Life (2017)

Det var kul att råka se Life och The Andromeda strain från 1971 nära varandra. Båda handlar om hur människan kämpar mot en utomjordisk organism som hotar att ta över jorden. I The Andromeda strain sker det mesta i en underjordisk bunker och i Life tar det mesta plats på ISS. Båda filmerna har riktigt intressanta premisser men båda har också svagheter.

Life är svenske Daniel Espinosa tredje film i Hollywood. Trots några mycket kända skådespelare känns denna film dock inte helt solid. Det känns som en b-film, en av alla dessa sci-fi som slängts ihop utan genomarbetat manus och där man som åskådare förr eller senare tappar tron på historien efter något ologiskt klavertramp. Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds (som också var med i Espinosas Safe house) och Rebecca Ferguson är de kändaste namnen. Till dem har vi några för mig helt okända skådisar.



Filmen inleds spännande och själva grundkonceptet, filmens "elevator pitch" är helt ok. Javisst är det något av en upprepning av fröet som hela Alien-serien bygger på. Människor mot en mordisk liten krabat som växer sig snabb snabbt, snabbt. Sen blir det skrikande och springande i korridorer.

Tyvärr tappar filmen mig någonstans i mitten när manus blir allt för sloppigt. Det är scener där dessa experter är usla på sitt jobb vilket stör mig och gör så att jag kastas ut ur illusionen filmen byggt upp. Det finns också scener som är helt ologiska. Tänker på en scen där de hade satt ett rum i vakuum och sedan blir det rörigt; vakuum, läckage ut i rymden och blåst, allt på en gång.



Trots att jag försöker hålla uppe intresset bryts jag ner av dåligt genomförande. Några exempel på svag filmiskt berättande. Hela grundpremissen förmedlas via text i inledningen av filmen och den texten är lång och rörig. Vad som visade sig vara ett mycket enkelt upplägg kändes onödigt komplicerat. Två. En hel del exposition i dialogen från de stackars skådisarna... Efter att vi sett på en skärm hur de kan tracka monstret utbrister en av astronauterna "We can track it!" Kom igen, behandla oss inte som idioter. Senare en astronaut sitter och fryser väldigt tydlig. Ut i intet säger astronauten "I'm cold". Yeah right... Tredje exemplet är att filmen är så uselt klippt i vissa partier att det är svårt att se och få en känsla för vad som händer och när en stor twist händer känner man sig bara blåst på konfekten, allt på grund av den dåliga klippningen. Den scenen hade vunnit på att klippts ner ordentligt så hade kanske överraskningen fungerat bättre?

På tal om actionscenerna i filmen så är de ok för det mesta. Tyvärr bryts de allt som oftast av med långsamma scener där en eller annan av karaktärerna stirrar ut i rymden och uttalar några korta kvasifilosofiska funderingar. Ett försök att göra filmen djupare kanske. Resultatet blir en ryckig känsla och en film med dåligt tempo.

Jag ställer mig lite frågande till varför Gyllenhaal ställde upp på detta och ger Life två livsfarliga maneter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Snabba Cash (2010)

I sommarklubben ser jag actionfilmer och komedier som jag missat och inte riktigt prioriterat tidigare. Sommaren är en bra tid för just dumma actionfilmer och banala komedier.

Första filmen i Sommarklubben 2013 är den svenska actionthrillern Snabba cash. Suck. Jag blir så trött på alla dessa dåliga svenska filmer. Det är trist att oftast inte gilla svenska filmer som alla och envar snackar om.

Nej! Vänd på tanken, Henke, se positivt på svensk film och lista några bra svenska filmer. Jag fick tänka efter en stund. Att de ska vara så få! Låt den rätte komma in är självskriven. Fucking Åmål och Änglagård har jag endast sett en gång vardera men de gillade jag skarpt. Masdjävlar hade lysande igenkänningshumor. Fanny och Alexander var svinäcklig men den är väl fantastisk. En till... Jag gillade En gång i Phuket. Det finns säker fler som jag glömmer just nu. Jag såg en intressant film från 60-talet med Grynet Molvig i huvudrollen som heter Bamse. Den var bra.

Snabba cash var det nu. Jag har inte läst boken, men jag har följt snacket om den så jag vet ungefär vad den går ut på. Filmen skulle vara stabil och jag kände för ett tag sedan att jag borde ge den en chans. Varför tänkte jag så? Jag tycker inte att man ska ge svenska filmer ett högre betyg bara för att de är svenska, utan man ska jämföra dem med alla andra filmer. Och om jag jämför Snabba cash med en liknande amerikansk eller varför inte övrig nordisk film så står den sig inte speciellt bra. Se tex den isländska filmen Black's game vars handling har många likheter med Snabba cash men den isländska filmen är ack så mycket bättre.

Dialogen i Snabba cash är som vanligt för svensk film krystad på sina ställen. Det känns inte som att karaktärerna är riktiga. Det känns istället som att skådespelarna spelar teater. Tyvärr behövs inte många sådana scener för att en film ska bli fördärvad, illusionen rämnar och jag som betraktare börjar fundera på filminspelningen istället för historien som berättas. Jag hoppas att Joel Kinnaman får framgång i sin internationella karriär men här var han inte bra. När han bara såg eländig ut och höll tyst, i de actioninriktade partierna var han väl ok. Men där det skavde på riktigt var i de dramatiska scenerna med hans flickvän. Jag köpte inte hans karaktär för fem öre.

Låt mig göra en liten utstickare. Under en lunch jag hade med en klarsynt kollega häromveckan kom samtalet in på ämnet svensk film. Han hade en mycket intressant teori om vår svenska filmindustri som kanske kan förklara varför dialogen ofta känns så teatralisk. Kan det vara så att teater anses "finare" än film i Sverige, och att filmmakarkollektivet här hemma medvetet eller omedvetet försöker efterlikna den "finare" teatern i sina filmer? Detta synsätt har med all säkerhet en stor grund i en man som hette Ingmar Bergman. Sverige är ett litet filmland och det behövs inte mycket för att den lilla klick människor som arbetar med film blir en grupp där vissa "regler" uppstår. Det händer ju nästan överallt då folk arbetar nära varandra. Gruppens medlemmar börjar påverka varandra och det skapas en kollegial identitet. Dessutom kan man nog räkna antalet filmkonsulenter på SFI på en hand så det är klart att risken för likriktning alltid är stor i en sådan situation.

Åter till Snabba cash. Filmmakaren misslyckas tyvärr också att måla karaktärer som kröp in under huden på mig. Jag kände inte sympati för någon i hela filmen. Jag satt hela filmen igenom och sket fullständigt i hur det skulle gå för dem. Det var ett antal idioter som gjorde mer eller mindre idiotiska beslut. Nu tänker jag på huvudfigurerna, de brottsliga typerna. Personer i deras omgivning, flickvän, syster och barn kände jag givetvis sympati för. Men att visa elände och trycka på emotionella knappar betyder inte att filmen, historien eller karaktärsmålningen är bra gjorda. Filmen var inte spännande, någonsin, och den blandade scener som jag behövde skämskudden för att ta mig igenom med typisk svensk socialrealism. Det är nästan som att svenska regissörer tror att man måste göra unkna och "skitiga" filmer för att det ska vara fint nog i kanten. Urk!

Detta var inget för mig, jag var rejält uttråkad och inte det minsta engagerad av filmen. Det får bli "binära Henke" idag, eller vad det nu är Jojjenito brukar säga...

Jag ger Snabba cash en gratislunch av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Safe House (2012)

We'll take it from here.

I lördags gick den andra filmboggarträffen av stapeln här i Stockholm. Sofia, Jessica, Fiffi, Joel och jag sågs för fika, biobesök och avslutande mat och dryck på "det vanliga stället" i Gamla Stan. Filmen vi valde att se var Daniel Espinosas första Hollywood-film, action-thrillern "Safe house". Att filmen har en svensk regissör betydde en del när vi valde filmen, det var ju kul att se hur han hade klarat av filmstjärnor som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Vera Farmiga, Brendan Gleeson och Sam Shepard. Filmen får dock inga fribiljetter på grund av den svenska regissören. Jag kommer bedöma den på dess meriter, inte dess nationalitet. En film är en film är en film.

Espinosas stil påminner mig om Tony Scotts filmer. Det är mycket snabba klipp och handhållen kamera. Det är en stil som kan funka, men jag tycker att det går lite för långt i denna film. Istället för att höja spänningen och intensiteten tar den bort fokus från handlingen och är mest irriterande. En annan sak som används för ofta är klipp i icke kronologisk ordning. Det gjordes bra i Bourne-trilogin, men här adderar det inget.

Just Bourne-trilogin satte en ny standard då det gäller slagsmålscener. De är snabba och intensiva, samtidigt som vi åskådare får överblick och förstår vad som händer. Här i "Safe house" pucklar de på varandra i flera scener men de är inte alls lika bra gjort. Scenerna blir för långa, och en eller båda kombattanterna borde segnat ner helt lealösa för länge sedan. Efter filmen diskuterades det livligt bland mina filmbloggande vänner om logiska problem i handlingen. Jag håller nog med om det mesta av kritiken, men i en film som denna berör det mig inte så mycket med en viss typ av logiska luckor. Som tex varför Denzels karaktär ville tjäna pengar på skatten...

Denzel Washington är den klarast lysande stjärnan i filmen. Han är alltid bra, men också nästan alltid god. I "Safe house" är han lite elak ett tag, men det skulle varit mycket bättre om han varit elak hela filmen igenom. En mycket kul detalj var att svenske Fares Fares spelade en lömsk mördare och han fick en hel del speltid, om än inte så många repliker. Han var helt rätt i den rollen som en "asset" som de säger i Bourne. Det är kul att se svenska skådespelare få chansen utomlands.

Tyvärr var inte huset säkert. Som vanligt är det enklare att göra en spännande inledning, än det är att få ihop en film mot slutet. Här blir det alldeles för mjäkigt. Tänk om filmen hade slutat med att Ryan Reynolds dog och att Denzel kom undan med skatten. Det hade varit ett coolt europeiskt slut. Dessutom blev jag lite besviken på att Ryan's flickvän inte var en infiltratör från skurkarna, är det inte det normala i sådana här filmer?

IMDB rekommenderar följande filmer om man gillar "Safe house"; "The A-team", "Machete", "The Bourne identity", "The Expendables" och "Knight and Day". De flesta av de filmerna är bättre än "Safe house". Alla utom "The expendables"...

Nej, skulle jag rekommendera filmer med Denzels i huvudrollen från denna genre så skulle det bli "Man on fire" och "Inside man".

Vad tyckte mina bloggande vänner då? Jag har ingen aning! Det blir en lika stor överraskning för mig som för er som följer länkarna. Men jag gissar nog att Fiffi tyckte att det var en skönt underhållande dussinfilm och gav den en svag trea, att Sofia lät sig irriteras av dess ologiska handling och gav den en tvåa. Jessica brukar ju "alltid" ge filmer betyget fyra men det kan hon väl inte gett nu så jag gissar att hon gav den en två-och-en-halva, men Joel var besviken och gav kanske den halvsvenska filmen en etta (det vore nåt det...).

Jag väntade mig inte så mycket och det var just det jag fick. Denzel och Fares var dock underhållande för stunden och jag ger "Safe house" två betryggande uttalanden från högre ort av fem möjliga.

Betyg: 2/5