A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Death on the Nile (2022)

Detta är den tredje adaptionen av Death on the Nile och även om detta är en av Agatha Christies bästa historier kan man ju fundera lite på om ännu en version var nödvändig. För mig skulle den kunna vara önskvärd av något av två möjliga skäl. Dels om det skulle behövas en mer trogen adaption ifall de två tidigare inte lyckats med det, dels skulle en ny version uppskattas som vågar ta sig större friheter ifall minst en av de tidigare redan hade presterat en trogen adaption.

Jag gillar alla tre versionerna. Den första kom ut 1978, regisserad av John Guillermin och Peter Ustinov spelade Poirot. Den känns glassig och glamorös. Vi får se en massa kända skådespelare som Lois Chiles, Bette Davis, Mia Farrow, Angela Lansbury, David Niven och Maggie Smith och mycket av nöjet ligger i att se dem lustfyllt spela över. Tonen är oförarglig och mysig som pusseldeckare ofta kan vara, speciellt äldre adaptioner av Christies historier. Som exempel har Rian Johnsons moderna Knives out liknande känsla och tonalitet som de äldre Christie adaptionerna.

Den andra versionen kom 2004, en långfilm från den brittiska tv-serien Agatha Christie's med David Suchet i huvudrollen. Denna film har den minst spektakulära rollistan där Emily Blunt, James Fox och Davis Soul sticker ut. Också miljöerna är nedtonade eller mest realistiska skulle man kunna kalla dem. Däremot är känslan i denna film bättre än den första då den besöker mörkret och empatin i Christies historia mer träffsäkert. Detta är också mitt val om jag skulle rekommendera den mest trogna adaptionen. 

Därmed är det andra alternativet ovan uppfyllt. Om jag söker en rak adaption väljer jag Suchets version. Därför välkomnar jag nu Branagh och hans version där han tagit ut svängarna med både historien och genomförandet.

Den tredje filmen regisserades alltså av Kenneth Branagh som också spelar Poirot. Han har en lång rad kända skådespelare med i filmen. Känslan i denna film är ännu mörkare, tyngre och rent ut sagt sorgligare. Den fångar mycket av den tonalitet som finns i Christies arbeten, men som har kommit bort i de glada 70-talsfilmerna.

Det är just detta jag älskar mest med denna version, att Branagh har fångat känslan perfekt. Han tar sig förvisso friheter med handlingen men detta adderade bara positivt till min upplevelse. Då jag visste allt om brotten, varför och hur fångades jag tidigt av den tunga sorgliga stämningen som Branagh har dränkt denna film i. Och när små och ibland större detaljer ändrats skapade det en lustfylld nyfikenhet och spänning i mig. Det blev en perfekt version som komplement till de två tidigare filmerna.

Jag tror inte jag upplevt filmen så tung och sorglig om detta varit första gången jag sett denna historia. Då hade hela handlingen sköljt över mig under de sista minuterna av filmen och den tiden hade inte räckt. Som det blev nu marinerades jag under två timmar med känslorna för spelarna och deras ångestfyllda öde. Så för mig var det inget problem med ändringarna i handlingen som prologen eller additionen av Bouc (Som vi lärde känna i Branaghs första Poirot-film Murder on the Orient Express). 

Istället var det underbart att studera nyanser i skådespelarnas tolkningar som betydde mer när jag kände till hela storyn i förhand. 

Branaghs film gör det mesta rätt. Det första jag vill hylla är manuset som var helt suveränt. Det och en känslig hand i regin gav filmen en perfekt tonalitet. Manuset lyckades perfekt med balansen att hylla originaltexten och addera nytt. Så som Mark Gatiss och Steven Moffat lyckades med i de första säsongerna av tv-serien "Sherlock".

Färgerna och miljöerna är som förstärkta. Designen på båten och dess inredning är spektakulär. Men det kan också påminna lite om pråligheten i ett alster som Baz Luhrmanns Moulin Rogue! Jag gillade det mycket.

Salome Otterbourne har gjorts om till bluessångerska och ibland föreföll hennes framträdanden lite anakronistiska. Det var ett elgitarrsolo där som lät som taget från en konsert med Little Richard eller Elvis. Detta var dock inget som störde speciellt.

Casten är väl valda och överlag superb. Gal Gadot som Linnet, Armie Hammer som Doyle, Annette Bening som mamma Bouc samt Sophie Okonedo och Letitia Wright som två generationer Otterbourne var alla mycket bra. Till och med Dawn French och Jennifer Saunders funkade som Mrs. Bowers och Marie Van Schuyler. 

Men de som stod ut för mig var Branagh som Poirot, Tom Bateman som Bouc och den positiva överraskningen Russell Brand som Windlesham. Jag kände knappt igen honom först! 

Jag köpte helt och hållet Poirots känslor. Det var starkt. Precis som att de avsnitt där Poirot visar känslor ofta är de bästa avsnitten i Suchets serie...

Allra bäst var dock nykomlingen Emma Mackey i den delikata rollen som Jacqueline de Bourget. Hon är riktigt jäklans bra, speciellt i en central scen tidigt i filmen.

Ja, det går inte annat än att ge Branagh högsta betyg. Det är sorgligt, tungt och vemodigt. Filmen gör Christie rätta. Den bästa versionen av de tre, klart.

Betyg: 5/5

Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

Tenet (2020)

Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5

Dunkirk (2017)

En ny film från Christopher Nolan på 70 mm. Klart benen bar oss till biografen, mig och Johan. Nolan är känd från filmer som Inception, Memento och The Dark Knight Rises och vi vet vad vi har oss att vänta. Dunkirk är precis lika briljant rent teknisk som man kunde vänta sig och precis lika kall och opersonlig som man kunde frukta.

Som vanligt verkar Nolan som besatt av tiden och olika tidsperspektiv. Vi får följa tre perspektiv som intrikat vävs ihop och där vi får se samma händelser flera gånger under filmen från de olika perspektiven. Vi hoppar både i tid, rum och perspektiv alltså. Vi har männen på stranden, hoptryckta mellan tyskarnas pansarbeskjutning och vidderna, de våta stora. Vi har den ädle piloten som ser döden i vitögat men likt en kapten från Amerika kastar sig in i farorna utan dödsångest och så har vi den fina lilla historien om en gammal man och havet.



Man rycks med i de mest intensiva scenerna. Fotot av Hoyte Van Hoytema var jättebra och scoren var mer en maffig ljuddesign än musik och det maffiga och höga ljudet gjorde sitt till för att förflytta oss i tid och rum till den lilla franska kustbyn i juni 1940. Med några få undantag är detta en film som intresserar sig av de stora händelserna. Det finns endast några få karaktärer som vi får lära känna närmare, men egentligen är detta inte en sådan film. Jag gillade Kenneth Branaghs skildring av den absurt gentlemannamässiga brittiska amiral, en sådan stereotyp som knappast fanns i verkligheten men som gör sig bra på film. Sen gillade jag Mark Rylance och hans son som gav filmen en gnutta mänsklighet i alla fall.

Nolan är inte känd för att göra filmer med glimten i ögat men här har han lyckats väl med en något bisarr och mycket mörk humor. Jag tänker såklart på den stackars soldaten vi fick följa från första bildrutan som gång på gång försökte lämna stranden men alltid trycktes tillbaka av ett eller annat skäl. Han kämpade hårt och lyckades till slut.



Nolan har på ett imponerande sätt återskapat miljöerna och känslan från stranden, båtarna och i luften. Det verkar som att överlevande från händelsen i mestadels uttryckt bifall. Någon sa att filmen är mer högljudd än vad det var i verkligheten. Detta är filmens styrka, känslan av det är på riktigt.

Under nästan hela filmen köper jag den som en så autentisk beskrivning man rimligen kan begära. Tyvärr krackelerar illusionen i de sista scenerna. Jag gillar inte serietidningshjälteslutet som Tom Hardys pilot får. Han tog flera aktiva beslut att offra sig själv istället för att flyga hem planet och tanka upp. Det beslutet hade varit det rätta, om än inte lika heroiskt, då Storbritannien var i skriande behov av de få flygplan de hade under inledningen av kriget. När Nolan låter piloten flyga omkring utan bränsle fram och tillbaka över stranden tas jag ut ur illusionen filmen försatt mig i. Det kändes onödigt, scenen hade funkat i en annan sorts film, men inte i just denna film som bygger på att vara autentisk.

Dunkirk är inte en film som omedelbart blir en "favvis", den gjorde mig inte så engagerad helt enkelt. Den gör mig snarare mycket imponerad över Nolans hantverk och mästerliga handlag bakom kameran. Och jag gillade den brutna tidslinjen som han jobbade med. Det var coolt.

Jag ger Dunkirk tre Sankt Georgsflaggor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Om vi har tur:
Har du inte sett den - Johan

MCU rewatch: Thor (2011)

Thor är en film med "två ansikten". Dels har vi scenerna uppe i rymden dvs i Asgård och andra utomjordiska "Reamls", dels har vi scenerna i New Mexico. I den delen är filmen otroligt rolig och det är framför allt scenerna på Jorden som är bra.



Kulturkrockarna mellan den landsförvisade och plötsligt dödlige halvguden Thor och forskningsteamet med Jane, Erik och Darcy är i all sin enkelhet både charmiga och underhållande. Filmens stjärna är Kat Dennings i rollen som Darcy. Hon är den perfekta "comic relief". Det är en vansklig roll som kan gå helt fel men här funkar det perfekt. Chris Hemsworth i rollen som Thor har också en fantastisk komisk tajming. När Jane (Natalie Portman) och Erik (Stellan Skarsgård) enligt manus ska vara "straight" guys är det Darcy och Thor som skapar dynamik i gruppen och deras scener känns lätta och roliga men ändå seriösa och känslosamma (när det passar). Jag tycker alla fyra är jättebra och castingen har lyckats bra här.



Scenerna uppe i Asgård är av en annan karaktär. Här är det Tom Hiddleston och hans illvillige Loki som firar triumfer. Thors roll som arrogant yngling är inte lika bra och Loki får ingen bra karaktär att spela mot. Anthony Hopkins som Odin är stiff, trött eller bara lat. Han ser bra ut i sitt skägg i alla fall.

Favoriten Rene Russo som Frigga får tyvärr inga bra scener. Vid närmare eftertanke finns det faktiskt ett gäng som kanske skulle vara "comic relief" i scenerna från Asgard och det är de fyra vännerna, Sif, norsken, den store dvärgen från The Hobbit och asiaten. De är milt underhållande, inget fel på dem egentligen, men här syns det tydligt hur både manus och casting inte funkar lika bra. Eller är det kanske regissören Kenneth Branagh som vill att alla scener i Asgard ska vara "shakespearianska" och därmed stiffa som om de hade en träpinne uppkörd där bak?



En intressant sak som kom upp på vårt snack om filmen i Shinypodden var att man vid första titten uppfattade SHIELD som en ond organisation. Nu för tiden jublar jag alltid lite när man ser Son of Caul i dessa tidigare filmer. Jag gillar framför allt Clark Gregg. Intressant dock att Sif dyker upp i ett enstaka avsnitt av Agents of SHIELD som en liten "cross over".

Och just det att filmen knyter an så tydligt till kommande Avengers-film och tv-serien Marvel's Agents of SHIELD är något som gör den ännu bättre. Jag gillade ju denna film redan när jag såg den för första gången för fem år sedan, och denna gång njöt jag för fulla muggar. En tidig favorit bland MCU och den första som orkar sig upp till en fyra.

Jag ger Thor fyra torsdagar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Ibland är man bara sugen på en bra actionrulle helt enkelt. Och även om man inte förväntar sig en ny Die Hard eller Bourne Identity hoppas man på att den inte ska vara allt för dålig i alla fall. Jag blev lite misstänksam när jag såg att den unge Captain Kirk spelade Jack Ryan i den nya filmen, men grundmaterialet är ju ganska bra, dvs Tom Clancys CIA-agent som hela tiden stiger i graderna. Jag gav filmen en chans.

Fy fan vilken usel film. Kenneth Branagh har regisserat och jag hade hoppats på lite bättre från honom. Antingen var han extremt uttråkad när de gjorde denna film och att det syns i resultatet, eller så har han drabbats av samma sjuka som Ridley Scott har, dvs lite "hit or miss" över det hela. I vilket fall som helst var denna film värdelös.

Det största problemet är de två huvudrollsinnehavarna. Kända namn i Hollywood. Skådespelare som ska dra in fölket till biograferna under premiärhelgen. Chris Pine kommer aldrig bli en favoritskådis hos mig. Han är ofantligt blek, helt utan karisma. Men han är ljusår bättre än Kiear Knightly i rollen som Cathy. Hur fan ser hon ut egentligen? Så fort hon öppnar munnen kommer jag att tänka på monstret i alien-filmerna. Och hon öppnar munnen stup i kvarten. Inte bara då hon pratar utan också i en konstig gest som antagligen är ett försök att vara förförisk eller charmig. Hon misslyckas totalt med både ock kan jag låta meddela. Hon är vidrigt dålig i denna film.

Två erfarna skådisar i biroller sticker ut. Dels har vi herr regissören själv Kenneth Branagh. Han är stabil som den ryske storskurken, men egentligen tillför han inte speciellt mycket. Filmens stora positiva överraskning är istället Kevin Costner som Jack Ryans "handler". Costner är tillbaka! Var han borta? Jag har i alla fall inte sett honom på ett bra tag nu.

Actionscenerna i denna film är inget speciellt heller. Totalt sett var detta risig film. Något bättre än förra årets usla A good day to die hard men sämre än de flesta andra actionfilmer som jag sett de senaste åren.

Jag ger Jack Ryan: Shadow recruit en tråkig film av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

PS, hur kan filmen ha medelbetyget 6,2 på imdb? Encroyable! Är det en massa barn som röstat på den. Kan de unga tycka att den är bra? Oklart!

Expelliarmus !

Andra året: Harry Potter and the chamber of secrets (2002)

Utgivningsår: 2002
Regissör: Chris Columbus
Längd: 2 h, 54 mins (extended version)

Det kan finnas en eller annan spoiler nedan!

Plot: Under andra året på Hogwarts ställs Harry, Hermione och Ron inför ett knepigt mysterium med oförklariga överfall på folk, spöken och katt. Till slut måste Dumbledore och hans personal konstatera att The Chamber of Secrets har öppnats och dess monster igen hemsöker Hogwarts. Harry och hans vänner löser mysteriet och till slut sätts Harrys lojalitet till Dumbledore på prov i en envig mot Lord Voldemorts ande.


Revy
Andra filmen i serien är mycket lik den första filmen till utseende, stil och innehåll. I och med att alla efterföljande filmer bjuder på nytt i utseende eller stil vill jag utnämna tvåan som den minst intressanta av de åtta filmerna. Enda skillnaden mot den första filmen är att mindre tid behöver läggas på att etablera världen som Harry och de andra lever i. The chamber of secrets fokuserar därmed mer på mysteriet och hur supertrion löser det. Höjdpunkter i filmen är den nye Professor of the Dark Arts, Gilderoy Lockhart som är lustfyllt spelad av karaktärisen Kenneth Branagh samt introduktionen av Lucius Malfoy, en av de sliskigaste fulingarna i hela serien. En annan ny figur är Dobby, the house elf. I början kan man kanske frukta att han ska bli en Jar Jar Binks-liknande figur men lyckligtvis är Dobby av en helt annan sort. Han har en viktig och intressant roll i serien.

Årets spell

Expelliarmus! Harrys favoritspell vilken används för att slita saker ur händerna alternativt slå ner sin motståndare.

Nya karaktärer

Dobby the house elf, finurlig liten figur.
Arthur Weasley, intresserad av muggles och snäll.
Lucius Malfoy, Dracos ljuvligt sliskige pappa.
Professor Gilderoy Lockhart, populär författare, superstjärna, fantastisk magiker.
Moaning Myrtle, otydlig i kanterna.
Cornelius Fudge, politiker ut i fingerspetsarna, låtsas att världen är som han vill ha den inte hur den är...

Årets Professor of the Dark arts

Gilderoy Lockhart. Pompös kändis som älskar... sig själv. Något av en fåntratt med ett gnistrande vitt leende.

Årets magiska djur

Aragog, Hagrids husdjursspindel som anklagades för mordet den första gång The chamber of secrets öppnades.

The Basilisk. Tom Riddle's gigantiska orm är monstret som alla pratar om under filmens gång. Harry, med en hel del hjälp av Fawkes och The sorting hat (svärdet), lyckas till slut döda både basilisken och Tom Riddles ande.

Fawkes, the Phoenix. Vi får bevittna hans död och uppståndelse och i slutet räddar Fawkes Harry från att dö av basiliskens gift.

Årets döing

Tom Marvolo Riddle, a. k. a. Lord Voldemort som nästan kommer tillbaka men som dödas av Harry då han sticker en av basiliskens gaddar i dagboken. Detta är den första horcruxen som förstörs...

Årets actionscen

Andra filmen har inte speciellt mycket actionscener. Årets quiddich-match var väl ganska frejdig och Lockharts träningsklubb för duellering är mer humoristisk än spännande. De mest spännande scenerna före slutet är när Harry och Ron letar efter och hittar honmonstret Aragog ute i skogen. Filmens stora actionsegment är avslutningen med Harry mot Tom Riddle och hans stora orm.

Årets humor

Rons klumpighet blir mer och mer tydlig i denna film, han blir något av en comic releif lite titt som tätt under serien. I denna film har han sönder sin trollstav och de flesta formler han skjuter därefter blir tokiga. Han står också för en hel del komisk lättnad ute i förbjudna skogen.

Ron: Can we panic now?

Årets känslosammet

När det uppdagas att Ginny Weasley har blivit förd till The chamber of sercets blir både Ron och Harry helt till sig. De gör allt för att rädda Rons lillasyster. Syskonkärlek och dito utan syskon.

Årets speciella lilla scen

Hedwigs uppspärrade ögon när hon får syn på tåget som dykt upp bakom Harry och Ron i den flygande bilen. Små men naggande goda detaljer som denna gör att filmerna blir så fylliga.

Supertrion

Med introduktionen av hela den magiska världen ur världen i och med första filmen kan denna film fokusera mer på mysteriet. Inledningsvis samarbetar de tre på ett bra sätt. Hermy är den som ligger bakom the Polyjuice Potion som de får så bra användning för (och som återkommer i många filmer framöver). Mot slutet förstenas Hermione (när hon ser basilisken i en spegel) och därmed är det upp till Ron och Harry att vara hjältar i slutuppgörelsen.

Filmplanschen är lite mindre befolkad än planschen för första filmen. Harry främst med Gryffindors svärd i handen. Bakom honom ser vi en skärrad Ron framför en allvarlig Hermione. Ron har en något större roll av de två i denna film så det är ok. I övrigt syns Dobby i förgrunden, vilket indikerar att han är viktig för filmen och serien. 

Harry's moment

Harry får spela ensam hjälte nere i The Chamber of Secrets och höjdpunkten är när han drar ut Griffindor's svärd ur The Sorting hat eftersom svärdet bara presenterar sig till de som är värdiga. Scenen mellan Harry och Lucius Malfoy i Dumbledore's kontor är också mycket stark.

Hermione's moment

Hermione får inte några stora scener i denna film och mot slutet ligger hon till och med till sängs helt petrifierad. Hennes finaste moment är nog hennes Polyjuice potion. Trots hennes misstag i användningen av sagda potion. Mjau.

Ron's moment

Ron må vara lite klumpig och så, men han står upp för sina vänner och när Malfoy förnedrande kallar Hermione för mudblood stiger Ron fram. Hans "eat slugs" slutar inte som han tänkt sig då hans brutna stav kastar en omvänd spell tillbaka mot han själv, men det var bra tänkt!

Årets citat

Kenneth Branagh står för mycket av humorn i denna film...

Gilderoy Lockhart: Harry, Harry, Harry. Can you possibly imagine a better way to serve detention, than by helping me to answer my fan mail?
Harry: Not really.
Gilderoy Lockhart: Fame is a fickle friend Harry. Celebrity is as celebrity does. Remember that.

Hermy förvandlar sig till en furry liten kisse istället för en Slytherin-tjej...
Hermione: Look at my face.
Ron: Look at your tail.

Ron's eviga rädsla för spindlar återkommer många gånger under serien:
Ron: Why spiders? Why couldn't it be "follow the butterflies"?

Harry ser genast en fiende i den äldre Malfoy:
Lucius Malfoy: Let us hope that Mr. Potter will always be around to save the day.
Harry: Don't worry. I will be.

Viktig händelse för serien, Harry lurar Lucius att omedvetet frigöra Dobby:
Dobby: Dobby is... free.

Årets favorit

Lucius Malfoy är delikat men årets favorit måste ändå vara den pompöse Professor Gilderoy Lockhart i Kenneth Branaghs skepnad.

Insanities and craziness

Harry, Ron och Hermy skulle omvandla sig till Slytherin-elever för att kunna smyga in hos dem och lista ut något. Istället för ett hår från en tjej från Slytherin får Hermy tag på ett hår från en katt. Resultatet ses nedan, där Hermy har än mer klös än vanligt. Och hon har en svans!

Sammanfattning

Filmen är helt klart underhållande, men den känns ändå vid en omtitt lite som lugnet inför stormen i form av de kommande, bättre filmerna. Inledningsscenen hos the Dursleys är bitvis komisk (Uncle Vernons lismande för chefen) men i övrigt inte speciellt bra. Lite kul med Dobbys introduktion. Nästa sekvens är den vådliga bilfärden vilken inte heller är speciellt bra om man jämför med andra delar från serien. Mysteriet med monstret och the Chamber of secrets är helt ok men inte jättespännande.

Filmens styrkor är en fördjupad beskrivningen av den magiska världen, Kenneth Branagh's mustige Lockhart och en del humor i övrigt, inte minst med Moaning Myrtle.

The chamber of secrets är den minst intressanta filmen i serien och jag tror att den är den svagaste också.

Betyg: 3+/5