skita i. Tydligen.

Betyg: 3/5

Såg filmen med flertalet kompisar och idag sampostar jag med Johan.
Mr Christian har också skrivit om filmen.