Serpico (1973)

Al Pacino stod på toppen av sin förmåga som skådespelare under sjuttiotalet skulle jag vilja hävda. Under senare år, åtminstone från och med Scent of a woman-whoa har han varit en parodi på sig själv. Tyvärr gillar jag inte honom som gammal skrikande och självrefererande gubbstrutt.

Men tidigt sjuttiotal då jäklans var han bra. Jag hade Serpico osedd men det är nu åtgärdar. Detta är en BOATS och biografi över civilsnuten Serpico som ville vara hederlig under en period av NYPD's lite mörkare fas då var och varannan polis var köpt. Alla verkar varit korrumperade vilket Serpico snart märkte när han vägrade ta mutor från små och stora brottslingar. Slippery slope det där med att börja kompromissa med sina principer, till slut låter man sig köpas av en polismördare till och med.



Filmens starkaste inslag är Pacinos frisyrer, den varierande hårbeväxningen i hans ansikte och hattarn! Allt från fedorahatten till mössor neddragna över kalufsen passerar revy. Mycket lustigt. På tal om lustigt fanns där en underbar scen när Serpico äter frukost i sin lilla trädgård och lyssnar på italiensk opera på hög volym. Grannkvinnan tittar ut och frågar om det är "Bjoerling". Jussi Björling! Men nej, det var tydligen någon italienare med smala fötter som sjöng på inspelningen.

Som kriminalfilm är detta en ganska tråkig historia, inte speciellt engagerande. Ok vi förstår, de andra poliserna var dåliga. Aja baja! Serpico - bra, alla andra - dåliga. Nej, inte så att jag far i taket av upphetsning direkt. Men tidskänslan, Pacinos briljanta skådespeleri och hans lustiga klädval gör att filmen får med beröm godkänt.

Jag ger Serpico tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5