Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5