Bite the Bullet (1975)

Kommer ni ihåg The Cannoball Run med Burt Reynolds från 1981. Den är något av en klassiker antar jag. Bite the Bullet är en motsvarighet för häst och ryttare. Filmen är baserad på långloppet över 1100 km för hästar som Denver Post arrangerade 1908. 

Det var Gene Hackman och James Coburn som lockade mest och det är de två som är filmens behållning. 

Fotot är snyggt, det får jag ge filmen. Men naturscenerna från från öknen till snöklädda bergstoppar klipps in här och där som om slumpen styr. 

Själva tävlingen behandlas oroligt konstigt i filmen. Man förstår aldrig hur tävlingen fungerar, hur ställningen är eller vilka faktorer som avgör får vi åskådare själva lista ut. Fortfarande lite oklart efter titten, men det verkar som att de som driver hästarna minst vinner i längden, vilket i och för sig var det rimliga. Vissa tävlanden ger sig av i full galopp mitt i natten men alla verkar komma fram till etappmålen ungefär samtidigt ändå. Just det här att vissa tävlande galopperar oavbrutet i alla scener vi ser dem gör filmen så orealistisk att det inte går att ta den på allvar. 

Karaktärerna är ok. En cowboy, en fattig mexikan, en brittisk lord, en före detta prostituerad, en gambler, en ung hetsporre och så vidare. Greppet känns igen från Fords Stagecoah. Tyvärr lyckas regissören aldrig skapa något större djup eller sympatier gör någon av dem. Hackman och Coburn räddar filmen skapligt med sin karisma. 

Filmens största problem är trots allt klippningen vilken är otroligt dålig. Scener klipps mitt i utan att vi kommer tillbaka till scenen, racet är obegripligt och vi får aldrig veta var de är. Filmen missar helt med att ge åskådaren en bra känsla för geografin. Filmen visar hur de tävlande utsätts för faror men det underbyggs aldrig och i knappt någon råkar illa ut. Jag känner inga stakes i filmen. Svag tvåa.

Betyg: 2/5

Re-Watch: Monsters, Inc. (2001)

 

Det var mycket länge sedan jag såg "Monsters, Inc." och jag har inte skrivit om den på bloggen tidigare. Nu såg jag om den för att nästa vecka se uppföljaren "Monsters Univeristy".

Jag gillade filmen mycket vid första titten men jag kom bara ihåg två scener när jag nu satt mig ner igen, dels den när Boo sitter på ryggen på Sulley och allmän panik uppstår, dels den när Sulley, Mike och Boo åker "berg och dalbana" med dörrarna när de försöker ta sig till Boos dörr.

Ok, men nu kommer jag ihåg mycket mer. Ja, jag såg ju filmen igår kväll så lite konstigt vore det annars. Detta är en supercharmig film. Inte lika djup som de bästa "Toy Story"-filmerna kanske men klart sevärd. Det är tydligt att Pixars filmer varierar ganska friskt i vilka grupper de vänder sig till. Alla filmerna funkar för en ung publik, men endast vissa funkar bra för en vuxnare publik. "Monsters, Inc." är en helgjuten familjefilm uti tåspetsarna. 

Filmens största styrka är castingen av Billy Crystal som den nervöse och fåfänga Mike och John Goodman som den mjuka stora björnen Sulley. Jag gillar också Steve Buscemi som den elake Randall och den underbara Jennifer Tilly som den giftiga månghövdade och giftaslystna Celia. Animerade filmer växer ofta när man känner igen skådespelaren som ger rösten och när det är som bäst blandas den animerade karaktärens personlighet med den från röstskådespelaren. Detta funkar helt suveränt med Billy Crystals Mike.

En annan uppenbart viktig komponent i Pixar-filmerna är vem av gänget som är huvudansvarig regissör. Här är det Pete Docter vilken mycket väl kan vara min favorit från Pixar. Han har gjort denna, "Up", "Inside out" och "Soul". De två jag sett hittills, denna och "Inside out" är bland det bästa från Pixar och de övriga två har fått bra kritik och de ska ses under detta bloggprojekt.

Pete nämnde en intressant detalj där hans avgörande beslut hade potentiellt stor betydelse. I en "round table discussion" med flera av filmskaparna pratade Pete om allra sista scenen när Sulley tittar in i Boos sovrum och hon säger "Kitty?". En majoritet ur testpubliken ansåg att man skulle få se Sulley återförenas med Boo i den scenen, men Pete kände i hjärtat att det aldrig skulle kunna leva upp till de "bilder" publiken hade i sina huvuden. Han beslutade att avsluta som det nu är och jag hyllar det valet. Jag tycker slutet är helt fantastiskt.

En annan intressant synpunkt som kom upp i diskussionen var det faktum att filmen kom ut mindre än två månader efter terrorattackerna den elfte september (9/11). De var lite undrande över hur en film om monster och mardrömmar skulle tas emot men det visade sig att detta var en helt rätt film i tiden. Familjer kunde ta med sina barn på bio och se denna varma och mysiga film, trots att den handlade om moster. En annan typ av monster än de som finns i den verkliga världen dock...

Betyg: 4/5

Pixar-bloggprojektgeneralen Jojjenito har sett filmen för första gången. Kan detta ha varit för sentimentalt för hans tyckande tro?

Duck, You Sucker (1971)

Två anledningar att jag såg denna film inför Sergio Leones tur i 52 directors. Jag hade ju bara sett fem filmer av Leone. Han har i och för sig endast regisserat sju filmer. Men framför allt: vad kan gå fel med en film med namnet "Duck, you sucker"?

Filmen gjordes 1971 vilket betyder att den är hans sista western. Efter det gjorde han bara en film till, maffiaaposet "Once upon a time in America" som kom ut 1984.

"Duck, you sucker" handlar om en mexikansk frihetskämpe och en irländsk bombexpert som kämpar mot nazisterna i Mexiko.

Filmen är bessynerligt upplagd. För det första har den handling som skulle passa en film som var 90-100 minuter. Maximalt. Nu är den nästan 160 miuter. Detta lyckas han med genom att de första scenerna dras ut till nästan två timmar (som det känns), resten av filmen avhandlas i rask takt. Filmen hoppar framåt i handlingen ibland mitt i scener som det känns vilket leder till att den blir helt förryckt. Det är som att han började arbeta superdetaljerat för att efter ett tag få slut på tålamod eller pengar och bara diskat av resterande 80% av handlingen i ett nafs.

Det är trist för de delarna som diskas av med vänsterhanden är ganska bra. Som helhet blir dock filmen en utmaning att ta sig igenom. Den lider av lite av samma problem som "Once upon a time in the West". Denna film har dock inte lika patetisk dubbning eller enerverande musik. Den saknar dock de snygga scenerierna som den förra hade.

James Coburn spelar Mallory och han är kul att se även om han varit bättre i andra filmer, till exempel "The magnificent seven". Hans återkomamnde citat "Duck, you sucker" när han kastar sina dynamitgubbar omkring sig är lustiga.

Rod Steiger spelar Juan. Jag kände inte ens igen honom men det är han och han är ok. Den lustigaste karaktären i filmen var nog den superelake nazisten Col. Günther Reza spelad av Antoine Saint-John.

Det är lite svårt att sätta betyg då filmen är så horribelt ojämn. En stark tvåa kanske?

Betyg: 2/5

Cross of Iron (1977)

Anti-krigsfilmen Cross of Iron är en bister och våldsam film om tyskarnas reträtt vid den sydöstra fronten mot ryssarna under hösten 1943. Vid sidan av de ständiga anfallen från ryssarna fokuserar filmen på konflikten mellan den stroppige aristokratiske officeren Stransky och sergeanten Steiner som spelas av en ärrad James Coburn. Steiner är ledare för en spaningspluton som spenderar en stor del av sin tid bakom frontlinjen. Hauptman Stransky är på plats endast för att få den av honom åtrådda utmärkelsen Järnkorset. De i filmen som erhållit utmärkelsen ser ingen nytta med den.

Hela filmen är en bister och sorgsen historia om vad krig gör med och mot människor. Filmen inleds och avslutas med svartvita journalfilmer på hemskheter från andra världskriget och andra konflikter sedan dess.

Jag trodde inte att jag sett filmen tidigare, men ändå känner jag igen ansikten och vissa scener så jag har kanske sett den ändå. James Coburn sticker ut bland skådespelarna. Maximillian Schell som spelar Stransky är också bra. Däremot har jag som alltid lite svårt att tycka James Mason är bra. Jag gillade de flesta i plutonen, spelade av uteslutande tyskar som pratar engelska med viss brytning här i filmen. Brittiske David Warner i rollen som Hauptmann Kiesel var mest minnesvärd och hans fårade ansikte var ett av dem jag tyckte mig känna igen.

Peckinpah drack tydligen som en borstbindare under filminspelningen som blev hans tolfte av fjorton filmer. Dessutom hade producenterna problem med att få ihop pengar till filmen och sedan att hålla budget. Filmen avslutas lite abrupt för att pengarna helt enkel hade tagit slut. James Coburn improviserad ihop en scen. Det är ett galet slut som passar på något skumt sätt.

Tarantino sägs varit inspirerad av denna film när han gjorde Inglorious basterds.

Filmen fokuserar en hel del på krigsscener, med tämligen realistiskt våld. Blodet ser ut som riktigt blod. Autentiska tanks och vapnen har använts i filmen. Peckinpah kör sina vanliga tricks med slow motion och den lilla bisarra detaljen med en av karaktärerna som dödar ett löss med det lilla poppande ljudet (se gårdagens revy).

Cross of Iron är inte en munter film men om man gillar krigsfilm av en lite äldre stil så är den helt klart ett måste.

Betyg: 3+/5

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.

"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."

Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...



Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.

Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.

Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.

Betyg: 4/5

The Magnificent Seven (1960)

  

Vad är cool? Vem bestämmer vad det är och vad det inte är? Fler än Xander har problem att fånga detta begrepp. Så tydligt när man ser det men så svårt att uppnå om man inte har det. Dagens film har det i överflöd. Flera av den tidens coolaste snubbar återfinns här, likt ett sextiotalets The Expendables har de samlats i en och samma film.

Yul Brunner, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaughn och James Coburn. Damn vilka coola dudes. Steve McQueen är ju cool sedan gammalt och han gör såklart ingen besviken. De största positiva överraskningarna var Yul Brunner och James Coburn som båda var bad ass.

Storyn bygger på Kurosawa's De sju samurajerna men den utspelas på dem Mexikanska landsbygden. Till en börja med kan jag inte annat än småle då jag bara tänker på Three amigos, men efter ett tag kommer jag in i det sävliga tempot och filmens feeling. Detta är en riktigt bra klassisk western. Yul Brunner är fåordig men fantastiskt rättfärdig. Han går med en stel och bredbent stil som om han alltid vore redo att dra sina pistoler mot någon buse som söker lyckan genom att utmana  honom.

Handlingen är ganska enkel. Sju revolvermän tar på sig ett uppdrag att skydda en liten by mot rövare. Alla de sju är där av olika anledningar. Färre än sju lämnar byn med livet i behåll. Under filmen får vi lära känna dem och förstå deras motiv. Filmen är inte överdrivet blodig eller ens speciellt actionfylld. Den lever istället på en fantastisk feeling och en massa bra skådespelarinsatser. Musiken skulle ha kunnat snäppa upp det hela än mer men den var bara sisådär skulle jag säga.

Men allt som allt var detta en klassiker som höll vad den lovade. Filmen har en lättsamhet över sig. Det är inte det att den har glimten i ögat för mycket, den tar sin historia och dess karaktärer på allvar, men den är våldsamt underhållande och omtittningsfaktorn är likaledes hög.

Jag ger The magnificent seven fyra motvilliga bondlurkar av fem möjliga.

Betyg: 4/5