Magnum Force (1973)

Jag kommer inte ihåg så mycket från Dirty Harry-filmerna men jag vet att jag sett ettan, tvåan och femman i alla fall. Nu när vi kör topplistorna baklänges blir effekten att jag ser trean före tvåan före ettan. Omvända ordningen alltså. Kan det ha betydelse för upplevelsen tro?

Den andra Dirty Harry-filmen är i alla fall Magnum Force från 1973. Jag kommer ihåg delar av slutscenen på det gamla hangarfartyget men inte mycket mer. Denna film är torrare och lite dystrare än trean. Båda har en skön och tajt tidskänsla. Det är ingen som helst tvekan om att det handlar om sjuttiotalsfilm. Tidsmarkörer är bland annat klädstilen och de stora gungande amerikanska bilarna... De där bilarna som slukar en gallon per mile.  Filmen har riktigt skön musik som är så bra att jag lägger märke till den vilket inte alltid är fallet.



Harry Callahan är inte en muntergök direkt men ändå kastar sig kvinnorna framför hans fötter. Det ska kanske vara så i denna typ av filmer om hårda och tysta män? Idag känns det bara passé. Till skillnad mot den första filmen om Harry låter de honom fajtas utan skjutvapen i slutuppgörelsen. Han förlorar sin bad ass-stora magnumpistol på väg till hangarfartyget och måste sedan med list och knytnävar ta sig an två kombattanter på motorcykel. Harry klarar dock det också med bravur. De onda typerna borde bättre känna till sina begränsningar än att tro att de kunde fälla den gamle silverräven.

Bland de onda står David Soul ut. Han gör sin skurk med kyla och finess. Clintan är som vanligt bra. Jag gillar hans minspel och det är hans små blickar som ger filmen de få lustiga sekvenserna som finns. Men mestadels är detta en ganska butter historia. Jag ger Magnum force två brevlådor av fem möjliga.

Betyg: 2+/5