Filmåret 2018: plats 31-40

Det börjar bli dags att sammanfatta filmåret 2018 med Topplistan. Jag har har bara sett drygt 60 filmer från året men jag finner ändå 40 filmer värda att lista så jag slår till med en topp 40. Förra året blev det bara en topp 30. För några år sedan såg jag klart fler än 60-talet filmer för året i fråga, men nu för tiden går mer av tiden till tv-serier och poddande.

Eftersom jag ibland uppdaterar mina årsbästalistor behöver jag inte vänta in att se på varenda intressant titel från året. Denna lista är inte för evigt. Jag tycker att det var dags nu.

Som vanligt är detta en högst personlig favoritlista och jag bryr mig inte om konsensus eller populära val bland filmtyckarna ute i världen. Jag låter mig inte heller styras helt av vilket betyg jag gav filmerna när jag skrev om dem. Uppfattningen om en film ändras ju över tiden. Jag går mest på magkänsla samt hur sugen jag är på att se om en film (om det är tajt mellan dem).

Man kan kanske säga att det blev lite som med ketchupflaskan då det gäller diversitet inom filmbranschen och speciellt då det gäller svarta regissörer, skådespelare och berättelser om svarta huvudkaraktärer. 2018 bjöd på massor film om "the black experience". Filmårets filmsnackisar har varit Black panther, Blackkklansman, Sorry to bother you, Blindspotting, If Beale Street could talk, Widows och oscarsvinnaren Green book. Vissa av filmerna är bra, vissa är dåliga, några är överskattade, som det brukar vara med film alltså.

En annan trend som jag personligen spanat är ovanligt många filmer om musik eller musiker, och det är en genre jag gillar. Årets filmer i denna kategori är bland andra A star is born, Juliet naked, Leto, Blaze, Green book och Bohemian rhapsody.

Lite om genren Dokumentärer... Varje år kommer det en drös med dokumentärer och 2018 var ett starkt år för dem. Man kan finna flera dokumentärer på topplistor runt omkring på internet och jag har sett flera som var riktigt bra. Jag brukar sällan ha med dem högt uppe på mina listor då jag tycker de saknar något för att kunna konkurrera mot "fullfjättrade" spelfilmer, men i år kan det kanske ändra på sig? Allt svar kommer ges här på bloggen inom några dagar...

Men nog med introduktion, här kommer filmerna på placering 31-40. Detta är mestadels filmer som jag gillade en hel del, men som ändå nu när jag sitter ner och sammanfattar filmåret saknade något för att nå helt fram till mitt innersta.

Filmåret 2018, plats 31-40

40. Blackkklansman

Stundtals mycket underhållande satir om KKK baserad på verkliga händelser i Colorado på sjuttiotalet.

39. If Beale Street could talk

Starkt drama om ungt svart par som kämpar på i New York i början av sjuttiotalet.

38. Support the girls

Varm och mysigt om ett gäng servitriser på en sliskig sportbar och deras genomgoda kvinnliga chef.

37. The old man & the gun

Listans andra film om en gammal gubbe som begår brott. Här ser vi nestorn Robert Redford undvika att använda sin pistol.

36. Dog days

Förtjusande liten romantisk komedi om ett antal par och deras hundar. Årets Home again!

35. The equalizer 2

Stenhårda Denzel ute på nya hämnduppdrag, inte helt fel!

34. 12 strong

Verklighetsbaserad krigsfilm med den bäste Chris. Hemsworth!

33. Blockers

En av få renodlade komedier som sågs från året. Mycket lustig i vissa scener. Jag känner att komedier måste lyftas då de ofta blir nesligt nedprioriterade!

32. The mule

En ljuvligt långsam crime-thriller av och med en mycket gammal Clintan.

31. Jonathan

Smart idédriven science fiction-film med låg budget. Som alltid en intressant genre, denna gång mycket underhållande också.

Håll ut, på onsdag publicerar jag listan med filmerna placerade på platserna 21-30.

Lost in Translation (2003)

Inför den pågående tjänsteresan till Tokyo fick jag för mig att se om den gamla filmen Lost in translation. Det är en film som jag fullständigt älskade när jag såg den första gången, men jag hade faktiskt inte sett om den tills nu. Med denna omtitt riskerade den sin plats på min Topp 100 bästa filmerna genom filmhistorien!

Hur gick det gå? Bra kan man säga. Jag älskar den fortfarande! Damn, vilken underbar film. Den lever på sin underbara känsla och på de två majestätiska skådespelarinsatserna av Bill Murray och Scarlett Johansson. Det hade gått så långt sedan förra titten att jag glömt av det mesta som händer. Filmen bygger ju dessutom inte på specifika händelser. Jag levde mig in i alla galna situationer och miljöer Charlotte och Bob hamnade i. Vem vet, jag kanske upplever liknande själv på resa i Tokyo just nu när du läser detta? 

Filmen handlar om två själar som guppar på livets stormiga hav. De är på olika platser i sina liv, men mer knyter dem samma än tvärtom. Båda funderar på sina liv, vad gör jag här och vad gör jag härefter? Som om de vore utkastade från sina vanliga liv ser de varandra som räddningen och en fast punkt i kaoset, som lysbojen som hägrar i mörkret för nattseglaren. En osannolik vänskap formas framför våra ögon och deras relation tar en allt annat än rak bana mot något mer? Vi hoppas, vi håller tummarna, vi skrattar och kanske fäller en tår. Hur det slutar vet bara Sofia, Scarlett och Bill.

Filmen är fast förankrad som en av mina absoluta favoritfilmer, den har sin plats på topp 50 säkrad för ett tag till. Det blir en solklar femma!

Betyg: 5/5  

Hold the Dark (2018)

Hold the dark är en mörk och brutal thriller som utspelas i Alaska. En författare och expert på vargen kallas upp till en liten by i utkanten för att utreda ett barnarov.

Filmen är gjord av Jeremy Saulnier som gjorde den fantastiska Blue ruin vilket var en av toppfilmerna från 2013. Saulnier är en filmregissör att hålla koll på. I Hold the dark spelas huvudkaraktärerna av Jeffrey Wright, självaste Bernard från Westworld. Vår egen Alexander Skarsgård spelar den andra huvudrollen. Båda är riktigt bra i roller som inte kan ha varit jättelätta att spela. Mycket av filmen sker utan dialog och vi följer och förstår dem båda genom rent skådespeleri, miner och kroppsspråk. Skarsgård har en något distanserad spelstil ibland, men här passar det perfekt.

Filmen har olika influenser, brutalt våld från Blue ruin, en sökande huvudperson som från Winter's bone och inslag från ursprungsbefolkning i kalla miljöer från den svenska tv-serien Midnattsol. Handlingen är skymd och innehåller eventuellt övernaturliga inslag. Eller ej. Karaktärers bevekelsegrunder är i vilket fall höjda i dunkel på ett bra sätt. Filmen lämnar åskådaren med minst lika många frågor som svar vilket ibland är uselt men här funkar det bra. Vargen? Den mänskliga eller djuret?

Jag gillade filmen en hel del och det känns givet att betyget ska bli en fyra.

Betyg: 4/5

Den of Thieves (2018)

Den of thieves är som en Heat i light-version. Än en gång handlar det om skurkar mot poliser i Los Angeles - "the bank robbery capitol of the world". Vi får följa två team parallellt, dels ett gäng bankrånare, dels ett gäng poliser som spanar på och jagar skurkarna.

Skillnaden mellan filmerna ligger i regi, "production deisgn", manus och skådespelare. Allt är svagare i Den of thieves, men ändå är filmen bitvis ganska underhållande och den har sina ögonblick då det blir spännande.

Filmen är skriven av och regisserad av Christian Gudegast. Detta är hans första film och tidigare har han skrivit manus till "kvalitetsfilmen" London has fallen (urk). Gerard Butler som spelade huvudrollen i London has fallen spelar här polisen Big Nick. Butler har producerat filmen också. Denna stabbiga karl, herr Butler är sannerligen ingen ny Jason Statham även om han försöker så gott han kan. Han är otroligt dålig framför allt för att han spelar över något fruktansvärt. Hans slitna polis är ryckig som om han vore en heroinist som saknar sin sil. Min respekt för Al Pacinos jobb i Heat ökar något.

De flesta övriga skådespelare gör sitt jobb väl. Jag gillade framför allt Pablo Schreiber i rollen som Merrimen. Honom såg vi senast i 13 hours. O'Shea Jackson Jr. från Straight outta Compton och Evan Jones var också noterbara. Är inte Jones lite lik Flea i Red Hot Chili Peppers?

Manus är också så "smart" att det blir fånigt. Filmen handlar om en avancerad stöt mot Federal Reserve i Los Angeles och en film som denna lever och faller på att allt känns realistiskt, men denna film misslyckas med det. Allt för många gången känns det som slumpen hjälper eller stjälper olika karaktärer och det är inget bra tecken. Skurkar som får tillgång till just den där lilla detaljen som gör stöten möjlig, och poliser som letar efter skurk på måfå och råkar få syn på honom just innan gänget skulle hunnit undan... Slappt manusskrivande helt enkelt.

Actionscenerna utgör filmens ryggrad och de funkar hyfsat bra även om det är lite trist att slutet blir en ren "rip off" på Heat. Sen är det kanske inte riktigt tänk att jag som åskådare skulle sitta och heja på skurkarna? Jag orkade inte med poliserna, mest därför att Big Nick är ett så utstuderat och fullständigt osympatiskt svin.

Jag ger Den of thieves en tvåa med litet plus för actionscenerna.

Betyg: 2+/5

Panic Room (2002)

Panic room var en av två filmer från Fincher som jag inte sett, och den av de två jag var lite sugen på att se.

Detta är en tämligen rättfram thriller om mor och dotter som tar skydd i ett så kallat "panic room" när deras hem blir invaderat av tre inbrottstjuvar. Personligen ryggar jag ofta bakåt av "home invasion"-filmer, då de kan vara riktigt läskiga. Denna film inleds också med en tung och hotfull stämning och det visar sig att hela filmen är mörk, både handlingen och bildspråket. Filmen är mycket lovande inledningsvis, men den ändrar form efter ett tag och blir mer actioninriktad. Det är lite synd kan jag tycka men det är svårt att se hur Fincher skulle kunnat gjort annorlunda.

Däremot borde han kunnat sätta tonen bättre. I nuläget är filmen tämligen snäll och flera troliga händelser som jag såg komma rann helt enkelt ut i sanden på ett lite vekt sätt. Jodie Foster spelar björnmamman som skyddar sin unge, men trots upplagt läge för en våldsam slutakt lämnas vi med en trumpen min.

Visst, det händer en hel del våld under andra halvan av filmen, men det sker mestadels skurkarna emellan. Mamman får inga belastande handlingar på sitt samvete, hon lyckas komma undan med att endast ha svingat en slägga mot det värsta svinet av inkräktarna, men han blir knappt skadad av hennes tilltag. Fincher lägger också en hel del fokus på dotterns fipplande med insulinsprutorna men det rinner också ut i sanden av någon anledning.

Dottern spelas av Kristen Stewart vid den späda åldern av elva år. Hon är bra som barnskådespelare även om hon har lite mindre att göra i rollen än vad jag hade väntat mig. Då jag känner till hennes lyckade karriär efter denna film trodde jag på något sätt att hon skulle haft en större roll. Orimligt kan tyckas nu i efterhand.

En av skurkarna spelas av Forest Whitaker som alltid tar med sig en stor portion mänsklighet till sina karaktärer. Han är allt som oftast genomsympatisk, så här också. Jared Leto spelar den svage och ointelligente. Han gör en ok jobb, inte så att man stör sig på honom, men han gör inte filmen bättre heller. Den mest intressante av skurkarna spelas lustigt nog av musikern Dwight Yoakam som spelar en synnerligen otrevlig typ. Mycket spännande val av Fincher. När jag nu tittar på Yoakams imdb-sida ser jag att han har varit med i en uppsjö av filmer. Jag har till och med sett honom i en och annan film förut (tre stycken).

Min fokus på våldet ovan må vara malplacerad, men jag fann att filmen inte bjöd på speciellt mycket annat än spänning och den ofrånkomliga våldsamma upplösningen. Inga större tvistar, hart när noll karaktärsutveckling förutom att mor och dotter tydligen valde att flytta från den stora lägenheten efter filmen. De valde en lägenhet med dörrvakt istället.

Rent tekniskt är detta en bra film. Fincher är duktig. Som spänningsfilm funkar Panic room bra men den lämnade mig inte med speciellt mycket att fundera på efter titten. Filmen känns därmed som "minor Fincher". Han har gjort bättre filmer, både före och efter denna.

Finchers Topp 5 kommer inom kort här på bloggen.

Betyg: 3/5

  

52 Directors: James Cameron

James Cameron har inte regisserat speciellt många filmer. Men han regisserade fyra otroligt starka filmer från 80- och 90-talen. Och sedan gick proppen ur. Skeppet kantrade och sjönk så att säga...

Titanic var en stor besvikelse. Han intresserade sig uppenbarligen mer för den historiska händelsen och möjligheterna att dyka ner till vraket än sin spelfilm som blev en blandning av teknisk briljans och ett smörigt romantiskt drama.

Nästa film blev ännu värre. Med Avatar la han ner sin själ och tio år för att utveckla 3D-kameran. Manus la han ner tio minuter på, tog helt enkelt och kopierade Dansar med vargar och flyttade handlingen till en exotisk planet. Patetisk film. När det gäller James Camerons filmer var det faktiskt bättre förr!



Without further ado...

James Cameron topp 5 filmer

5. True lies (1994)

En actionrökare med Arnold, Jamie Lee Curtis och Bill Paxton. 'Nuf said.

4. The Abyss (1989)

Otroligt bra film och det är en skam att den bara kommer på plats fyra. Det är jämt mellan alla topp fyra på denna lista. Man ska med fördel se den långa Special Edition i vilken historien "make sense" rent logiskt. Man har klippt bort centrala delar ut storyn i den kortare bioversionen.

3. Terminator 2: Judgement Day (1991)

Fantastisk uppföljare som på många sätt är bättre än sin föregångare, men den får stå tillbaka då originalet ändå är originalet. Pojken John Connor är ju ingen favorit heller.

2. The Terminator (1984)

Nostalgi slår teknisk briljans.B-filmen som blev en kultfilm. Tänk vad nyskapande den var när den kom ut!

1. Aliens (1986)

Bästa actionfilmen jag sett. Integralen över hur mycket jag gillat denna film blir väldigt stor med tanke på hur gammal den är. Private Hudson gör att filmen till en vinnare alla dagar i veckan.



Alla filmer jag sett sju av James Camerons åtta filmer:

1. The Terminator (1984)
2. Aliens (1986)
3. The Abyss (1989)
4. Terminator 2: Judgement Day (1991)
5. True lies (1994)
6. Titanic (1997)
7. Avatar (2009)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om James Cameron.

Fireflypodden - Trash

Fireflypodden avsnitt 11. Time for some thrilling heroics. And a heist! 

Johan och Henke älskar Nathan Fillion. Men hur är det med avsnittets stora switch? Johan bryter ner avsnittet och reder ut vem som lurar vem. Och fick Inara ett nytt jobb i detta avsnitt? Det händer en hel del i veckans avsnitt.

They're killed Heinrich?

Ni hittar avsnittet här.