The Omega Man (1971)

Sci-fi på tidigt sjuttiotal skulle tydligen ha Charlton Heston i huvudrollen för här har vi ännu en sådan med honom i förarsätet. Hans garnityr är fortfarande två nummer för stort, hans teaterskratt är smärtsamt och han älskar fortfarande skjutvapen den jäveln.

Inledningen påminner till känsla om inledningen av The Walking Dead. Öde gator och en massa zombies som springer omkring och hojtar. I denna film är de någon form av halvzombiesar som vill ta över världen. Filmen utspelas i Chicago och de olyckliga marscherar med facklor och skriker om soil and blood. Facklor bränns. Vi känner igen det från nyheterna men här är rollerna omvända och budskapet skrivs på åskådarens näsor.



Ledaren av de onda spelas av någon som vi känner igen från Dallas tror jag. Oklart! Hans sekt vill döda alla obesmittade och det ruvar något religiöst tema över hela filmen. Charlton Hestons Robert intar jesusposer så fort han kan, han dör till och med i fontänen i en mycket tydlig Jesus-pose. Jag ger inte mycket för försöken att göra filmen djupare än vad den borde vara. Några år senare gjorde John Carpenter Flykten från New York. En mycket bättre och mindre pretto actionfilm i miljöer som delvis påminner om varandra.

Nej detta var inte klackarna i taket från mig. Bitvis intressant med till slut kändes den ganska tråkig helt enkelt. Jag ger The Omega Man två epidemier av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Soylent Green (1973)

You've gotta tell them!

Soylent green från 1973 ligger fortfarande i tiden. Den behandlar med hjälp av en science-fictionhistoria oron över att vi människor förbrukar Jorden. Denna fråga är aktuell än idag och filmen ska ha cred för det. Den visar på en eventuell framtid som är lika dyster som de som visas upp i Interstellar eller The road. Men där de moderna filmerna satsar på realism i olika grad är Soylent green glatt pajjig som hör 70-talet till. Den har till och med sämre production design är 60-talets Star Trek. Filmen ska utspelas år 2022 men elektronik och andra detaljer är från tidigt sjuttiotal. Som exempel har de inte ens orkat hitta på hur en framtida tv skulle kunna se ut. Sådana "fel" brukar jag normalt sett inte störa mig på men här var det en viktig del i världsbyggandet och jag kunde bara småle åt eländet.



Den framtida världen är överbefolkad och hungerkatastrofer verkar vara standard. De rikaste av de rika lever dock i lyx. Såklart. Massorna får ransoner av briketter som matersättning. Det är företaget Soylent som säljer dem och de kommer i olika färger, röd, orange och grönt. Om jag förstod det hela rätt var det plankton och sojaprotein som var basen i dessa. De såg ut som plastbitar men de orkade väl inte hitta på bättre där heller.



Den gamle vapenälskaren Charlton Heston spelar Detective Thorn som utreder mordet på en högt uppsatt chef i företaget Soylent. Filmen visar sig inte bara vara en sci-fi och en debattinlaga för miljön utan också en kriminalare. Det välkomnar jag och det är i polisutredningen denna film lever upp lite. En liten detalj kryddar historien då polisen stjäl allt han kan varhelst han befinner sig. En uppenbar förväntad "perks" som man har som polis i framtiden.

En annan detalj som kändes lite svårare att svälja var den unga kvinnan som hörde till hyreslägenheten som den mördade rike mannen bodde i. Hon kallades helt frankt "furniture" av Thorn även om det visade sig att hon hade ett namn senare, Shirl (Leigh Taylor-Young). I sin iver att framställa framtiden som vrickad och crazy har manusförfattaren hittat på en detalj som berör en djup och fundamental mänsklig rättighet som inte kommer suddas ut på 50 år. Det är inte det att det inte förekommer slaveri och liknande jag hävdar, utan att samhället skulle ändrats så mycket att det förhållandet skulle kännas naturligt för både män och kvinnor känns helt orimligt. Jag köper det inte. Dessutom står det på postern "people are still the same"!!

Som helhet var filmen lite seg och inte speciellt underhållande. Kul att ha sett en av de ikoniska sci-fi-filmerna från sjuttiotalet men den blir inte en favvis hos mig.

Betyg: 2/5

Därmed var det slut på 73:orna. Nästnästa vecka startar en serie med 72:or som ska revyas här på bloggen.

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5