Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Mickey's Christmas Carol (1983)

 

Som vanligt på jul blir man sugen på julfilm. Denna vinter blev det endast två sådana för mig och den första är dessutom en mycket kort långfilm eller en lång kortfilm på 26 minuter. Nja, en kortfilm helt enkelt.

Detta är en Disney-variant med Kalle och hans vänner i den klassiska sagan från Dickens, A Christmas carol. Ni vet den där med Scrooge. Detta måste vara en av de mest filmade historierna i filmhistorien och jag har otroligt nog inte sett en enda. Jag har varken sett de äldre klassiska eller de nyare med skådisar som Bill Murray eller Jim Carrey.

Men trots att jag varken sett någon av filmatiseringarna eller läst boken så vet jag ju handlingen på ett ungefär. Det handlar om den snåle Scrooge som i drömmar eller någon form av magisk realism får besöka dåtiden, nutiden och framtiden och därmed får se hur hans snålhet och vresiga leverne påverkar hans omgivning och till slut blir han... Ja, hur går det tror ni?

Jag gillade filmen en hel del. Det var kul att återse alla karaktärer från barndomen, Musse, Mimmi, Kalle, Långben osv. De har på ett sinnrikt sätt fått in alla man förväntar sig i passande roller. Vi får till och med besök av Benjamin Syrsa! Jag blir lite imponerad av hur mycket story de hinner berätta under den korta tiden. Filmen är mer dramatisk än humoristisk men underhållande oavsett.

Kul liten bagatell.

Betyg: 3/5

The Lion King (1994)

Man blir inte speciellt överraskad av insikten att "The lion king" är en lös adaption av "Hamlet". Det är en robust historia vi får oss till livs. Lilla pojken Simbas pappa blir nesligt mördad av Simbas farbror. Genom svek och list blir Simba lurad att fly landet och farbrodern tar över hela kungariket och alla honorna. Vid välvuxen ålder kommer Simba på bättre tankar och han går hem och ställer allt till rätta.

Jag såg fram emot denna Disney. Den är ändå en av de mest älskade de har. På nittiotalet hade Disney börjat dominera igenom med flera stora framgångar från "The little mermaid" och framåt. Detta skulle vara en av de stora. Men usch så besviken jag blev. Detta är inte i närheten av så bra som Pixars animerade filmer ofta är. Och detta är absolut inte i närheten av den excellens Studio Ghiblis animerade filmer allt som oftast besitter. Tyvärr syns mig "The lion king" en fjuttig film i de perspektiven.

Den är ganska lång för att vara en animerad film. Under hela första halvan av filmen gäller en trist och sober stämning. Det är en massa dramatiska scener med Simba och Mustafa. Dessutom är huvudkaraktären Simba en rejält irriterande unge. Jobbiga ungar på film gillar vi inte alls! Efter ungefär halva filmen introduceras de obligatoriska comic releif (denna films C-3PO och R2-D2). Entré av vårtsvinet Pumba och surikaten Timon. Hejsan hoppsan. Lite festligare blir det allt. Andra halvan av filmen har en viss humor som kan tilltala mig som vuxen. Det är fortfarande en hel del episkt berättande så det blir aldrig riktigt bra. En film som "Shrek" känns som antitesen mot "The lion king". Jag väljer "Shrek" alla dagar i veckan.

För mig som åkte på mitt livs första safari förra sommaren var det lite kul att se djuren på savannen. Och jag måstye säga att animatörerna har lyckats ganska bra med rörelsemönstren hos flera av djuren. Jag tyckte mig allt få en liten vibb från den fantastiska resan...

Hakuna Matata? Nääää, inte så imponerad av den. Annars kan jag bara kommentera att apan Rafiki såg ut som Yoda när han fajtades. En kärleksfull blinkning eller ett sammanträffande?

Det kommer bättre animerade filmer under denna Decennier-månad... Jag lovar.

Nu ger jag "The lion king" två svaga savannvrål av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The AristoCats (1970)

The butler did it!

Decennier? Vad handlar det om? Kommer du ihåg? Jo, det är resan genom gångna decenniers film då jag ser sådana filmer som jag någon gång tänkt att den filmen "måste" jag se. Ofta handlar det om rekommendationer från filmintresserade kompisar, eller något jag läst på internet. Tredje källan kan vara filmtips som jag snappat upp på någon av de podcast om film jag prenumererar på, mest troligt Filmspotting. I vilket fall vet jag i de allra flesta fallen var jag hörde om filmerna i frågan för detta projekt.

Disney-filmen The Aristocats däremot. Här var det lite annorlunda. Jag kände på mig att jag ville se filmen, men jag kom inte riktigt ihåg varför. Vad sjutton var det nu igen. Varför kände jag ända in i benmärgen att jag bara måste se filmen om de glada katterna? Detta redde ut sig helt och hållet under filmens sista del, den bra delen. Häng med ned längst minnenas aveny...

Filmen påminner lite om Disneys Lady and the Tramp fast nu är det katter i huvudrollen. Det första jag lägger märke till är att animationen är annorlunda, både enklare och mer avancerad jämför med andra Disneyfilmer som vi sett under Decennier. Djuren är ofta ganska enkelt tecknade. Speciellt den lilla lustiga husmusen Roquefort har helt svarta "bollar" som ögon. Inte speciellt dynamiskt direkt. Däremot är madammen som Duchess och kattungarna bor hos tecknad på ett realistiskt sätt. Det ser lite mer franskt ut i stilen.

Handlingen är enkel. Butlern försöker bli av med katterna eftersom madammen planerar att testamentera bort alla sina pengar till dem. The butler did it! Efter att blivit utkastade på landet en bra bit utanför Paris försöker Duchess och hennes kittens, Marie, Berlioz och Toulouse ta sig hem. Till sin hjälp får de gamängen Thomas O'Malley, en street smart "alley cat". Filmen puttrar på och är på sin höjd lite gullig.

Men sedan när de kommer hem till O'Malleys kvart under takåsarna i ett av Paris sämre kvarter spärrar jag upp öronen. Jamenvisst! Det var ju därför! O'Malleys kompisar består av ett underbart gladjazzband och de spelar den likaledes underbara Everybody wants to be a cat! Den framförs i filmen i en härligt psykadelisk scen! I like, alot.

Denna låt hörde jag många gånger på fyllan under min studietid i Uppsala. Jag var nära kompis med flera av deltagarna i teknologernas studentband Tupplurarna. Ja, jag agerade till och med deras manager under en kort men intensiv period. Bland många jazzpärlor spelade de just denna låt, Everybody wants to be a cat. Det var ju därifrån jag fått instinkten att jag ville se hela filmen där den bra låten kommer från! Vilka nostalgiska känslor jag får. Koma på trumpeten! Ljuvligt. Han måste ha varit en av Sveriges bästa trumpetare, speciellt när han fått en eller tio pilsner Urquell innanför västen och på det lite rå kall ravioli. Det finns olika vägar in i projekt Decennier, sannerligen!

Med detta filmslut som både svänger och blev lite spännande blir slutbetyget för denna film helt klart positivt. Jag gillade filmen lite mer än Robin Hood till och med så detta är numera den bästa Disney-filmen under Decennier.

Jag ger The AristoCats tre nya pappor av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Robin Hood (1973)

I avdelningen nostalgivibbar inför en filmvisning måste Disneys Robin Hood komma mycket högt upp. Jag har sett och älskat det som visats från filmen på Kalle Ankas Julafton så länge jag kan minnas. Scenen man får se är spännande och underhållande, en perfekt blandning av äventyr och humor. "Mot Sherwoodskogen!" "Hon är säker gamla Bettan" och "Det är ROBIN HOOD jag vill ha!".

Som vanligt i Decennier valde vi en Disneyfilm som en av de gemensamma filmerna och idag skriver både Christian och Johan om samma film. Jag funderade länge på vilken version jag skulle se, den med svenskt tal (som jag valde för Djungelboken) eller originalversionen med engelsk tal (en hel del brittiska skådespelare talar karaktärerna). Jag valde nu det senare, vilket gjorde att jag inte fick återhöra de klassiska citaten på svenska men istället fick se filmen i dess ursprungliga form.

Filmen levererade mycket väl. Inledningsvis fick jag dock onda aningar. Hela känslan i filmen var fjantig på något sätt, känslan av äventyr eller spänning infann sig inte. Men efter ett tag ålade filmen in i rätt spår och jag blev mer och mer engagerad. Speciellt scenerna med Sheriffen av Nottingham som går runt och stjäl folkets surt intjänade pengar var mycket lustiga. Han kallade det skatt, även när han stal pengen ur handen på den lille pojken som fyllde år. Prince John och hans lömske rådgivare Sir Hiss var också lika underhållande som jag förväntat mig. Speciellt Peter Ustinov som gör rösten för Prince John var otroligt bra.

Scenen när Robin och Little John friger alla fångarna och samtidigt snor allt guldet var kul men en repetition från jularna på fel språk. Scenen med bågskyttetävlingen blev istället en höjdpunkt i filmen. Som helhet var detta en barnslig och ofarlig äventyrsmatiné som gav mig lustfyllda känslor.

Detta var faktiskt den bästa av Disney-filmerna vi sett i projektet (men håll utkik senare ikväll också). Robin Hood är i allra högsta grad inriktad mot en yngre publik. Det skulle väl dröja långt in på 2000-talet innan filmerna från Disney började rikta sig mot en vuxen publik också... Pixar och DreamWorks har gjort under inom västerländsk animerad film.

Jaja... Oo-de-lally oo-de-lally hoppsan, vilken dag!

Jag ger Robin Hood tre pilar mitt i prick av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tror ni? Tar Christian från de rika och ger till de fattiga? Eller tar Johan från de fattiga och ger till de rika? :-)

Djungelboken (1967)

Baloo: Var nöjd med allt som livet ger...

Den sista gemensamma filmen från sextiotalet blev Djungelboken, eller The Jungle book som den heter på engelska. Då jag ser barnfilmer där "alla talar svenska" brukar jag oftast föredra versionen av filmen som har originalspråk, speciellt om det är en engelskspråkig film. Det är oftast bättre voice talents i originalfilmerna jämför med svensk varianten. Åtminstone tror jag att det är så nu för tiden.

Men när jag började se The Jungle book funkade det inte alls. Fy fasen vilka trista röster och var tusan håller Beppe Wolgers hus ropade en liten yngre version av mig själv inne i huvudet. Inpräntat via alla dessa Kalle Ankas julaftnar kan jag bara se denna film med svenskt tal. Så jag fick helt sonika byta version och se om filmen. Jag hade hunnit se nästan halva innan jag kom på mitt ödesdigra misstag.

Just den lilla scenen när Baloo introduceras är och har alltid varit en av mina favoriter på julafton. Hur är då resten av filmen? Jag har faktiskt sett filmen men det var för länge, länge sedan. Nu visar det sig att den är tämligen svag. Filmen har mycket övrigt att önska då det gäller sammanhållen handling. Istället är den fragmentarisk med ett antal shownummer som ligger som uppradade sida vid sida. Disney-filmer från förr var kanske mindre komplexa än dagens alster, inte minst om man jämför med Pixar-filmerna, eller hur?

Efter denna titt kan jag konstatera att introduktionen av björnen Baloo är och förblir filmens höjdpunkt. Scenen från filmens första del med de marscherande elefanterna var riktigt tråkig. Likaså var scenen med apkungen inte speciellt vederkvickande även om sången är medryckande. Jag undrar jag vad pk-polisen säger om den scenen i dag. På sextiotalet var man kanske inte så känsliga för att låta svarta skådespelare göra den scenen. Tänk om de som sjöng skulle ha en torr brittisk dialekt istället. Hela scenen skulle ändra karaktär. Detta tänkte jag inte så mycket på i den svenska versionen men i originalversionen gick det inte att inte lägga märke till det.

Filmens bättre partier är de med ormen Kaa samt de med de fyra snälla gamarna. Favoritscenerna med Baloo är inte bara bättre med Beppe Wolgers som röstartist, den svenska versionen av Baloo-sången, "Var nöjd med allt som livet ger", är också överlägsen den amerikanska originalsången där de mest brölar ut "bare necessities" om och om igen. Den tämligen svaga lustifikation i texten inte räddar sången. Den svenska versionen är både fyndigare och bättre.

Det var kul att se hela filmen och inte bara den välkända scenen, men som tecknad barnfilm är den i stort ganska trist. Jag ger Djungelboken två Beppe Wolgers av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu är frågan om Movies-Noir och Jojjenito är nöjda med vad livet ger? Imorgon kommer Fiffi också marschera in i djungeln, kompani höger om, tuut!

Lady And The Tramp (1955)

Si, Am: We are Siamese if you please. We are Siamese if you don't please.

Efter en uppslitande filmupplevelse på måndagskvällen blev det film hemma i filmrummet på tisdagen. Jag slog mig ner i lugn och ro och avnjöts Lady and the Tramp. Detta blev den sista 50-talaren i decenniet för mig. Jag har inte sett filmen förr, men jag har ju sett scenen på Kalle Ankas julafton många många gånger och då med svenska röster "denna där?". Nu såg jag filmen med amerikanska röster. I vissa scener låter Barbara Luddy som voicar Lady lite, lite som Scarlett Johansson i Her. I andra scener låter hon för gammal.

Inledningen av filmen är för gullig då vi får följa Lady som en liten valp, men ganska snart kommer vi fram till "nutid". Lady bor ju i ett stort hus hos ett trevligt och snällt barnlöst par. Det är extremt lustigt att Lady har döpt de vuxna människorna till det de kallar varandra, inte namn utan, "Darling" och "Jim Dear". LOL, liten detalj som jag älskade.

Senare introduceras den street smarte och coole Lufsen, dvs Tramp. När han dyker upp introduceras lite farligt i Ladys liv. Men den största förändringen uppstår när Darling och Jim Dear får barn. Lady är inte längre i fokus och precis som ett äldre syskon blir det en svårt tid. Dramat förstärkts när matte och husse åker iväg och låter Aunt Sarah passa barn och hund. Sarah har två elaka siamesiska katter och Lady sätts på stora prov. Yada, yada. Slutet gott allting gott.

Jag gillade denna film mer än Dumbo. Den är inte super-superbra, mer gullig, mysig och smårolig lite här och där. Den så välkända scenen hos Tonys Pizza är nästan lika bra på originalspråket.

Lady har två grannhundar som får bli filmens roliga bifigurer och comic relief. Jock är en liten skotsk terrier som pratar som en blandning mellan Sean Connery och Gimli i Sagan om ringen. Den andre är den stora blodhunden Trusty som tappat sin luktförmåga men som i slutänden ändå levererar.

Trusty: Of course not, Miss Lady. Why, everybody knows a man's best friend is his human.

Allt som allt var denna film mycket trevlig liten film om 75 minuter. Jag ger Lady and the Tramp tre gulliga valpar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag är inte den enda som skrivit om denna film idag. Kolla in Laddy and the Trump.

Dumbo (1941)

I think I can. I think I can. I think I can. I... Think... I... Can... I. 
Thought I could. I thought I could. I thought I could. Woo-hoo!

Den tredje gemensamma filmen från 40-talet innebar också en hel drös med gästbloggare vilket är mycket trevligt. Filmen som lockade så många skribenter var den gamla klassiska Disney-filmen Dumbo. Den är kort men naggande god, bara lite drygt en timme. Observera att man intygar på filmplanschen att detta är en "full length FEATURE production".

I Dumbo får vi följa en cirkus på turné genom Florida. En av elefanthonorna får besök av storken och lilla Dumbo med de stora öronen har anlänt till henne. Resten av historien är Fula ankungen-sagan med elefanter istället för ankor. Dumbo får spott och spe på grund av sina stora öron och den medföljande klumpigheten. Intressant nog är de de andra elefanthonorna som är elakast. Så hade man nog inte gjort det om filmen gjorts idag. Dumbos mamma Mrs. Jumbo blir arg när hennes lille son görs narr av och hon kastas i finkan.

Till Dumbos räddning kommer cirkusmusen Timothy Q Mouse. Han får iklä sig rollen som den i Disney-filmer obligatoriska lilla hjälten som vägleder oss åskådare (barn som vuxna) i vad som är rätt och fel. För trots att Dumbo har stora öron är det faktiskt inget fel med honom!!! Väl?

Jag hade ganska högt ställda förväntningar inför denna film. Jag har nog inte sett den som liten men jag hade hört att det ska finnas en knarkarscen med i filmen. I en barnfilm! Från Disney? Det måste ses tänkte jag. Nu var väl den där psykedeliska knarkarscenen lite lätt överreklamerad. Dumbo och Tim dricker vin och blir på lyran. På fyllan ser Dumbo en sekvens härliga hallucinationer med en radda rosa elefanter som höjdpunkt. Scenen är trots allt himla kul och den är filmens höjdpunkt. Det lilla som sker efter denna sena scen är också bra, då Dumbo får sin revansch, friar sin mamma, skriver dyrt kontrakt och får egen vagn.

Innan den härliga avslutningen tycker jag att filmen är lite för menlös. Den tar inte ut svängarna så mycket. Det sorgliga kunde vara sorgligare, det elaka kunde varit elakare och det gulliga kunde varit... nej, det gulliga kunde nog inte varit gulligare. Scenen med Dumbo utanför fängelsevagnen och när Mrs. Jumbo hänger ut sin snabel och de snabelkramas - aaaawwwww. Snyft.

Detta var en kul liten detalj. Passar bra till barn i alla åldrar, men den gav kanske inte så jättemycket till det lite äldre barnet (jag alltså!).

Jag ger Dumbo två rosa elefanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Såg Movies-Noir några rosa elefanter? Är Sofia en rosa elefant? Kan Jojjenito flyga som en rosa elefant? Skriver Fiffi om rosa elefanter idag? Nej, men imorgon.