The Little Things (2021)

 

En ny thriller med Denzel Washington? Den vill jag se. 

Jaha, vad är detta då? Ännu en thriller som går i fotspåren efter "The silence of the lambs" som det verkar. Med tanke på alla filmer jag kom att tänka på under titten kan man ju undra om genren börjar bli utarmad på idéer.

Men filmen valdes på grund av Denzel och han var som alltid en njutning att se skådespela. Han är verkligen solid. Här spelar han en gammal polis med inre demoner. Den unge hetsporren spelas av Rami Malek och han är bara weird. Vad har han för problem? Tror det var första gången jag såg honom och jag var väl inte direkt jätteförtjust. Men nej, jag har sett honom i "Short term 12" tydligen. Däremot kommer jag i alla fall ihåg honom då han spelade Ahkmenrah i "Night at the museum"-filmerna. Till sist har vi Jared Leto som är en obehaglig typ här i filmen. Men det är han väl alltid? Inte heller han är en jättefavorit.

Vill ju inte spoila allt för mycket men vilka filmiska vibbar plockar jag då upp i denna film? Rent generellt sett känns den som en kusin till "True detective" första säsongen, men inte alls lika bra. Svårt att slå Rust Cohle och Marty Hart såklart. Det handlar om en massmördare och en blandning av nya mord och flera år gamla mord. 

Jag tänker på "Nocturnal animals" i en scen som utspelas på en landsväg. Jag tänker på "Prisoners" i en scen som utspelas under ett förhör inne på polisstationen". Jag tänker på "The vanishing" och "Seven" och "Zodiac". Ja "The little things" lånar friskt från genrens storfilmer men den bidrar också med några nya grepp i alla fall. 

Jag tror att åskådare skulle kunna störa sig på alla kopplingar till andra filmer men för mig gjorde det inte så mycket. Jag fann andra halvan av filmen riktigt intressant och jag var i filmens grepp ända in till slutet. Efter filmen hade jag en hel del att fundera på.

Men som helhet blir ändå filmen "bara" en i mängden. Den gör inte tillräckligt mycket nytt för att få plats på listan av de bästa från genren. Jag rekommenderar den dock till dem som gillar Denzel eller som gillar genren mycket.

Betyg: 3/5

Panic Room (2002)

Panic room var en av två filmer från Fincher som jag inte sett, och den av de två jag var lite sugen på att se.

Detta är en tämligen rättfram thriller om mor och dotter som tar skydd i ett så kallat "panic room" när deras hem blir invaderat av tre inbrottstjuvar. Personligen ryggar jag ofta bakåt av "home invasion"-filmer, då de kan vara riktigt läskiga. Denna film inleds också med en tung och hotfull stämning och det visar sig att hela filmen är mörk, både handlingen och bildspråket. Filmen är mycket lovande inledningsvis, men den ändrar form efter ett tag och blir mer actioninriktad. Det är lite synd kan jag tycka men det är svårt att se hur Fincher skulle kunnat gjort annorlunda.

Däremot borde han kunnat sätta tonen bättre. I nuläget är filmen tämligen snäll och flera troliga händelser som jag såg komma rann helt enkelt ut i sanden på ett lite vekt sätt. Jodie Foster spelar björnmamman som skyddar sin unge, men trots upplagt läge för en våldsam slutakt lämnas vi med en trumpen min.

Visst, det händer en hel del våld under andra halvan av filmen, men det sker mestadels skurkarna emellan. Mamman får inga belastande handlingar på sitt samvete, hon lyckas komma undan med att endast ha svingat en slägga mot det värsta svinet av inkräktarna, men han blir knappt skadad av hennes tilltag. Fincher lägger också en hel del fokus på dotterns fipplande med insulinsprutorna men det rinner också ut i sanden av någon anledning.

Dottern spelas av Kristen Stewart vid den späda åldern av elva år. Hon är bra som barnskådespelare även om hon har lite mindre att göra i rollen än vad jag hade väntat mig. Då jag känner till hennes lyckade karriär efter denna film trodde jag på något sätt att hon skulle haft en större roll. Orimligt kan tyckas nu i efterhand.

En av skurkarna spelas av Forest Whitaker som alltid tar med sig en stor portion mänsklighet till sina karaktärer. Han är allt som oftast genomsympatisk, så här också. Jared Leto spelar den svage och ointelligente. Han gör en ok jobb, inte så att man stör sig på honom, men han gör inte filmen bättre heller. Den mest intressante av skurkarna spelas lustigt nog av musikern Dwight Yoakam som spelar en synnerligen otrevlig typ. Mycket spännande val av Fincher. När jag nu tittar på Yoakams imdb-sida ser jag att han har varit med i en uppsjö av filmer. Jag har till och med sett honom i en och annan film förut (tre stycken).

Min fokus på våldet ovan må vara malplacerad, men jag fann att filmen inte bjöd på speciellt mycket annat än spänning och den ofrånkomliga våldsamma upplösningen. Inga större tvistar, hart när noll karaktärsutveckling förutom att mor och dotter tydligen valde att flytta från den stora lägenheten efter filmen. De valde en lägenhet med dörrvakt istället.

Rent tekniskt är detta en bra film. Fincher är duktig. Som spänningsfilm funkar Panic room bra men den lämnade mig inte med speciellt mycket att fundera på efter titten. Filmen känns därmed som "minor Fincher". Han har gjort bättre filmer, både före och efter denna.

Finchers Topp 5 kommer inom kort här på bloggen.

Betyg: 3/5

  

Blade Runner 2049 (2017)

Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?

Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.

 

Requiem for a Dream (2000)

Marion: Harry, can you come home today?
Harry: Yeah...

Darren Aronofskys film Requiem for a dream är en film om droger. Man kan få svar på några frågor då man ser denna film... Ska man ta heroin? Nej! Ska man ta amfetamin? NEJ. Kan man ta kokain? NEJ. Men röka gräs då? NEJ, NEJ. Äta socker? Nej. Äta god mat? NEJ. Andas? Nej. Leva livet? NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ...

Oj då, jag gick visst för långt där. Blev medryckt. Kunde inte sluta. Så är det för filmens fyra huvudpersoner också. De kunde inte sluta. De tar sin grej till överdrivna proportioner. Man kan kanske tycka att Aronofsky också går lite för långt, blir lite väl övertydlig i denna film. Men jag antar att det är ok i ett fall som detta. Och även om filmen är riktigt bra, mer om det nedan, når inte budskapet fram lika starkt som det kunde gjort känner jag såhär några dagar efter jag sett filmen.

Filmen börjar med en galen idiot (heroinist) som rånar sin egen mor. Hon i sin tur verkar redan vara mentalt störd. Av ålder, ensamhet eller bara för att hon är sådan vet man inte och får heller inte veta. Alla individer i filmen, förutom Marion eventuellt, är i mina ögon redan junkies när filmen startar. Jag tror filmen hade blivit ännu hårdare om Aronofsky lagt lite tid på att visa de fyra innan de kastade sig ner i kaninhålet och inledde sin färd mot det oundvikliga slutet.

Men gott folk, låt oss inte nedslås. Detta är en grymt bra film. Jovisst sörru. Aronofsky vet verkligen vad han gör. Med bildspråk, musik, ljud och snabba klipp får han fram de känslor han söker med högsta effektivitet. Filmen är i vissa delar precis så som mardrömmar kan upplevas. Till det kommer genomgående bra skådespeleri där Jennifer Connelly och Ellen Burstyn står ut. Visst Jared Leto är också helt ok. Men det är ändå Jennifer Connellys Marion Silver som lämnar det starkaste intrycket på mig. Ass to ass. Hennes karaktär genomgår den största bergochdalbanan. Ellen Burstyns Sara Goldfarb var en tv-junkie redan när filmen startade och hennes fall blev därmed lite kortare kan jag tycka.

Men man kan ju i alla fall trösta sig med filmens ljusa glimtar... Nähä, det gick inte. Det finns inte en gnutta hopp i denna film. Allt är grått, mörkt, svart elände. Harrys drömsekvens är olycksbådande och verkligheten är än värre. Hur slutar det (spoiler alert!); lobotomerad via elchocker (varför är det alltid dessa elchocker??), en svart kille fast i ett rasistiskt sydstatsfängelse, frivillig sexslav åt en knarklangare samt Harry som förlorade sin frihet, sin tjej, sin arm och sin dröm. Requiem for a dream.

Betyg: 4+/5

Filmens starkaste scen? Det vet båda att han inte kan...

Dallas Buyers Club (2013)

Ron Woodroof: Let me give y'all a little news flash. There ain't nothin' out there can kill fuckin' Ron Woodroof in 30 days.

Dallas Buyers Club var verkligen en av de filmerna jag ville se före jag sammanfattar filmåret 2013 med en topplista. Förhandstipsen inför oscarsgalan talade om mycket starka skådespelarinsatser från Matthew McConaughey och Jared Leto. Dessa förhandstips blev besannade när de båda vann varsin statyett, den förste för bästa manlige huvudroll och den andre för bästa manlige biroll. Jag såg filmen i samband med filmfestivalens medelmsvisning som hölls tidigare i veckan.

Gudars, vilka skådespelarinsatser! Om man skulle bedöma filmen efter Letos rolkning av transan Rayon skulle filmen vara en 5/5. Och om man skulle bedöma filmen efter Matthew McConaughey's engagemang och insats i filmen skulle det också bli 5/5. Han såg ut som ett benrangel, som en man som svultit i månader, som en man som lider av AIDS sedan länge.

Hollywood älskar denna typ av mänskliga transformationer som bevisar ett vanvettigt seriöst åtagande inför rollen. För den insatsen ska han med rätta få en hel del beröm och han är värd att nämnas i samma grupp som tidigare självplågare som Christian Bale i The Machinist eller Robert De Niro i Raging Bull. Ingen av de omformningarna av sina kroppar tycker jag gjorde skådespelarinsatserna speciellt mycket bättre. Bra mer spektakulära.

Men om man tittar lite närmare på Matthew McConaughey's skådespeleri i denna film, den insats som han alltså vann en oscar för, ser jag inte mycket av hans arsenal som skådis. Han har kanske använt 20-30% av sitt register. Allt i denna film är grunt och ytligt. Man kan jämför med hans insats i titelrollen i filmen Mud. Där händer något bakom ögonen på honom i varenda scen han är med i. Och om jag tittar på hans briljanta tolkning av den sanne detektiven Rust Cohle i tv-serien är det som natt mot dag jämför med Dallas Buyers Club. Jag kan helt förlora mig av förhäxning genom att bara studera hans ansikte i intervjuscenerna i True Detective. Markus saknar action i TD, men den finns i ögonen på Matthew McConaughey och i hans skådespeleri i de övriga scenerna. Tänker på scenen när han dyker upp berusad på middag hos kollegan. Den scenen är ensam bättre än alla scener i Dallas Buyer Club ihop.

Men visst, om man ska bedöma hur synd det var/är om dem som drabbas av HIV/AIDS borde filmen få 5/5. Men det är ju inte det jag bedömer när jag ser en film. Det är helt andra saker. För mig räcker det sällan att ämnet är "viktigt" eller "pk". Det räcker heller inte att gå ner 30 kg (eller vad det nu än var han gick ner, någon som vet?).

Jag tycker filmen var lika tråkig som den var bra gjord. Detta är ännu en av dessa oengagerande och andefattiga BOATS-filmerna som förföljer mig. Bort, försvinn, jag vill inte veta av er mer nu på ett tag!

Filmen är grund. Den handlar i princip om hur Ron Woodroof fixar och trixar för att få tag på alternativ medicin då han drabbas av HIV och sedan AIDS. Den täcker in några intressanta ämnen men inget fördjupas. Inte ens konflikterna, i Texas och i honom själv, mellan hetro och homo får speciellt djup.

Filmens bästa karaktär är inte Ron utan Ravon, han har i alla fall lite mer djup. Potentiellt intressanta områden som smugglingen eller Rons forskning om vad som funkar som behandling berörs knappt i narrativet. Annars är FDA's agerande filmens mest intressanta röda tråd och även den tråden hålls i dunkel och beskrivs lite med vänsterhanden. Det är upprörande hur myndigheterna behandlade Ron, Ravon och deras sjuka vänner, men det är kanske inte speciellt överraskande. Fan vad förbannad man kan bli på överdrivet nitiska myndighetspersoner.

Istället för att borra sig ner i något av de potentiellt intressanta aspekterna runt denna story får vi bara följa Ron när han fixar och trixar, men det blir varken speciellt gripande eller spännande, eller något annat. Jag började kolla på klockan runt en timme in i filmen när jag märkte att den inte hade så mycket att erbjuda.

Jennifer Garner hade en framträdande roll som en läkare på den goda sidan. Fasen vad blek och andefattig hon var. Riktigt risig insats. Blev hon oscarsnominerad? Nej, tänkte väl det. I första scenen jag såg henne i fann jag mig själv komma att tänka på, och längta till en gammal skådis från 80-talet, Andie MacDowell. Kommer ni ihåg henne som Dale Biberman?

Jag ger Dallas Buyers Club två extraordinära skådespelarinsatser av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Johan har också sett filmen. Tog kan pillren som en snäll pojke eller spottade han ut dem?