Visar inlägg med etikett John Frankenheimer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Frankenheimer. Visa alla inlägg

onsdag 30 april 2025

French Connection II (1975)


Det kan hända att det blir en del film från 1975 här på bloggen i sommar och höst. Det blir fint det.

Inleder med uppföljaren till The French Connection med det innovativa namnet The French Connection II. Filmen tar vid ett kort tag efter slutet av första filmen när Popeye Doyle (Gene Hackman) har åkt till Marseille för att få tag på den franske knarkkungen Charnier (Fernando Rey).

Filmen har inledningsvis en skön känsla. Den fångar ett skitigt och stökigt Marseille på mitten av sjuttiotalet. Det är utvattnade färger och alla är klädda i beiga kläder känns det som. Det är som svensk film från den tiden. Brunsås över hela skiten.

Polisfallet är inte något att hänga i granen så vi får förlita oss på skådespelarnas karisma och regissören John Frankenheimers skicklighet. Det är ungefär nu jag inser att jag nog inte är ett stort fan av Gene Hackman. Han är en klassisk skådespelare och nu efter hans trista frånfälle vill alla höja honom till skyarna, som det sig bör. Men  jag känner inte "det" när jag ser honom. Visst han har sina ljusglimtar och favoritkaraktärer i filmer som The Conversation och Unforgiven men rakt över en hel karriär? Nej, det är något hos honom som skaver.

Ganska snart visar det sig också att filmen bara maler på utan att något spännande händer. Sedan tar filmen en vänstersväng och grottar ner sig i en lång sekvens där Popeye ska genomgå "cold turkey", bli av med ett heroinberoende som han råkat dra på sig. Svintråkigt! Känner mig totalt ointresserad och osugen på denna del av filmen. Det är här jag börjar tvivla på Hackmans storhet, i mina ögon.

Slutet av filmen är också underväldigande jämfört uppgyggnaden. Vi får en shoot out i en torrdocka, och så en springjakt istället för biljakt.

Överlag en ok producerad film som borde passa dem av er som gillar Gene Hackman. För mig blev det en besvikelse.

Betyg: 1+/5 

fredag 16 juni 2023

Ronin (1998)



Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.

Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin. 

Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.

Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.

Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer? 

Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.

DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.

Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.

Betyg: 2+/5