His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

The Awful Truth (1937)

The Awful Truth kan vara den fulländade klassiska Screwball Comedy-filmen. Den perfekta regissören för genren i Leo McCarey, de perfekta manliga huvudrollsinnehavarna i Cary Grant och Ralph Bellamy och framför allt Irene Dunne, det perfekta valet för den kvinnliga huvudrollen. 

Filmen har en otrolig dialog. Det är såklart svårt att beskriva i en revy, den måste ses och upplevas. Här når vi en höjdpunkt för "the battle of the sexes". Cary Grant spelar exmaken Jerry som vill få tillbaka exfrun Lucy spelad av giganten Irene Dunne trots att hon just har förlovat sig med Ralph Bellamys Oklahoma Dan. Eftersom detta är en klassisk Screwball Comedy vet alla, exakt alla inblandande i produktionen och vi åskådare, att de egentligen hör ihop. Det krävs dock en hel del gnabb och förvecklingar innan de två ska få varandra igen.

Viña Delmar skrev manus vilket hon fick en oscarsnominering för. Detta var dock endast en starpunkt för den otroliga dialogen filmen igenom. Regissören Leo McCarey ville att dialogen skulle improviseras i stunden. Han överrakade skådespelarna med nyskriven dialog utan möjlighet för trygghetssökande skådisar att repetera den. 

För att detta skulle funka tog han in Irene Dunne som filmens ankare och stödhjul. Nästan 40 år gammal hade hon livserfarenheten och tryggheten att hålla igång showen. Cary Grant och Ralph Bellamy var endast drygt 30 år vardera och framför allt Cary Grant hatade att improvisera. Filmhistoriker kan berätta att hans spelstil före Leo McCarey var så välrepeterad att den ofta blev stel och robotaktig. Här kastades han in i ett arbetssätt som han inte alls gillade. Det var dock denna Cary Grant som slog igenom hos den amerikanska publiken och det var detta som gjorde honom till den största skådespelaren i sin tid. 

Leo McCareys regisserande är top notch. Cary Grant spelar sin Jerry perfekt (mot sin vilja). Han är inte pajig som hans förvirrade Dr Huxley i Bringing Up Baby eller frenetiskt nervös broder från den galna familjen i Arsenic and Old Lace. Han är heller inte lika hård och beräknande som i His Girl Friday. Här spelar han tämligen "au naturell" men ändock med glimten i ögat. Han och Irene Dunne har en fantastisk personkemi.

Irene Dunns är perfekt för rollensom Lucy. Hon är den vuxne i rummet och hon lindar småpojkarna med lätthet runt sitt lillfinger. Hon utstrålar elegans och hög social status vilket står i kontrast med filmens handling och dialog. McCarey valde henne för att nyttja kontrasterna mellan de tre världar rollfigurerna representerar. Hon är fantastisk i rollen som Lucy.

Den tredje karaktären är nästan lika viktig för helheten skulls. Det är filmens "chump" Dan Leeson. Han spelas till perfektion av Ralph Bellamy. Han är lika naiv och godtrogen som helt fel ute med Lucy. Att han ens kunde tro att hon skulle trivas på hans gård ute på prärien i Oklahoma bland oljetornen är en av filmens grundläggande hinder för "det rätta paret". Bellamy spelar sin "Oklahoma" Dan till perfektion.

Detta var första gången jag såg filmen och jag blev helt blown away. Jag vågar mig på att ge den högsta betyget redan efter första titten. Detta var en mycket trevlig "new discovery".

Betyg: 5/5

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Dance, Girl, Dance (1940)

En romantisk komedi som varken är speciellt romantisk eller rolig. Vi får följa två tjejer som lever för dansen. När deras dansgrupp förlorar sin inkomst sätts deras dansambitioner under akut press. Judy (Maureen O'Hara) vill dansa klassisk balett medan kompisen Bubbles (Lucille Ball) hellre tar välavlönat jobb som burelskdansare. 

Sedan blandas en rik man med sin fru in. De ska skiljas eller gifta sig, oklar vilket. Förvecklingar som inte engagerade.

Filmen behållning var ändå att se Lucille Ball som ung. Hennes har jag endast sett i senare roller när hon varit äldre. Här hade hon hade en stor portion charm och en karisma och hon är filmens stjärna. Maureen O’Hara var bara trist i sin roll som en ”fin flicka”.

Filmen är regisserad av Dorothy Arzner, som verkar ha varit ganska ensam som kvinna i en mansdominerad bransch. Om det var anledningen till att filmen valdes för kursen vet jag inte men den var tyvärr inte speciellt bra.

Betyg: 1+/5

Lyssna på Shinypodden där Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns, eller här.