The Creator (2023)

Vad som kunde ha blivit en tankeväckande science fiction om farorna med AI blev en av årets besvikelser. Tala om "missed opportunities"!

Ett av de största potentiella problemen med sci-fi är dåligt underbyggda "logiska regler" i den påhittade världen. Det är en otroligt viktig del av världsbygget i sci-fi. För att världen ska kännas trovärdig måste dess interna logik etableras och författare och filmmakare måste sedan hålla sig till den. De får inte bryta dess regler, då rasar illusionen. Denna film faller i bitar när det gäller just de byggstenar som den borde stått trygg på. Man kan säga att denna film om AI är så långt ifrån Isaac Asimovs tre lagar om robotics det går att komma... 

Det lilla jag visste var att den handlade om ett krig mellan människor och AI och jakten på ett farligt vapen som AI byggt. Synopsisen drar tankarna till The Terminator-universat med elaka, brutala, nästan oövervinnliga AI som saknar empati. Men icke. Detta är inte alls en sådan film, nej långt därifrån. I kontrast är den olustigt nog mer närbesläktad med James Camerons Avatar.

Jag hade svårt under filmen att förstå varför AI i denna framtidsvision var farligt. Var var den otäcka fienden som tvingade mänskligheten ("USA") att kriga? Jag har fortfarande efter titten svårt att förstå vad hotet som filmens hela premiss byggde på egentligen bestod i. Sci-fi som byggs upp på så svaga grunder som denna kommer obönhörligen sakna stakes och så blev det också med denna eländiga film.

Istället är de flesta AI vi träffar milda, ljuvliga varelser som närmast kan jämföras med buddistiska munkar. De AI som vi ser strida mot "USA" beskrivs snarast som fattiga bönder i "Vietnam". Alla militärer från "USA" (förutom huvudpersonen) var överdrivna, karikatyrer av "Den onde soldaten". Scenen i slutet när det onda "USA" besegrats och de goda AI springer över risfälten med röda fanor gjorde att jag kräktes lite i munnen. Det är inte annat än att man kan bli trött på Hollywood och deras tekniker att lura in publiken i biograferna...

Japp, detta är alltså en allegori över Vietnamkriget, likt District 9 var en dito över apartheid i Sydafrika, vilket skulle varit helt ok om den saluförts som det. Fast i så fall hade jag inte varit speciellt sugen på att se filmen.

Jag kan inte undgå att tycka att det är synd att filmen inte behandlade den mycket aktuella frågeställningen huruvida utvecklingen inom AI är ett hot mot mänskligheten eller ej. Det hotet skulle ju i så fall gälla både USA, Sverige och hela mänskligheten inklusive små länder i Asien! Det blir tröttsamt med en oinbjuden tillbakablick på ett drygt 50 år gammalt krig.

En annan aspekt som filmen kunde intresserat sig för, men nu endast skrapade ytan på, är om en AI kan utvecklas mot att bli som om den vore mänsklig. När får en AI en själ helt enkelt. Även här är "de logiska reglerna" så nedprioriterade att de inte ens existerar. Filmer som Blade Runner, Blade Runner 2049 och kanske framför allt Steven Spielbergs A.I. Artificial Intelligence utforskar den frågan mycket bättre.

Sedan kan man kanske undra om filmen endast hade ambitionen att vara en häftig ambitionslös actionfilm, men tyvärr gav den inte så mycket i den genren heller. Vill man ha cool action utan några intellektuella funderingar kan man plocka upp Rebel Moon istället.

Nej, detta var inte kul. Usel film. Inte bra på att utforska om AI är ett hot. Inte bra som antikrigsfilm. Inte bra som filosofisk betraktelse över en teknikutveckling vi bara sett början på... Usel!

Betyg: 1/5

Rogue One (2016)

Den nya Star Wars-filmen är ju inte episode 8 utan den första specialfilmen. Detta är mycket spännande. Skulle det betyda lite friare tyglar med avseende på form och innehåll? Jag hade hållit mig väldigt ospoilad inför dagens visning. Jag visste inte ens om filmen hyllats eller sågats av fansen. Det enda jag visste var att detta utspelas precis före A new hope inleds. Det var också spännande. Hur fick rebellerna tag på ritningen över Dödsstjärnan? Och var är alla dessa rebellhjältar under episode 4-6?

Filmen inleds mäktigt utan den ikoniska Star Wars-fanfaren. Vi kastas in i en mörk och regnig värld och den första vi ser är dansken Mads Mikkelsen. Han är äcklig. Nåja, vi får i alla fall oss till livs en liten origin-story om filmens hjältinna Jyn (Felicity Jones). Sedan drar filmen iväg i ett högt tempo om Imperiet, Alliansen, rebeller och extremister. Det är onödigt rörigt. Inte för att jag inte hänger med utan för att det tar från det viktiga i dessa filmer, karaktärerna. Det är ett av de problem som den usla Star Wars-filmen med nummer I som också lider av - onödigt röriga och komplexa politiska historier som är helt meningslösa.

Jyn är intressant men hon är inte super-duperbra. Man måste kanske inte jämför med förra årets suveräna The Force Awakens men det är lätt hänt och då är tyvärr Jyn en klart svagare karaktär än Rey. Det gör att hela Rogue One inte känns lika mycket i hjärtat.

Detta är inte den bästa Star Wars-filmen, långt därifrån. Men den är totalt sett riktigt bra. Den introducerar en lite mörkare och hårdare värld (givetvis helt utan blod dock vilket var förväntat).

Jag kommer med stort intresse se om filmen så snart den släppts på plastbitar men efter denna första titt känner jag tydligt att filmen saknar partier där den får ANDAS. Var var de lugna scenerna där vi lär känna och lär oss känna för huvudkaraktärerna? Det är ett fasligt tempo hela vägen och om man ska lyfta en sak som är så bra både med A new hope och The Force Awakens är att de filmerna får andas och inte känns stressade.

En film som denna behöver också en bra och tydlig villain och tyvärr är väl inte Director Krennic den mest karismatiske skurken vi sett. Han var slätstruken på ett sätt som gjorde att jag inte brydde mig om vi fick se mer av honom eller ej. Helt tvärt om jämfört med Kylo Ren alltså. Men det var givetvis otroligt bad ass närhelst Darth Vader var med. De hade med honom perfekt mycket. Jag var lite orolig över att de skulle ha med honom för mycket.

Under en majoritet av filmen kändes den bra men lite åt det "helt okey-iga" hållet. Det lutade åt en trea. Men sedan kom den sista tredjedelen. Filmen har en fantastisk avslutning med speciellt de allra sista scenerna som knyter an till A new hope. Jag blev helt tårögd då Princess Leia dök upp, datorgenererad eller ej. Hela sekvensen med Darth Vader som bordar det första skeppet och hur rebellerna kom undan var en snygg lösning. Jag stormysde och tårades upp samtidigt.

Jag hade spekulerat i hur det skulle gå för rebellerna. Då de upplevs som helt okända för rebellerna i Episode 4-6 kunde man ju räkna ut det enkelt. Men hur skulle de göra? Och skulle teamet bakom filmen våga? Detta är ändå en filmserier för alla åldrar och ville de verkligen ta sagan till en sådan mörk plats undrade jag. Till min belåtenhet prioriterades sagans integritet. George Lucas är ju lyckligtvis inte med och styr längre. Här har vi en film där en av "hjältarna", Cassian Andor, inte bara skjuter först, utan också i ryggen, dessutom en av sina rebellkompisar.

Denna film har förvånande lite humor men den som finns kommer mestadels från den omprogrammerade imperiedroiden K-2SO. Jag gillade honom skarpt och gladdes lite extra när det var favoritskådisen Alan Tyduk som voicade honom. Jag antar att en del surpellar kommer störa sig på K-2's torra humor dock, men för mig funkade det bra på det där cheesiga sättet som det gör i en bra Star Wars-film.

Som helhet var jag mycket nöjd. Det är en mörk film och det gillar vi ju som ni vet. Sedan var slutet accelerande bra med en fantastisk slutscen som gjorde mig rörd och nästan på gränsen till sammanbrott. Jag fick rysningar och det är det ultimata beviset att jag älskar det. Jag gillar ansatserna och tycker att detta var en mycket positiv spin off eller vad man än kallar dessa mellanfilmer i Star Wars universat.

Jag ger Rogue One fyra konstruktionsritningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg filmen tillsammans med Johan. Läs hans tankar om filmen här.

Andra filmspanares texter:
Magnus på Spel och Film

Godzilla (2014)

Ichiro Serizawa: The arrogance of man is thinking nature is in our control... and not the other way around.

Även om jag ser en hel del tv-serier och film hemma blir det ju inte så jätteofta man kommer ut på bio och ännu mer sällan på premiärkvällen för nya storfilmer. Men nu var det dags igen då Godzilla hade premiär igår. En liten filmspanargrupp strålade samman från norr och söder mot Rigoletto och rad 9. Det skulle bli spekatkelfilm i 3D. Glasögonen var med och humör och förväntningar på topp.

Jag är långt från ett Godzilla-fan. Den enda film i genren jag sett var 90-talfilmen med Matthew Broderick. Den var helt ok som förströelse men inte speciellt minnesvärd. Nu hade jag större förhoppningar. När en film som Captain America: The winter soldier kunde överraska så positivt kunde man kanske hoppas på att även denna mastodontfilm skulle vara magnifique. Dessutom hoppades jag, och jag hoppas fortfarande, att Gravity och dess fantastiska 3D skulle sätta ribban för användningen av 3D mycket högre för Hollywood.

Nu visade det sig tyvärr att jag blev lika besviken på Godzilla som jag blev bedårad av Captain America 2, och att 3D var lika meningslöst i Godzilla som det var makalöst i Gravity.

Godzilla anno 2014 är inte speciellt bra, men den innehöll några underhållande moment. Den påminner mig av och till om filmer som Battle Los Angeles, Jurrasic Park, Aliens och Starship Troopers. Detta är en ganska ordinär katastrofactionfilm där man får följa en liten familj där mannen är hjälten som hur han än beter sig hamnar exakt i händelsernas centrum hela tiden. Frun är orolig, tittar med tefatsstora blanka ögon på förstörelsen runt omkring sig och så sonen, en extremt trist liten brunögd pojke som aldrig i helvetet kommer dö.

Detta är inte en typ av film där handling eller logik kommer i första rummet. Nej, det är en film som visar några big ass monsters som förstör diverse städer. Men oavsett filmgenre anser jag å det bestämdaste att alla filmer måste följa den logik som etableras i den värld de beskriver. Denna film är övermättad av dumma och ologiska handlingar av våra "hjältar". Det gör att storyn på det mänskliga planet blir under all kritik.

Tyvärr påminde Godzilla mig väldigt lite om Game of Thrones eller Cloverfield...

Man kunde ju hoppats att en serie som GoT skulle lära filmmakarna att en film blir mer spännande om det finns "stakes", om det finns viss risk att någon av hjältarna faktiskt kan stryka med. Detta var inte en sådan film. Inte en sekund under hela visningen kände jag anspänning, inte en enda fjäril i magen. Det var bara rörelse på duken, ibland snygga bilder, ibland inte ens det, men aldrig nerv.

Cloverfield? Jo, det är en monsterfilm som i all sin enkelhet lyckades skapa en spänning, stämning och framför allt en mystik runt monstret. Jag hade önskat att man helt skippat de eländigt skrivna mänskliga hjältarna i Godzilla och fokuserat på monstren och mystiken runt dem. Tänk om de vågat göra filmen helt utan hjältar, en film där människan spelade andrafiolen som de kryp vi är (ur Godzilla och hans kamraters perspektiv).

Men det fanns lite ögongodis också! Efter första halvan av filmen som var svintråkig började det hända kul saker. Jag tänker på det häftiga fallskärmshoppet som militärerna gjorde, kallas det halo jump? Varför Ford var med i den scenen var en av många frustrerande ologiska saker. Men mycket snygga bilder, speciellt scenen när solen bryter igenom molnen och killarna faller mot San Fransisco med röd rök från fotlederna. Slutet av scenen när Ford faller förbi Godzilla var djäkligt coolt.

Filmens häftigaste scen är dock när jaktflygplanen börjar fall ur skyn (pga en EMP blast). Först ser vår hjälte en fallskärm komma singlande ner genom mörkret och dammet, sen ser vi plan efter plan störta. Awesome scen.

Tredje scenen som jag höjde mina ögonbryn för, vilket också var den enda scen då ett litet skratt undflydde mina läppar, var när den stora ödlan gick förbi över kameran och det såg ut som att den hade en stor pung full med lysande bollar. Senare visade det sig att ödlan var den stora honan (drottning, a la Aliens) och att säcken med bollarna nog var hennes korg med ägg.

Vad mer? Tyvärr måste jag lyfta några fler negativa saker om filmen, sorry Fiffi. Ingen skådespelare stack ut positivt och allra sämst var Bryan Cranston (extremt dålig!), Aaron Taylor- Johnson (helt felcastad), Elizabeth Olsen (dålig regi?) och David Strahairn (felcastad, var inte Sam Elliot tillgänglig?). Vid sidan av dåligt skådespeleri var ljuddesignen i filmen under all kritik. I en film som denna, när hela San Fransisco blir demolerad borde ljudmattan vara imponerande, men icke. När monstren slog sönder hela skyskrapor hördes ljud som om två-tre glasrutor gick sönder. Jag hade hoppats och förväntat mig ett mycket mer mäktigt ljud. Ok, det finns några fler saker som var svaga men jag känner att jag "gnällt" tillräckligt mycket nu.

Allt som allt var det en jättetrevlig filmkväll med några sköna filmspanare och kul att få spaning på Vrångmannen i publiken. Men som film är Godzilla antagligen lättglömd.

Jag ger Godzilla två atombomber av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler revyer på filmen (uppdateras allt eftersom): Fiffi, Movies-Noir, Filmitch, Joel, Jojjenito, Vrångmannen.

Monsters (2010)

I don't want to go home.

"Monsters" är en mycket intressant film. Den är som ett kärleksbarn till "Cloverfield" och "District 9". Släng därtill in en ganska gullig kärlekshistoria och ett "öppet" slut och du har en typisk filmfestivalsfilm. Detta är den brittiske filmaren Gareth Edwards första film. Han har skrivit manus, regisserat, fotat och klippt filmen. Hela projektet har kallats "en gerilla-film". De åkte omkring som turister och filmade in lite här och där i några centralamerikanska länder. Den har två "riktiga" skådespelare och resten är amatörer som han använde sig av på plats. Dialogen är mestadels improviserad...

Jag och Johan var imponerade av datorgrafiken i filmen. Både monster och utrustning som tanks, flygplan, och utbombade byggnader har genererats och det väldigt bra. Filmen handlar om Samantha och Kaulder som försöker ta sig hem till USA genom den infekterade zonen i norra Mexico. Nasa har för sex år sedan stött på utomjordiskt liv och rymdfarkosten som skulle ta hem "samples" störtade i återinträdet över Mexico. Monstren har sedan förökat sig som ogräs och Mexico och USA har försökt stänga in dem i zonen.

Filmen utspelas under några dygn då de två huvudpersonerna försöker ta sig hem. Vi vet inte hur det kommer gå och en viss spänning byggs upp. Till lut tycker jag dock att handlingen är lite för platt. Filmen hade nog kunnat skruvats till än lite mer!

Filmen får dock det bra betyget tre aliens som har sex av fem möjliga.

Betyg: 3/5