Body Double (1984)

Detta var en härlig film. Till skillnad från Dressed to kill och Blow out som jag nyligen skrivit om känns denna som en åttiotalsfilm från första stund. Den har en skön stämning och den bygger upp mysteriet bra. Huvudpersonen Jake spelas av Craig Wasson som jag inte känner igen, men jag vet att Melanie Griffith ska dyka upp och Dennis Franz är med i första scenen som regissör av b-filmen de splar in. Han var med i både de nämnda filmerna ovan. De Palma verkar vilja jobba med samma skådespelare en hel del. Sen var det en kul bekantskap med Gregg Henry som Sam. Han känner jag mest som Sheriff Bourne i Firefly.

Filmen puttrar på. De Palma är ju något av en "Peeping Tom" och det får vi bokstavligen här i denna film. Dessutom har han stulit en massa från Hicthcock nu igen. Denna film har "lånat" mycket från både Rear window och Vertigo, men huvudpersonens höjdskräck är här klaustrofobi istället. Jag stör mig inte speciellt mycket på stölderna och väljer att se det som en homage istället.

Det dröjer väldigt länge innan Melanie Griffith kommer med vilket är synd för det är då filmen blir bra. Hennes Holly är helt klart filmens behållning. Jakes odyssé i snuskfilmsvärlden är bra med en höjdpunkt när Holly Johnson från Frankie Goes To Hollywood i en drömsekvens framför den klassiska Relax. Mycket bra användning av en känd sång, suveränt om jag får säga det själv.

Detta var nog den bästa av de tre De Palma-filmerna jag orkade med i denna runda. Kul film helt enkelt.

Den får en stark trea.

Betyg: 3+/5

Blow Out (1981)

Blow out är en thriller i samma stil som klassiska konspirationsteorithrillers från sjuttiotalet. Tänk er filmer som The parallax view, The Conversation, Three days of Condor och Marathon man. Här spelar John Travolta en ljudtekniker i filmbranschen som råkar fånga en dödlig bilolycka på sin inspelning. Nancy Allen, som också var med i förra De Palma-filmen, spelar den unga kvinnan som hade något med olyckan att göra. Ytterligare en återkommande skådis från Dressed to kill, Dennis Franz spelar den sliskige lurendrejaren.

Filmen är en thriller och som sådan fungerar den hyfsat bra. Tyvärr är den lite tråkig, inte speciellt spännande och helt snustorr i meningen dödsallvarlig. Stämningen är kanske lämplig för genren, men då filmen inte är speciellt bra så hade jag gärna sett att något annat bjudits på som jag kunde intressera mig för.

Det bästa med filmen är den sista akten då skurken kommer med i spelet mer. Intensiteten gick upp, Travoltas svettiga Jack blev mer stressad och Nancy Allens Sally skrek det perfekta skriket. Sista scenen i filmen var riktigt mörk och den hängde kvar ett bra tag i mitt huvud. Damn det var ett mörkt slut! Men vägen fram till slutet är också en stor del av filmen och i detta fall lyckades slutet inte rädda upp hela filmen. Tror jag.

Betyg: 2/5   

Dressed to Kill (1980)

Dressed to kill är den första av ett gäng De Palma-filmer jag sa se denna sommar. Jag inleder med en trio från åttiotalet. Det sägs ofta att Brian De Palma härmar Hitchcock och det gäller sannerligen denna film. Det är en psykologisk erotisk thriller spetsad med en hel del naket. Thrilleraspekten är som tagen från mästaren själv och kanske mest av allt Psycho. Men jag kände faktiskt mer en liknande feeling som jag fick från Hitchs sjuttiotalsfilm Frenzy. Det kanske har att göra med Michael Caines brittiska dialekt, då Frenzy utspelas i London.

Michael Caine spelar en psykolog som har en patient som kanske är en mördare. Angie Dickinson spelar en medelålders kvinna som på grund av åtrå och uttråkning har en affär med en okänd man. På väg från mannen möter hon sin mördare i hissen. Otäck scen. Angie Dickinson såg vi spela mot The Duke i Rio Bravo redan 1959.

Kvinnans son och en lyxig eskorttjej som spelas av Nancy Allen lämnas att utreda mordet. Det blir ett antal turer. Polisen är inte speciellt hjälpsamma. Den lustige Detective Marino spelas av Dennis Franz.

Filmen lever mycket på sin stämning som håller mig i ett grepp hela filmen igenom. Det är en hel del naket, både Dickinson och Allen får klä av sig allt eller en del i alla fall. Detta är också något man har hört om De Palma, att han vill att hans kvinnliga skådespelare ska göra dett. Eggande? Buffligt? Jag vet inte. I en erotisk thriller kan det ju ha sin plats men jag är ändå lite tveksam till hur det användes i denna film. Något att hålla koll på i kommande filmer.

Jag trodde inte att denna film skulle vara jättebra och jag blev därmed positivt överraskad. En medelstark trea!

Betyg: 3/5

Sisters (1972)

Brian De Palmas film Sisters från 1972 dök häromdagen upp på Jimmys 1973-lista. Den låg där felaktigt och Jimmy har åtgärdat felet. Det var lätt hänt. Filmen hade premiär på en filmfestival under 1972, premiär på vanlig bio i USA under 1973 och premiär i Sverige 1974. Men eftersom både jag och Jimmy kör filmernas årtal enligt imdb så är vi nu överens om att det är en 1972:a. I vilket fall blev jag i alla fall uppmärksammad på filmen. Jag hade också hört talas om den tidigare på någon podcast.

Nja, jag kan väl knappast säga att jag blev blown up av denna film. Margot Kidder spelar huvudrollen med bravur och filmen är creepy. Den påminner om Hicthcock under de första två akterna. Ett mordmysterium, ett vittne som inte blir betrodd av polisen, mördare som ska smussla undan kroppen. Allt finns där. Under filmens tredje akt ändras tonen från ett mordmysterium till en psykologisk thriller på gränsen till en skräckis. Då tar Jennifer Salt över. Hon spelar den journalist som trodde sig bevittna mordet. Tyvärr är hon inte lika intressant att följa. Jag tycker inte att hon är speciellt bra i sin roll. Det kan också ha att göra med att filmen ändrar karaktär så friskt under slutet då hon har huvudrollen. Även om jag inte har sett någon film av Samuel Fuller får jag en känsla att slutet av Sisters tangerar hans filmstil lite? Någon frejdig kommenterare kan kanske ge mig svaret?

Filmen blev helt enkelt lite för surrealistisk för mig mot slutet. Mordmysteriet fick inte ett bra slut. Det blev en onödigt rörig soppa som inte alls var belönande. Den var inte svår att förstå, den var bara onödig. Filmen försöker förklara allt för mycket och har inte vett att sluta i tid. Ibland vinner en film på att lämna några saker outtalade och outredda. Filmens tonalitet ändrades till det sämre i och med all exposition och jag fann den inte alls lika intressant som under dess första halva.

Jag ger Sisters två systrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mission: Impossible (1996)

Det var ett tag sedan jag såg denna film. Trots att jag nog tyckte att den var helt ok kunde jag för mitt liv inte komma ihåg speciellt mycket från filmen. Den är regisserad av Brian De Palma. Det är en kompetent filmmakare som brukar mixtra med split screens, olika kameravinklar och skärpdjup. Däremot ser jag honom som en ganska "stiff" regissör, jag tror mig inte sett en enda film med glimten i ögat från de Palma. Det är inte en favoritregissör helt enkelt.

Mission:Impossible är en klassisk spionthriller. Fokus ligger på "vem lurar vem" och klassisk Öst mot Väst. Jag kommer ihåg filmen som rörig som tusan men det tycker jag inte att den var denna gång. Däremot är storyn nedtryckt och otydlig. Det är nog därför jag har svårt att komma ihåg filmen. Filmen är som en nattlig dröm som viker undan så fort man försöker erinra sig om vad som hände.

Observera att texten nedan innehåller starka SPOILERS!

Omöjligt Uppdrag?

Ethan Hunt och hans team ska stjäla tillbaka "The NOC list" från en mullvad inom CIA. Listan innehåller identiteten på en massa fältagenter som riskerar att bli tillfångatagna och dödade om listan faller i orätta händer.

Intressant nog inleds filmen med att Etahn Hunt bara är en i teamet. Ethan Hunt som en "nobody" bland de övriga. Smaka på den. Detta var en av många detaljer jag helt hade glömt. Därmed är detta något av en "origins story" även om den biten inte spelas upp speciellt mycket. Dessutom påminns jag av att filmen har några år på nacken när jag ser hur ung Tom Crusie ser ut. Betänk att filmen nästan har tjugo år på nacken.

När flera medlemmar ur teamet snabbt blir dödade ändras Ethans roll snabbt. Han stiger upp ur askan av sina fallna kamrater starkare än någonsin och sätter genast igång med att rädda NOC listan och hämnas dem som förrådde hans team. En kul detalj är att de castade Emilio Estevez som en ur teamet. Han var ganska stor 1996 (kommer ni inte ihåg Young guns?). Måste varit något av en chock för folk när han dör abrupt och tidigt i filmen.

Mission: Impossible moments

Det mest signifikanta greppet som denna filmserie har att erbjuda är då en mask av någons ansikte används för att lura motståndaren/publiken om individens identitet. Här i första filmen användes det i tre scener i alla fall. Redan i inledningsscenen har Ethan en mask på sig för att lura en gubbe på information i en operation som inte har med resten av filmen att göra. Scenen används för att sätta upp själva konceptet med masker som lur-device. Något som kommer att återkomma en och annan gång i filmserien.

Den andra gången mask används är när Ethan bryter sig in i ambassaden och stjäl NOC listan. Till sist är det mask på igen i slutet i en tågscen då Ethan lurar en av de kvinnliga teammedlemmarna att avslöja sig.

Action utan slut?

Njae, filmen är inte fullproppad med actionscener, men det finns några.

Den tidiga scenen med uppdraget på ambassaden, den där flera ur teamet förgås är spännande och actionfylld, även om det är mer smygande i dimmor än boxing och kicking.

Filmens andra scen som sticker ut är när Ethan ska stjäla något  i ett valv och han firas ner i en vajer med sele. Det är en av de mest ikoniska scenerna i actionfilmen från de senaste tjugo åren. Tänk så många gånger andra filmer och tv-serier gjort en pastisch på den scenen.

Skurken

Ja att det var Jon Voigts karaktär som är skurken kom nog som en ganska stor överraskning första gången jag såg filmen, men nu känns det ganska genomskinligt. Är Voigt bra i rollen? Helt ok, inte dålig i alla fall. Han gör i princip samma roll senare i Enemy of the State mot Will Smith.

Sammanfattning

Först och främst måste man ställa in sig på att detta är en renodlad spiondrama. Den går mer i John le Carrés fotspår än James Bonds dito. Betänk att filmen inte innehåller en enda shoot out eller gun fight. Som spiondrama är den helt ok men långt från mästerlig. Istället är detta intressant för att det är Ethan Hunts origins story. Tompa Cruise funkar bra från första början och vi får njuta av hans fina armföring i fler spingscener. Brian de Palma var kanske inte den bästa regissören att ta han om starten av denna filmserie men det gav serien en viss tyngd kanske. Jag gillar filmen och den får ett överlag positivt betyg. Jag ger den tre Outsiders av fem möjliga.

Betyg: 3/5