Joe Kidd (1972)

Joe Kidd är en revisionistisk western av John Sturges med Clint Eastwood och Robert Duvall i huvudrollerna. I dessa filmer är det inte alltid ont mot gott, karaktärer på båda sidor är både onda och goda. De vita är inte alltid de goda och indianer eller mexikanare är inte alltid de onda. Elmore Leonard skrev manus som bygger på en historia från 1967 då Reies Tijerina ockuperade en domstolsbyggnad i New Mexico och krävde att traktens mexikanskättade bönder skulle få tillbaka land som stulits från dem.

Filmen Joe Kidd utspelas i new Mexico i början på 1900-talet. Clintan spelar Joe, en före detta prisjägare. Han blir erbjuden att delta i ett posse som ska jaga och döda en mexikansk bandit vid namn Luis Chama. Ledare för posset är den rika landägaren Frank Harlan, spelad av ingen mindre än Robert Duvall. Harlan är inte en snäll människa. Han är en ond en.



Joe tackar först nej och kommer därmed i konflikt med Harlans närmaste män, hyrda mördare (bland annat ser vi Paul Koslo här som spelade en naziblond slyngel i Mr Majestyk). Men när Joe får veta att Chama attackerat hans egen ranch och misshandlat en av hans anställda går han med på att delta i posset. Det blir en jakt upp i bergen med både fiender framför sig och mitt bland gruppen han rider med. Släng in en mörkhårig skönhet, en from prälle och några oskyldiga bybor så har Joe händerna fulla.

Filmen är helt ok. Den är simpel i sin handling och mycket bygger på Clintans skådespeleri där hans minspel som vanligt firar stora triumfer. Robert Duvalls überelake Frank Harlan är också tämligen underhållande att titta på även om han visar sig vara lite väl endimensionell.

Detta är inte den bästa western från eran men helt klart duglig och den kan rekommenderas till de av er som gillar westerns och Eastwood, men jag skulle vilja kalla detta en "minor" Clintan.

Jag ger Joe Kidd tre tågmurbräckor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy på Mr Majestyk 

Sisters (1972)

Brian De Palmas film Sisters från 1972 dök häromdagen upp på Jimmys 1973-lista. Den låg där felaktigt och Jimmy har åtgärdat felet. Det var lätt hänt. Filmen hade premiär på en filmfestival under 1972, premiär på vanlig bio i USA under 1973 och premiär i Sverige 1974. Men eftersom både jag och Jimmy kör filmernas årtal enligt imdb så är vi nu överens om att det är en 1972:a. I vilket fall blev jag i alla fall uppmärksammad på filmen. Jag hade också hört talas om den tidigare på någon podcast.

Nja, jag kan väl knappast säga att jag blev blown up av denna film. Margot Kidder spelar huvudrollen med bravur och filmen är creepy. Den påminner om Hicthcock under de första två akterna. Ett mordmysterium, ett vittne som inte blir betrodd av polisen, mördare som ska smussla undan kroppen. Allt finns där. Under filmens tredje akt ändras tonen från ett mordmysterium till en psykologisk thriller på gränsen till en skräckis. Då tar Jennifer Salt över. Hon spelar den journalist som trodde sig bevittna mordet. Tyvärr är hon inte lika intressant att följa. Jag tycker inte att hon är speciellt bra i sin roll. Det kan också ha att göra med att filmen ändrar karaktär så friskt under slutet då hon har huvudrollen. Även om jag inte har sett någon film av Samuel Fuller får jag en känsla att slutet av Sisters tangerar hans filmstil lite? Någon frejdig kommenterare kan kanske ge mig svaret?

Filmen blev helt enkelt lite för surrealistisk för mig mot slutet. Mordmysteriet fick inte ett bra slut. Det blev en onödigt rörig soppa som inte alls var belönande. Den var inte svår att förstå, den var bara onödig. Filmen försöker förklara allt för mycket och har inte vett att sluta i tid. Ibland vinner en film på att lämna några saker outtalade och outredda. Filmens tonalitet ändrades till det sämre i och med all exposition och jag fann den inte alls lika intressant som under dess första halva.

Jag ger Sisters två systrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Baywatch (2017)

Baywatch är en komedi som helt enkelt är förbaskat rolig. The Rock är underbar och han har verkligen en komisk tajming. Det blir en bra film när han är med! Jag blir nästan sugen på att kolla in F&F-serien bara för att han är med i några av filmerna. Zac Efron är kanske inte en ny Chris Hemsworth men han är ganska lustig i denna film han också. Gängets tjejer är inte lika kända och inte heller lika roliga. Alexandra Daddario från True Detective S1 är väl den som står ut mest.

Filmens roligaste figur men också barnsligaste och kanske plattaste spelas av nykomlingen Jon Bass. Hans Ronnie är en lönnfet nörd begåvad med en pillesnopp värdig Podrick Payne. Filmen innehåller många sexskämt, lika många om damernas behag som om killarnas. Det ska vara lika nu för tiden.

Skämten haglar och det blir som bäst när de kärleksfullt driver med den ikonsika tv-serien. Trots att jag inte sett ett enda komplett avsnitt av Baywatch så känns det som att jag känner till alla troper de körde med i serien. Att tjejerna bokstavligen springer i slow motion här i filmen är hilarious. Att både The Hoff och Pam A är med som cameos var fint.

Det finns inte så mycket mer att säga än att filmen är roligt men tunn. Den förnöjer mest under titten. Efter de roliga eftertexterna med bloopers är showen över helt och hållet så att säga. Det är inte som med en film som Solaris alltså...

Jag ger Baywatch tre "vomit comets" av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Life (2017)

Det var kul att råka se Life och The Andromeda strain från 1971 nära varandra. Båda handlar om hur människan kämpar mot en utomjordisk organism som hotar att ta över jorden. I The Andromeda strain sker det mesta i en underjordisk bunker och i Life tar det mesta plats på ISS. Båda filmerna har riktigt intressanta premisser men båda har också svagheter.

Life är svenske Daniel Espinosa tredje film i Hollywood. Trots några mycket kända skådespelare känns denna film dock inte helt solid. Det känns som en b-film, en av alla dessa sci-fi som slängts ihop utan genomarbetat manus och där man som åskådare förr eller senare tappar tron på historien efter något ologiskt klavertramp. Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds (som också var med i Espinosas Safe house) och Rebecca Ferguson är de kändaste namnen. Till dem har vi några för mig helt okända skådisar.



Filmen inleds spännande och själva grundkonceptet, filmens "elevator pitch" är helt ok. Javisst är det något av en upprepning av fröet som hela Alien-serien bygger på. Människor mot en mordisk liten krabat som växer sig snabb snabbt, snabbt. Sen blir det skrikande och springande i korridorer.

Tyvärr tappar filmen mig någonstans i mitten när manus blir allt för sloppigt. Det är scener där dessa experter är usla på sitt jobb vilket stör mig och gör så att jag kastas ut ur illusionen filmen byggt upp. Det finns också scener som är helt ologiska. Tänker på en scen där de hade satt ett rum i vakuum och sedan blir det rörigt; vakuum, läckage ut i rymden och blåst, allt på en gång.



Trots att jag försöker hålla uppe intresset bryts jag ner av dåligt genomförande. Några exempel på svag filmiskt berättande. Hela grundpremissen förmedlas via text i inledningen av filmen och den texten är lång och rörig. Vad som visade sig vara ett mycket enkelt upplägg kändes onödigt komplicerat. Två. En hel del exposition i dialogen från de stackars skådisarna... Efter att vi sett på en skärm hur de kan tracka monstret utbrister en av astronauterna "We can track it!" Kom igen, behandla oss inte som idioter. Senare en astronaut sitter och fryser väldigt tydlig. Ut i intet säger astronauten "I'm cold". Yeah right... Tredje exemplet är att filmen är så uselt klippt i vissa partier att det är svårt att se och få en känsla för vad som händer och när en stor twist händer känner man sig bara blåst på konfekten, allt på grund av den dåliga klippningen. Den scenen hade vunnit på att klippts ner ordentligt så hade kanske överraskningen fungerat bättre?

På tal om actionscenerna i filmen så är de ok för det mesta. Tyvärr bryts de allt som oftast av med långsamma scener där en eller annan av karaktärerna stirrar ut i rymden och uttalar några korta kvasifilosofiska funderingar. Ett försök att göra filmen djupare kanske. Resultatet blir en ryckig känsla och en film med dåligt tempo.

Jag ställer mig lite frågande till varför Gyllenhaal ställde upp på detta och ger Life två livsfarliga maneter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Black Mirror - Season 2 (2013)

Det känns nästan orimligt att jag inte gillar serien Black mirror. Det är en sci-fi serie till att börja med och jag brukar gilla sådant. Dessutom rekommenderar Patrik den och hans smak är allt som oftast kompatibel med min egen, dvs lysande. Han är en bra en att ta tips från. Dessutom (igen) verkar Black mirror vara hyllad i poddar och på sajter som "har koll". Jag såg en lista över de bästa sci-fi tv-serierna under 2000-talet och där hade de rankat Black Mirror som nummer 1. Nu kommer jag inte ihåg var jag såg listan men jag har för mig att Dr Who var trea och Firefly femma för övrigt.

Men jag gillar det inte! Jag kan inte med denna serie. Det är så konstigt för jag gillar premissen. Det är "what if"-historier. Vad händer i en nära framtid när teknologiska framsteg gjort att vi är än mer beroende av social media, tekniskt stöd som kameror i ögonen (linser) eller reality tv som dras lite för långt? Borde resultera i historier som bygger på intressanta framtidsvisioner.

Första säsongens första del var en grotesk historia som fick mig att känna avsky för serien som helhet. Det tog lång tid innan jag gav mig på denna den andra säsongen som också bjöd på tre korta avsnitt. Denna gång var det det andra avsnittet som var groteskt och som förstör hela känslan runt serien. Igen.

Det känns som att manusförfattaren Charlie Brooker skriver för att chocka istället för att kittla eller för att få mig som åskådare att tänka. Hans dragning mot det groteska gör mig inte imponerad utan får mig snarare att inse att det är en bonnlurk från England vi har att göra med här. Black mirror är som anti-serien till Sherlock som är en av Englands smartaste och snyggaste serier. Den är skriven för de pålästa och tänkande tittarna med en massa referenser till Conan Doyles böcker och annat. Black mirror är som om de värsta huliganerna från Manchester satt sig ner på puben efter det senaste huliganslagsmålet och i en grabbig atmosfär hittat på dessa framtidshistorier. Det känns som att författaren tror att han är jättesmart och att han tycker sig öppna ögonen på sin publik, men jag tycker inte ens att han är speciellt originell. Hans del två här i S2 gjordes till exempel redan på 80-talet med en springande Arnold i huvudrollen.

Jag har blivit totalt avtänd på serien och jag känner ingen tillit till Charlie Brooker och ändå är jag fortfarande lite nyfiken på vad den lite längre säsong 3 kan innehålla. Just nu har jag dock inga planer på att se fanskapet. Men man vet aldrig. Det lär ta ett bra tag innan jag ger S3 chansen i alla fall. S2 var dritt.

Betyg: 1/5

Inte ens Hayley Atwell räddar denna säsong

The Expanse - Season 2 (2017)

Andra säsongen av The Expanse tar vid direkt där S1 slutar. Det hade dock gått drygt ett år sedan jag såg S1 och jag var extremt desorienterad under inledningen av den nya säsongen. Det hade underlättat om jag set om de sista avsnitten av S1 före starten... Jag kommer dock ihåg Shoreh Aghdashloos knarrande basröst. Den glömmer man inte i första taget!

När jag väl kom in in den nya säsongen var det mycket bättre. Det är ett driv i berättandet i S2 och det känns tydligt att serien bygger på en bokförlaga. Man får följa ett antal parallella händelsetrådar mot ett gemensamt slut. Under S1 hade serien en mer mystisk framtoning där de olika trådarna föreföll vara oberoende av varandra för att tvinnas ihop mot slutet.

Känslan av mysterium och överraskning saknas tyvärr under S2. Som kompensation får vi återigen möta karaktärer som vi investerat en del tid med. Det jämnar ut sig i långa loppet. Säsongerna är jämnbra även om jag håller S1 som snäppet bättre. Serien är en hyfsad ny sci-fi som inte excellerar med special effekts. Det känns tydligt att den går på en kanal som inte har lika stora resurser som HBO eller Netflix, men serien har en schysste story som jag gärna ser till dess slut. Serien visas på Syfy som ägs av NBC. De har redan bokat en tredje säsong som kommer ut nästa år.

Hur kan vi sammanfatta detta? Inte nödvändigt tittande men en bra serie för oss som gillar gritty sci-fi som utspelas i rymden. Notera dock att detta inte är som Star Trek med aliens som pratar engelska. Detta är sci-fi från en tänkt nära framtid då människan befolkat planeter och asteroider i solsystemet. Mer likt Stargate Galactica eller Firefly alltså.

Säsong 2 avklarad, väntar på S3.

Betyg: 3/5

Soylent Green (1973)

You've gotta tell them!

Soylent green från 1973 ligger fortfarande i tiden. Den behandlar med hjälp av en science-fictionhistoria oron över att vi människor förbrukar Jorden. Denna fråga är aktuell än idag och filmen ska ha cred för det. Den visar på en eventuell framtid som är lika dyster som de som visas upp i Interstellar eller The road. Men där de moderna filmerna satsar på realism i olika grad är Soylent green glatt pajjig som hör 70-talet till. Den har till och med sämre production design är 60-talets Star Trek. Filmen ska utspelas år 2022 men elektronik och andra detaljer är från tidigt sjuttiotal. Som exempel har de inte ens orkat hitta på hur en framtida tv skulle kunna se ut. Sådana "fel" brukar jag normalt sett inte störa mig på men här var det en viktig del i världsbyggandet och jag kunde bara småle åt eländet.



Den framtida världen är överbefolkad och hungerkatastrofer verkar vara standard. De rikaste av de rika lever dock i lyx. Såklart. Massorna får ransoner av briketter som matersättning. Det är företaget Soylent som säljer dem och de kommer i olika färger, röd, orange och grönt. Om jag förstod det hela rätt var det plankton och sojaprotein som var basen i dessa. De såg ut som plastbitar men de orkade väl inte hitta på bättre där heller.



Den gamle vapenälskaren Charlton Heston spelar Detective Thorn som utreder mordet på en högt uppsatt chef i företaget Soylent. Filmen visar sig inte bara vara en sci-fi och en debattinlaga för miljön utan också en kriminalare. Det välkomnar jag och det är i polisutredningen denna film lever upp lite. En liten detalj kryddar historien då polisen stjäl allt han kan varhelst han befinner sig. En uppenbar förväntad "perks" som man har som polis i framtiden.

En annan detalj som kändes lite svårare att svälja var den unga kvinnan som hörde till hyreslägenheten som den mördade rike mannen bodde i. Hon kallades helt frankt "furniture" av Thorn även om det visade sig att hon hade ett namn senare, Shirl (Leigh Taylor-Young). I sin iver att framställa framtiden som vrickad och crazy har manusförfattaren hittat på en detalj som berör en djup och fundamental mänsklig rättighet som inte kommer suddas ut på 50 år. Det är inte det att det inte förekommer slaveri och liknande jag hävdar, utan att samhället skulle ändrats så mycket att det förhållandet skulle kännas naturligt för både män och kvinnor känns helt orimligt. Jag köper det inte. Dessutom står det på postern "people are still the same"!!

Som helhet var filmen lite seg och inte speciellt underhållande. Kul att ha sett en av de ikoniska sci-fi-filmerna från sjuttiotalet men den blir inte en favvis hos mig.

Betyg: 2/5

Därmed var det slut på 73:orna. Nästnästa vecka startar en serie med 72:or som ska revyas här på bloggen.

The Dark Tower (2017)

Jag borde kanske fattat varhän det barkade när jag såg att filmen var tilläten från 11 år, 7 år med målsman. Jag borde redan då kastat alla förväntningar att detta kunde vara något annat än en ungdomsfilm. Den är som alla dessa YA-filmer som kommit i harry Potters och The Hunger Games kölvatten. The Dark Tower är svag, mycket svag. En film som The Maze Runner är ett under av djup jämfört denna film.

Jag har inte läst böckerna filmen är baserad på, men från de som har läst den har jag förstått att det är en episk och mångfacetterad fantasyhistoria. Filmen är det inte. 95 minuter supersimpel historia om en ung tonåring som har ett starkt ljus. He's the ONE. Filmen är varken episk eller spännande. Regin är tafflig och hade det inte varit för några kända skådespelare i birollerna hade filmen med säkerhet fått en etta...



När trailern visats före andra filmer på bio har jag mestadels tittat bort men jag hade ändå en känsla av att Matthew McConaughey och Idris Elba syntes mycket i trailern. Efter jag sett filmen gick jag tillbaka och studerade trailern. Jag tittade på den trailer som finns på filmens sida på imdb. Filmens huvudperson, pojken Jack spelad av Tom Taylor, är inte med i trailer över huvud taget. Detta trots att han är med i princip alla scener i hela filmen. McCaonaughey däremot är inte med speciellt mycket i filmen, tvärt om vad trailern antyder. Jag skulle bli mycket förvånad om han är med mer än 5 minuter i hela filmen, 300 sekunder. Han syns i en handfull scener men de flesta är mycket korta. Trots detta är han filmens behållning. Hans lena röst ger filmen en viss tyngd. För övrigt tycker jag att han börjar påminna om Christopher Walken nu när han har fått några år på nacken. Filmens bästa scen var en kort, kort scen mellan McConaughey och Jacks mor Laurie spelad av Katheryn Winnick. På tal om utseende är hon lite lika Scarlett Johansson fast med ett rundare ansikte.



En annan bra scen var när Idris elbas gun slinger laddade om sin sexskjutare supersnabbt genom att snurra på cylindern och "hälla" i kulorna i farten. Duktigt gjort.

Idris Elba var mer mycket mer än McConaughey men han imponerade inte i denna film. Han spelar över och försöker allt han kan att göra filmens gun slinger en plågad själ som förbränns av hämndbegär till en episk och minnesvärd karaktär. Tyvärr får han inte stöd i vare sig manus, regi eller filmen i övrigt. Istället är det nye Tom Taylor som bär filmen på sina oerfarna axlar. Filmen har vissa beröringspunkter med Spideman: Homecoming i och med att det handlar om unga tonåriga pojkar som helt plötsligt upptäcker att de har en kraft/förmåga och att stora ansvar hamnar på dem. Även om Spiderman: Homecoming inte var perfekt är den mycket, mycket starkare än The Dark Tower.

En av få lustigheter i filmen var att Fran Kranz, Topher från Dollhouse hade en liten roll som en av de bad guys.



Till sist undrar jag försynt hur många av de sju böckerna filmen täckte in. Filmen avslutas med att revolvermannen förintar en gigantiskt stor byggnad med en enda pistolkula i en scen som behandlas som en eftertanke. Det filmen byggt upp mot under hela dess löptid hanteras som en parentes. Mycket konstiga val. Klippningen där i slutet var förbaskat slarvig. Var det så att filmbolaget fick slut på pengar, var budgeten slut? Eller gav teamet bakom filmen helt enkelt upp?

Tunn handling, obefintliga karaktärsutveckling, generellt sett platta figurer, totalt ospännande och en film med ambitioner att vara episk som misslyckas att vara just det.

Jag ger The Dark Tower en missvisande tralier av fem möjliga.

Betyg: 1/5

PS, jag tänkte först ge filmen en svag tvåa men så såg jag ett avsnitt av GoT och insåg vad kompetent fantasy är och efter det fanns inget annat än att ge filmen en etta i betyg.

Sleeper (1973)

Att Woody Allens sci-fi skulle vara den bästa av de tre jag såg från 1973 var lite överraskande, men detta är vinnaren. Den vinner inte på grund av sin grundidé, eller på grund av snygga specialeffekter eller dramatisk handling. Nej den vinner på sin ypperliga humor. Filmens dialog är fylld till bredden av kul kommentarer, skämt och ironiska synvinklar som många står sig än idag. Det berör fanatism inom religion, vapenlagar (aktuellt som alltid) att äta grönt och rätt, eller att leva mjukis och undvika miljöförstöring. Allt med Woodys varma hjärta. Det är inte elakt men ofta lite bitskt fast alltid med en stor glimt i ögat.



Woody spelar Miles Monroe som läggs in för en enkel operation och vaknar upp 200 år senare i händerna på några rebeller som motsätter sig den framtida diktatoriska kontrollstat som tagit över. Diktatorn är en näsa. På sina irrfärder träffar han Diane Keatons Luna Schlosser och vi får en kärlekshistoria på halsen även om de bråkar mest hela tiden.

Filmen är kanske ett ögonblick i världsrymden men den är rackarns rolig. Man har svårt att hinna med alla skämt. Omtitt beordrad! Och om humorn inte passar kan du säkert njuta av musiken både jazz och ragtime.



Några på måfå utvalda citat från filmen:

Miles Monroe: I'm a clarinet player in 1973, I go into the hospital for a lousy operation, I wake up 200 years later and I'm Flash Gordon!

Miles Monroe: I haven't seen my analyst in 200 years. He was a strict Freudian. If I'd been going all this time, I'd probably almost be cured by now.

Luna Schlosser: Oh, I see. You don't believe in science, and you also don't believe that political systems work, and you don't believe in God, huh?
Miles Monroe: Right.
Luna Schlosser: So then, what do you believe in?
Miles Monroe: Sex and death - two things that come once in a lifetime... but at least after death, you're not nauseous.

Luna Schlosser: It's hard to believe that you haven't had sex for 200 years.
Miles Monroe: 204, if you count my marriage.

Miles Monroe: Where am I anyhow, I mean, what happened to everybody, where are all my friends?
Dr. Aragon: You must understand that everyone you knew in the past has been dead nearly two hundred years.
Miles Monroe: But they all ate organic rice!



Luna Schlosser: "Register commies, not guns." What's that mean?
Miles Monroe: What?
Luna Schlosser: "Register commies, not guns."
Miles Monroe: Oh, he was probably a member of the National Rifle Association. There was a group that helped criminals get guns so they could shoot citizens. It was a public service.

Miles Monroe: This stuff tastes awful. I could make a fortune selling it in my health food store.

Luna Schlosser: Sex is different now. There are no problems. Everyone is frigid now.
Miles Monroe: So all the men are impotent.
Luna Schlosser: Pretty much, except for those whose ancestors were Italian.
Miles Monroe: I knew there was something in that pasta.

Miles Monroe: I'm always joking, you should know that about me; it's a defense mechanism.

Jag ger Sleeper tre överraskningar av fem möjlig.

Betyg: 3/5

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.

"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."

Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...



Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.

Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.

Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.

Betyg: 4/5

Serpico (1973)

Al Pacino stod på toppen av sin förmåga som skådespelare under sjuttiotalet skulle jag vilja hävda. Under senare år, åtminstone från och med Scent of a woman-whoa har han varit en parodi på sig själv. Tyvärr gillar jag inte honom som gammal skrikande och självrefererande gubbstrutt.

Men tidigt sjuttiotal då jäklans var han bra. Jag hade Serpico osedd men det är nu åtgärdar. Detta är en BOATS och biografi över civilsnuten Serpico som ville vara hederlig under en period av NYPD's lite mörkare fas då var och varannan polis var köpt. Alla verkar varit korrumperade vilket Serpico snart märkte när han vägrade ta mutor från små och stora brottslingar. Slippery slope det där med att börja kompromissa med sina principer, till slut låter man sig köpas av en polismördare till och med.



Filmens starkaste inslag är Pacinos frisyrer, den varierande hårbeväxningen i hans ansikte och hattarn! Allt från fedorahatten till mössor neddragna över kalufsen passerar revy. Mycket lustigt. På tal om lustigt fanns där en underbar scen när Serpico äter frukost i sin lilla trädgård och lyssnar på italiensk opera på hög volym. Grannkvinnan tittar ut och frågar om det är "Bjoerling". Jussi Björling! Men nej, det var tydligen någon italienare med smala fötter som sjöng på inspelningen.

Som kriminalfilm är detta en ganska tråkig historia, inte speciellt engagerande. Ok vi förstår, de andra poliserna var dåliga. Aja baja! Serpico - bra, alla andra - dåliga. Nej, inte så att jag far i taket av upphetsning direkt. Men tidskänslan, Pacinos briljanta skådespeleri och hans lustiga klädval gör att filmen får med beröm godkänt.

Jag ger Serpico tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5