Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.
"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."
Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...
Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.
Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.
Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar