Panic Room (2002)

Panic room var en av två filmer från Fincher som jag inte sett, och den av de två jag var lite sugen på att se.

Detta är en tämligen rättfram thriller om mor och dotter som tar skydd i ett så kallat "panic room" när deras hem blir invaderat av tre inbrottstjuvar. Personligen ryggar jag ofta bakåt av "home invasion"-filmer, då de kan vara riktigt läskiga. Denna film inleds också med en tung och hotfull stämning och det visar sig att hela filmen är mörk, både handlingen och bildspråket. Filmen är mycket lovande inledningsvis, men den ändrar form efter ett tag och blir mer actioninriktad. Det är lite synd kan jag tycka men det är svårt att se hur Fincher skulle kunnat gjort annorlunda.

Däremot borde han kunnat sätta tonen bättre. I nuläget är filmen tämligen snäll och flera troliga händelser som jag såg komma rann helt enkelt ut i sanden på ett lite vekt sätt. Jodie Foster spelar björnmamman som skyddar sin unge, men trots upplagt läge för en våldsam slutakt lämnas vi med en trumpen min.

Visst, det händer en hel del våld under andra halvan av filmen, men det sker mestadels skurkarna emellan. Mamman får inga belastande handlingar på sitt samvete, hon lyckas komma undan med att endast ha svingat en slägga mot det värsta svinet av inkräktarna, men han blir knappt skadad av hennes tilltag. Fincher lägger också en hel del fokus på dotterns fipplande med insulinsprutorna men det rinner också ut i sanden av någon anledning.

Dottern spelas av Kristen Stewart vid den späda åldern av elva år. Hon är bra som barnskådespelare även om hon har lite mindre att göra i rollen än vad jag hade väntat mig. Då jag känner till hennes lyckade karriär efter denna film trodde jag på något sätt att hon skulle haft en större roll. Orimligt kan tyckas nu i efterhand.

En av skurkarna spelas av Forest Whitaker som alltid tar med sig en stor portion mänsklighet till sina karaktärer. Han är allt som oftast genomsympatisk, så här också. Jared Leto spelar den svage och ointelligente. Han gör en ok jobb, inte så att man stör sig på honom, men han gör inte filmen bättre heller. Den mest intressante av skurkarna spelas lustigt nog av musikern Dwight Yoakam som spelar en synnerligen otrevlig typ. Mycket spännande val av Fincher. När jag nu tittar på Yoakams imdb-sida ser jag att han har varit med i en uppsjö av filmer. Jag har till och med sett honom i en och annan film förut (tre stycken).

Min fokus på våldet ovan må vara malplacerad, men jag fann att filmen inte bjöd på speciellt mycket annat än spänning och den ofrånkomliga våldsamma upplösningen. Inga större tvistar, hart när noll karaktärsutveckling förutom att mor och dotter tydligen valde att flytta från den stora lägenheten efter filmen. De valde en lägenhet med dörrvakt istället.

Rent tekniskt är detta en bra film. Fincher är duktig. Som spänningsfilm funkar Panic room bra men den lämnade mig inte med speciellt mycket att fundera på efter titten. Filmen känns därmed som "minor Fincher". Han har gjort bättre filmer, både före och efter denna.

Finchers Topp 5 kommer inom kort här på bloggen.

Betyg: 3/5

  

Black Panther (2018)

Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

Arrival (2016)

 

Ibland diskuterar jag och filmvännerna vem som är den bästa regissören just nu. Åsikterna flödar i alla riktningar och min egen åsikt beror på många svårbegripliga och flyktiga faktorer. Nu har jag sett den fjärde filmen i rad av den kanadensiske regissören Denis Villeneuve som jag blivit mäkta imponerad av. Denis är min favoritregissör just nu!

Arrival är en makalös film. Den är helt underbar! Tyvärr kan jag vara slarvig och i onödan förbruka superlativ om film, men denna gång gäller de verkligen. Detta var en magisk filmupplevelse. Jag älskar denna typ av idédrivna science fiction-filmer. Filmens manus bygger på en novell av den amerikanske författaren Ted Chiang. Jag beställde boken där novellen ingår det första jag gjorde efter jag sett filmen. Boken var slutsåld på de tre första butikerna jag surfade in på men fjärde gången gillt blev bra.

För två år sedan blev jag blown away av Christopher Nolans Interstellar. Nu ger Arrival mig samma känslor som jag hade från den. Var ska man börja? Ljuddesignen var spektakulär. Den övergripande handlingen och manus var fantastiskt. Och Amy Adams! Hon är i ett kreativt stim just nu. Jag såg Arrival dagen efter jag såg Nocturnal animals. En överdos av Amy! Hon är grymt bra.

Helt plötsligt anländer tolv rymdskepp till olika platser på jorden. Aliens, utomjordingar! Alla vill men ingen förstår dem. Vad vill de? Är de ett hot eller en möjlighet?  Dr Louise Banks (Amy Adams) är lingvistikexpert och hon får i uppdrag att lära oss att kommunicera med utomjordingarna. Mänsklighetens rädslor och beteenden i fokus. Politik, upplopp, religiösa sekter. Louise bjuds på en resa hon aldrig kunnat förespå. Är tiden linjär?

Filmen bygger på Sapir-Whorf hypotesen om lingvistisk relativitet. Otroligt spännande saker som de (Ted Chiang) gjort till en fantastisk historia.

Mot slutet av filmen satt jag med tårar i ögonen och ett brett fånigt leende över hela ansiktet. Snart är filmen slut och jag tillåter mig sluta tänka. Tiden kryper fram långsammare och långsammare och jag ser slutet komma som om jag kommer ihåg det från en senare omtitt.

Jag ville att den aldrig skulle ta slut. Och jag som i vanliga fall alltid måste få sova på saken innan jag vet hur jag egentligen, djupt där inne, känner om en film visste direkt att detta kommer bli årets film för mig. Betygsskalan räcker inte till.

Jag ger Arrival fem presens av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen sågs tillsammans med Christian och min kompis Danne. Johan, Erik och Markus var också där. Länkar till andra bloggares skrifter:
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Southpaw (2015)

Imorgon har boxningsfilmen Southpaw med Jake Gyllenhall premiär på biograferna. Igår höll MovieZine.se i samarbete med Scanbox en bejublad förhandsvisning av filmen. Jag var där och med mig bjöd jag min gode vän Plymschen. Vi gick dock inte på röda mattan, det överlämnade vi åt en ärrad Börje Salming och de andra kändisarna som släntrade in kort tid före utsatt tid. Väl inne på biografen Park klumpade vi ihop oss med filmspanarkompisarna Fiffi och Christian. Då filmen tog slut applåderade den vältaliga publiken hyfsat entusiastiskt.

Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då ett mått av överraskning infinner sig.

Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.

Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.

Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.

Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!

Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...

Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.

Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?

Stakeout (1987)

Stakeout hette Spanarna på svenska. Den hamnade på plats sex på min 87-lista. Detta är ännu en actionkomedi. Filmen ger oss lika delar spänning och komedi. Redan i filmens inledning får jag åttiotalskänsla med teckensnittet i gammal välkänd stil. Sen kommer musiken som dryper av vajb från eran.

Filmen har en enkel men skön handling. Richard Dreyfuss och Emilio Estevez spelar två poliser som övervakar en före detta flickvän till en skurk som rymt ur fängelset. Dreyfuss' Chris Lecce fattar tycke för kvinnan spelad av den alldeles bedårande stjärnskottet Madeleine Stowe. Detta var första filmen jag såg henne i. Hon hade mest varit med på tv före detta. Då Chris och Bill (Dreyfuss och Estevez) redan är i onåd hos poliskaptenen är det fara å färde när Chris går och kärar ner sig i Maria (Stowe).

Filmen bygger till stor del på Richar Dreyfuss charm som man kommer långt med. Han och Estevez är ett riktigt skönt par. Kemin mellan Dreyfuss och Stowe är för den delen också sprakande. Samtidigt som Dreyfuss är bra på att spela i fåniga scener, tex när han ska lämna Marias hus utklädd till gammal dam för att de andra polisparet inte ska känna igen honom, låter han aldrig sin karaktär bli fånig. Han spelar sin Chris med ett allvar hela filmen igenom. Det är detta som skiljer en film med komediinnehåll som denna med riktigt fåniga komedier typ Adam Sandler där det är fåniga karaktärer som gör fåniga saker.

Den enda gången jag skrattar åt Dreyfuss och inte med honom är när jag tänker på hur ljus röst han har! Nästa gång du ser en film med honom kan du tänka på det.

Filmens skurk, den gubben Chris och Bill jagar spelas av en ung och smal Aidan Quinn. Han är riktigt sliskig i denna film och var gång jag ser honom ser jag mest hans karaktär från denna film.

Filmen inleds och avslutas med spänning. Däremellan sker den enformiga övervakningen fylld till bredden med komiska situationer som killarna hamnar i. En bra balans. Dreyfuss är fantastiskt bra, Estevez är valpig och har en ganska liten roll i denna film och Stowe är underbar med sina gåtfulla ögon och sitt långa fina hår.

En rolig detalj i filmen var då Bill och Chris kör filmcitat med varandra. Bill testar Chris (Dreyfus) med "This was no boating accident." Hehe, han Chris/Dreyfus svarade inte på den... Trevlig liten blinkning där...

Ok, så hur står sig då denna film? Jo men den funkar utmärkt. Jag gillar den skarpt. Den kommer absolut fortfarande platsa på topp 10, Den kanske till och med kan sega sig upp en placering eller två om någon på topp fem skulle falla igenom.

Detta är en perfekt blandning av action och komedi och jag ger den fyra kikare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Taken 3 (2014)

Franck Dotzler: The LAPD, the FBI, the CIA there all gonna come after you they'll find you and they'll stop you.
Bryan Mills: Good luck.

Jag tror det var Ronny Svensson som sa att Taken 3 borde heta Jagad 2 istället och det ligger mycket i det. Det är ingen som blir tagen i denna film. Däremot blir allas vår värsta bad ass, hårdingen Brian Mills (Liam "Biggus dickus" Neeson) exfru mördad och polisen får ett tips om att han är den skyldige. De jagar honom med allt de har. Den supersmarte polisen Dotzler (Forest Whitaker) är honom i hälarna under större delen av filmen. Hans lazy eye ger honom magiska krafter. Han vet allt.

Handlingen är ungefär så här. Jag kan knappt hålla isär filmerna, Taken, Jagad, Taken, Jagad? Mills kommer hem till lägenheten och hans bagels är varma. I sängen ligger Lenin (Famke Janssen). Hon har fått halsen avskuren men det finns inget blod. Mills blir bestört. Hans inre skriker ut sin ångest. Då möts han av en enarmad ryss i dörren. Ryssen har kanske en protes. Poliserna jagar Mills till en gammal truck och "I didn't do it." "I don't care, I just want to kill you." Mills kastar sig ner i vattnet. Borta! Sen pratar de med varandra och han måste komma in, ge upp sig. Mills lurar dock polisen som den bästa Jason Bourne och undgår avlyssningen. Bästa sättet att bli trodd är att hitta vem som mördade Lenin och dessutom vill Mills kräva hämnd. För då blir ju allt bra igen. Som när han gav dottern en panda i tre dagar före fördelsedagen-present. Dottern, som aldrig blir äldre än 12 år i hans ögon. Och våras, kanske.

När Luc ser sig själv i spegeln ser han en man som gjorde bra film förr i tiden. Mills smyger in på sjukhuset och letar efter proteser och enarmade män. Hans kompis forskar på mediciner och ser precis ut som General Georgi Koskov, men han är oärlig och neslig. Precis som Lenins nya äkta make Stuart förresten. Så fort jag såg att Lenin hade gift sig med Sean Ambrose från Mission: Impossible II förstod jag att något lurt var på gång. "My priorities is Kim." Mills ramlar ner i en hiss och utför ett stup men han överlever båda gångerna! Spoiler alert. I hissen måste han ha krupit genom ett maskhål och utför stupet var det bara att kasta sig ut genom dörren trots att man såg att dörren aldrig öppnades. Konstigt. Skit samma. De gamla vännerna hjälper till och de är också bad ass, men de är med för kort tid i filmen. Träligt. Och allt glas krossas men ryssen skär sig inte i fötterna som John gjorde. Ryssen blir skjuten men det blöder inte ur kroppen på honom. WTF hände där? Äh, skit samma.

Nej, så var inte handlingen. Jag skojjade bara.

Betyg: 2/5

Läs vad mina fellow filmspanare hade att säga om denna film. Blev de tagna av spänningen?

Har du inte sett den? (pod)

Jojjenito

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

Ghost Dog: The Way Of The Samurai (1999)

Ghost Dog: In the words of the ancients, one should make his decision within the space of seven breaths. It is a matter of being determined and having the spirit to break through to the other side.

Jag såg Jim Jarmusch's film Ghost dog: The way of the samurai om natten. Denna blå film passade i mörkret. Jag var dåsig och halvvägs in i sömnens landskap. Det var perfekt för en film som denna. Filmen är hundra procent stämning och känslor. Jim Jarmusch gör helt unika filmer. Ibland blir det för svårbegripligt (läs The limits of control), men allt som oftast blir det mycket bra. Ghost dog är mycket lik hans senaste film Only lovers left alive, eller är det tvärtom? Båda är genrefilmer men gjorda på Jarmusch's speciella atmosfäriska sätt.

Forest Whitaker spelar en lönnmördare som lever sitt liv efter de uråldriga reglerna som gällde för de moraliskt högstående samurajerna. Ghost dog har sitt liv att tacka en maffiaboss på mellannivå i en av de lokal "familjerna". Han utför mord åt sin "master" men en dag blir det lite fel och hela hopen spagettimafiosos är plötsligt på jakt efter honom. Dåligt för maffiasnubbarna.

Filmen har en störtskön stämning som sagt. Den är inte en sprudlande actionfilm, snarare en drama med lite inslag av våld och thrillern. Kan den kanske lite, lite jämföras med Drive från häromåret? Nej den hade inte lika brutala våldsscener men ändå.

Trots Forest's väldiga hydda är han trovärdig som samurajen. I inledningsscenen ser man honom gå på gatan och korsa genom en grupp där ingen ser honom. En affärsinnehavare går ut och slänger sopor i en soplåda och Ghost dog går förbi honom i blinda spotten så att mannen inte ser honom.. Den scenen är mycket snyggt filmad.

I slutet av filmen får man se en av de mest innovativa avrättningsmetoderna jag sett. Den innehåller en polygrip, om du sett den vet du vilken jag menar.

Filmen är uppdelad som kapitel och varje del inleds med ett stycke ur en bok om samurajens levnadssätt. Det var en av de grepp som gav filmen den stämning den har. En anna sak var kontrasten mellan scenerna med Ghost dog, den lilla flickan och den lustiga fransktalande haitiern i sin glassbil samt scenerna där Ghost dog jagar maffiatyperna.

Detta var en mycket trevlig film. Otroligt bra egentligen. Det är en film som kommer växa i huvudet på mig. Den är nog tillsammans med Broken flowers och Only lovers left alive min favoriter från JJ.

Jag ger Ghost dog: The way of the samurai fyra bilstartarmanicker av fem.

Betyg: 4/5

The Last Stand (2013)

Arnold: I'll be back!

And he came back! Arnold höll vad han lovade. För första gången på 10 år spelar han nu huvudrollen i en film igen. Filmen är The last stand som är en liten pärla för oss actionfilmsälskare. Detta är inte en film som kommer revolutionera actiongenren, men den är en fräsch uppstickare. Den får mig att drömma mig tillbaka till 80-talets actionfilmer med glimten i ögat och mycket pang-pang. Den får mig att tänka på Roberto Rodriguez.

Arnold spelar den erfarne polisen från Los Angeles som trappat ner som sheriff i en liten amerikansk gränsstad till Mexico i södra Arizona. Filmen utspelas under ett dygn då en mexikansk knarkkung rymmer ur polisens förvar och flyr mot Mexico i en trimmad sportbil. Samtidigt jagar FBI med Forrest Whitaker och hans lata öga i spetsen knarkkungen med allt de har. Men det dröjer inte länge förrän det står klart att det är Arnold och hans lilla team av vicesheriffer som kommer stå upp emot knarkkungen och hans privata armé med legosoldater.

Sheriff Ray Owens: You make us immigrants look bad.

The last stand påminner för tusan lite om Rio Bravo. Det finns flera liknelser. den erfarne sheriffen, den unge hetsporren med ambitioner, den duktiga skytten på dekis. Det enda jag saknar är en romans med Arnold och någon skön dam, men det får vi icke. Kanske tur det, Arnold är ju inte purung längre, även om han faktiskt ser oförskämt fräsch ut i denna film. Jag återsåg med glädje Matt från tv-serien Friday Night Lights i rollen som den unge vicesheriffen Jerry Bailey.

Filmen är precis det den säger att den är. Snabba bilar, snygga shoot outs, sliskiga skurkar där vi har vår egen Peter Stormare i en prominent roll, och en bombastisk slutuppgörelse. Det blev en mycket trevlig stund med denna film.

Jag ger The last stand tre majskolvar av fem möjliga.

Betyg: 3/5