Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

Big Trouble (2002)

Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.

Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.

Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.

Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?

Jag ger i alla fall denna film en stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Hoppa över och läs Sofias text om filmen! 

Citadel - Season 1 (2023)

Citadel är en ny spionserie med bröderna Russo som  producenter. Russos har gjort Avengers-filmer och nu senast varit involverade i de två förträffliga Extraction-filmerna. Såklart att jag var nyfiken på denna nya serie som utspelas i en nära framtid med en massa cool tech som inte finns än.

Tyvärr är serien katastrofalt dålig. Jag antar att även solen har fläckar om solen får representera Russos denna gång. Allt är undermåligt; manus, skådespeleri och specialeffekter.

Storyn och manus är uselt där de tar sig friheter med logiken om och om igen. Det är ett tecken på dåligt hantverk när manusförfattare tar sig sådana friheter bara för att det är sci-fi. Alla filmer och serier måste trots allt hållas sig till de logiska regler som gäller i den värld de utspelas i, världsbygget styr vad som är möjligt eller ej. Här bryts den regeln allt för många gånger. Det blir meningslöst och alla stakes faller till marken.

Skådespeleriet var en annan svaghet. Huvudpersonerna spelas av Richard Madden från GoT och det för mig nya ansiktet Priyanka Chopra Jonas. Jag vet inte vem av dem jag tyckte var allra sämst. Antagligen båda. De enda jag tyckte var hyfsade var Stanley Tucci och dansken Roland Møller, men inte heller de gjorde något extraordinärt egentligen. 

Till sist har vi specialeffekterna. I serien kan man vänta sig lite lägre nivå än i en stor filmproduktion men det finns gränser för hur taffligt det får se ut. 

Dessutom har teamet uppenbarligen försökt sig på att härma eller ha med homage till kända filmer inom genren som James Bond, Mission Impossible och Long Kiss Goodnight. Det görs inte charmigt eller med glimten i ögat. Ingen fyndig vinkel, endast trötta referenser. Som så mycket annat i denna serie känns det endast menlöst. Musiken i serien är dessutom något av en rip-off av musiken i Westworld. Inget är rent eller unikt i denna soppa.

Nej, detta var en rejäl besvikelse och efter de sex avsnitten i första säsongen tackar jag för mig. Serien är nästan lika dålig som The Wheel of Time och det säger inte lite det...

Jag önskar mig en bättre spionserie!

Betyg: 1/5

America's Sweethearts (2001)

Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.



Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.

Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i  den fyrkant som Lee måste jonglera.

Typ av humor?

Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!

Filmkvalité vs. humorkvalité

Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och  skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.

Manus vs. skådespelare

Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.

Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!

Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...

Tre tropes:

a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D

b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:

Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you.
Danny: Who's Holly Golightly?
Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's".
Danny: Oh. What's that?
Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn?
Danny: Right. Katharine.
[pause]
Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.

c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!

Favoritkarakärer?

Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.

Trivia

Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!

Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.

Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.

Omtittningspotential?

Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.

Slutomdöme

Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Captain America: The First Avenger (2011)

 

Captain Ameica: The First Avenger är också en film med två sidor. Denna gång gäller det dock skillnaderna i hur mycket jag gillade den vid första respektive andra titten. Jag såg filmen för första gången våren 2012 helt utan kontext. Jag såg då en ganska töntig film om en superhjälte jag inte hade någon relation till och som var blek i mina ögon. Vilken skillnad det var att se origins storien om Steve Rogers aka Captain America denna gång!

Jag älskar filmen nu. Visst är detta trevligt? Att man kan ändra uppfattning om en film så mycket... Anledningen till den förändrade inställningen är såklart att filmen är en del av en längre filmserie och att jag sedan första gången jag såg denna har sett fyra långfilmer till med karaktären, två Avengers-filmer och ytterligare två Captain America-filmer.



Jag gillar Steve helt klart. Och att få återbesöka honom, Bucky och Peggy var jättetrevligt. Jag gillar att filmen tar god tid på sig att etablera karaktärerna. MCU är generellt sett bra på att låta karaktärer "andas" så att de får utvecklas till sin fulla potential. Renodlade actionscener med karaktärer som jag inte bryr mig om är sällan nog för att en film ska bli bra i mina ögon.

Bakgrunden med Howard Stark, Bucky Barnes och Peggy Carter var välkommen. Jag hade glömt mycket av de bitarna från förra titten. Då fattade jag inte hur viktiga flera av dem skulle bli för kommande filmer. Jag gillar också att Hydra introduceras och skapas framför ögonen på oss. Hydra är den stora fienden i nästkommande Captain America-film och tv-serien Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.



De delar jag fortfarande tycker lite mindre om är när Cap används som en cirkusapa för att sälja krigsobligationer. Jag tycker att filmen tappar i tempo rejält där efter cirka 45 minuter. Jag tycker också att Steves insatser i kriget är lite väl mycket "serietidnings-nivå". Utan speciell träning eller superkrafter slår han halva tyska armén om man hårdrar det lite. För det där med superkrafter är fortfarande lite otydligt. Visst han blir stor och stark och vi får lära oss att han får väldigt bra läkekött. Men att han nästan skulle vara odödlig tycker jag inte presenteras väl. Men tydligen kunde han överleva inne i ett flygplan som kraschat i isen under en sådär 60-70 år... Självklart är mycket av händelserna i MCU som taget från de serietidningar allt bygger på, men det finns grader av orimligheter jag kan köpa som tittare.

Istället är det de personliga relationerna som jag njuter av. Inte minst mellan Steve och Peggy. Kul också att Howard Stark är med på ett hörn även om jag inte ser det som ett triangeldrama. Det verkar ganska tydligt att Howard inte var ute efter Peggy. Steve är dock inte världens mest erfarne tjejtjusare och han blir lite osäker på sin position ett tag. Vi diskuterar frågan i Shinypodden mer i detalj.



Kompisrelationen mellan Steve och Bucky har också långtgående konsekvenser. Klart intressant att jag till och med inte kom ihåg detta från första titten. Det verkar i alla fall som att Steve bär på en stor portion skuld gentemot sin vän när filmen tagit slut.

Som skurk fungerar The Red Skull förvånansvärt bra. Detta trots att hans är monstruöst överdriven, som tagen från en Batmans-film av Tim Burton. Feeling från trettiotalets Tyskland i form av uniformer, "villains lair", vapen och flygplan ger filmen en skön retrokänsla. Att det sedan är Hydra och inte "bara " nazisterna som är fienden är jättebra.

Som helhet var det en stor överraskning för mig att jag gillade filmen såpass mycket vid denna titt och jag kommer nu med ännu större intresse ta mig an de kommande Captain America-filmerna som snart ska ses i och med Shinypoddens första säsong.

Jag ger Captain America: The First Avenger fyra fonduer av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

Spotlight (2015)

Jag hade extremt höga förväntningar på Spotlight. Och alla dessa förväntningar uppfylldes med råge. Damn, vilken bra film detta är. Filmen är helt klart den bästa journalistfilmen sedan All the president's från 70-talet. Och precis som sin föregångare är det en BOATS, based on a true story. Spotlight är namnet på den del av stortidningen The Boston Globe där ett litet team av grävande journalister gör längre och mer djuplodande reportage. Vintern 2001-202 publicerade den en lång rad artiklar om pedofilskandalen inom den katolska kyrkan i Boston med omnejd. Detta blev snöbollen som kom i rullning och växte som en löpeld genom USA och övriga världen. En massa liknande härvor började nystas upp "all over the place" som man säger.

Som en klassisk journalistfilm är Spotlight en pratig och intellektuell film. Jag älskar miljöerna; samarbete, gräl eller firande på redaktionen, två luttrade journalister på baren efter en lång arbetsdag, de hårt arbetsbelastade journalisterna hemma med familjen när de mentalt är kvar på jobbet. Bilden av grävande journalister har sällan varit så romantiserat i mina ögon som i de bästa filmerna i denna genre, och Spotlight likaså.

Skådespeleriet är ypperligt. Jag älskar Liev Schreiber, Rachel McAdams, Michael Keaton, Mark Ruffalo och Stanley Tucci. Tala om en pretty fucking awesome ensemble cast. Rachel McAdams går från klarhet till klarhet. "The Station Agent"-regissören Tom McCarthy har regisserat filmen och jag tycker han lyckats suveränt. Jag var helt inne i filmen från första bildrutan.

Jag brukar inte prioritera filmer bara för att de är "viktiga" filmer. Ofta kan jag känna mig skriven på näsan när en filmmakare ska trycka ner sin politiska åsikt på mig. Detta problem uppstår dock inte för mig med Spotlight. Dels för att historien berättas så neutralt den kan berättas givet det underliggande ämnet. I mina ögon fick vi väldigt få pekpinnar från regissören och teamet bakom filmen. Jag skulle om något kunnat önska mig fler pekpinnar i detta fall. För att om någon film känns "viktig" så är det denna. Den visar hur ett genomruttet system tillät genomonda handlingar ske och ske om igen.

Som någon säger i filmen "If it takes a village to raise a child, it takes a village to abuse them. That's the truth of it."

Detta är en film som är bra både som film, en suverän film dessutom, och för att den har en viktig historia som den berättar.

Det intressanta är hur motarbetade journalisterna blev av alla delar av samhället, inte bara av dem som utfört de vidriga brotten. Det framkommer att i princip alla institutioner i samhället; polisen, politiker och rättsväsen visste om vad som hände, men man vände ryggen till. Någon motiverar detta med att kyrkan gör ju så mycket nytta för folk att ingen vill att kyrkan ska skadas. Dessutom gav sig prästerna oftast på barn ur fattiga familjer, oftast med en ensamstående mamma, oftast djupt troende. Som att plocka godis ur barns händer. Fast något annat och inte lika mysigt...

Sedan den katolska kyrkans hantering av alla pedofiler bland prästerskapet blivit känt efter artiklarna startades flera utredningar startats överallt i världen. I slutet av film listas fler städer där liknande härvor uppdagats. Hela  filmduken fylldes med en lista med städer skriven i liten font i fyra eller fem kolumner. Det var så många ställen att jag hajjade till, och en person i publiken bakom mig flämtade till ljudligt av chocken av hur lång listan var. Sedan byttes bilden till ännu en lika lång lista till. Och sedan byttes det till ännu en lika lång lista. Och till sist en fjärde sida helt fylld med ställen där pedofiler inom kyrkan kommit i dagen. Fyra fyllda sidor med liten font, städer över hela världen, inte bara i USA.

Skandalen i Boston visade att kyrkan hade hållit ett 70-tal pedofiler bakom ryggen bara i Boston med omnejd. I eftertexterna kunde vi läsa vilket "straff" den högsta ansvarige i Boston, kardinal Bernard Law, fick efter skandalen. Han var tvungen att sluta sin tjänst i Boston, men han fick snabbt en ny tjänst i Rom, utsedd av påven själv.

Nähä, det var kanske inte så farligt ändå då?

Betyg: 5/5 



Andra bloggar som sätter ljuset på denna film:
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Wild Card (2015)

När jag kollade efter filmer i in-flight entertainmentsystemet på en av flygningarna i Sydamerika hittade jag Terminator Genisys. Javisst, jag missade den när den gick på bion. Men liten skärm och allt annat än idealisk ljudmiljö gjorde att jag valde att inte se den filmen vid detta tillfälle. Men suget efter actionfilm hade uppstått. Därför valde jag den alltid stabile Jason Statham och hans nya actiondängare Wild card. Jag hade jag inte hört ett knyst om filmen förut. Var det kanske en film som gick direkt till dvd hemma i Sverige?

Statham spelar en avdankad gambler som super sig igenom tillvaron på Las Vegas bakgator. Han har något diffust jobb som privatdeckare eller livvakt eller något sådant. När en yngre dam som han känner och känner för för blir våldtagen och misshandlad måste han ta sig upp ur spritångorna och göra något åt skiten. Vilken inte är speciellt lätt då förövaren är en ungtupp ur den organiserade brottsligheten, den så kallade maffian.

Statham är stabil i denna typ av roll. Påminner inte hela filmen lite om Hummingbird från 2013? Här är han en dödsmaskin som kan avväpna och döda riktigt stora busar (med automatvapen) med den lokala syltans bestick (typ en sked). Han är som en ninja på speed. Filmen håller sig dock ifrån våldssceneriet för det mesta. Det verkar som att folket bakom filmen har haft ambitioner om en djupare film än en vanlig actionfilm. Emellan våldet spenderas en del tandagnisslande och vridande av händer över livets grymhet och alla tings förgänglighet. Vill han lämna sitt ruttna liv bakom sig eller ej? Hur gör man för ta sig ur mörkret på samhällets botten? Det rimmar lite falskt med hur effektiv och duglig han verkar vara i de scener då han behöver vara det. I andra scener verkar han vara mer eller mindre korkad.

Detta var en allvarsam actionfilm som försöker vara lite för smart för sitt bästa. De flesta karaktärerna är dock sympatiska, förutom de osympatiska då såklart. Filmens bästa scen är den när Stanley Tuccis maffiaboss gör ett kort gästspel.

Actioninnehållet kommer nog heller inte göra Stathams fans besvikna. Wild card är klart bättre än Run all night som jag skrev om i förrgår men den är ändå inte mer än "helt ok för stunden". Jag ger Wild card två gentjänster av fem möjliga. Japp, betyg 2 har ett brett spann i min betygsskala.

Betyg: 2/5

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Vi såg första filmen i serien om The Hunger Games på en filmspanarträff för cirka två och ett halvt år sedan. Spänningen var hög då filmen var omtalad och allmänt emotsedd. Filmen visade sig vara ganska underhållande men också lättglömd. Den vände sig till en ung publik och jag kände inget större sug efter fler filmer i serien. Men nu på lördag ska filmspanarna se tredje filmen i serien, The Hunger Games: Mockingjay - Part 1. Därför föll det sig naturligt att jag tog tag i saken och kikade lite på seriens andra film i helgen som gick.

The Hunger Games: Catching fire heter den. Mina förväntningar var extremt lågt ställda. Men döm av min förvåning när det visade sig att den var riktigt underhållande. Döm av min förvåning gånger två när det visade sig att uppföljaren var bättre än första filmen. Det är ju inte helt vanligt.

Catching fire är allvarligare och mindre "barnslig". Lyckligtvis fokuserar den på distriktens spirande revolution mer och mindre på själva hungerspelen. Spelen tar ändå en försvarlig del av andra halvan av filmen men vi kan väl nu konstatera att de inte är speciellt spännande? Rip-offen av Battle Royale är fortfarande något av en nagel i ögat.

Eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända i filmerna framöver tyckte jag att det var spännande att se hur spelet mellan Katniss och presidenten skulle falla ut. Eller spännande och spännande, jag ska kanske uttrycka min känsla som nyfikenhet istället. I övrigt var filmens styrkor flera av skådespelarna med Woody Harrelson i spetsen. Elizabeth Banks imponerar och det var jätte, jättekul att se Philip Seymour Hoffman i sin lilla roll. Tiden börjar rinna ut för mig att se PSH i nyare filmer. Snart är de slut...

Kärlekshistorian i filmen är kass, men motståndsrörelsen och allt runt det är intressant. Filmens svaghet visar sig till slut vara ganska chockerande för mig som hyllar Winter's bone till skyarna. Svagheten är filmens stjärna, Jennifer Lawrence. Hon är inte bra i rollen som Katniss. Hon spelar rollen med för stort allvar och för lite dynamik. Hon har bara ett enda känsloläge i hela filmen och det tenderar bli ointressant och tråkigt. Tyvärr påminner hon mig allt för mycket om den där otroligt trista figuren i filmserien Twilight.

Catching fire är i alla fall ett steg i rätt riktning. Jag är därmed uppdaterad på handlingen och nu ser jag fram emot lördagens film med stor belåtenhet.

Jag ger The Hunger Games: Catching Fire tre fingrar i luften av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Hunger Games (2012)

May the odds be ever in your favor.

Den tredje månadsträffen med Filmspanarna hölls i lördags. Efter en hel dags flyttande tog jag mig ner till Gamla Stan för en träff med vännerna. Precis som förra gången har vi sett en gemensam film och denna gång föll valet på fenomenet "The hunger games". Efter Harry Potter kom Twilight, och nu The hunger games.

Filmen beskriver en grym framtidsversion där de kuvade distrikten måste låta två ungdomar delta i en dödlig tävling varje år. Folkmassorna tvingas titta på denna blandning av dokusåpa och gladiatorspel. Eftersom filmen fått 11-årsgräns var jag lite tveksam till om detta var en film som bara riktades till den yngre publiken, eller om det var en "vuxen" film. Jag funderade på att ta med min 12-åriga systerdotter på filmen, men jag avråddes av Hilda. "The hunger games" är inte blodig eller skrämmande på grund av synligt våld, men den beskriver hemska saker.

Stjärnskottet från "Winter's bone" Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen. Hon är helt klart bra, men hennes insats här är mer slätstruken än den i filmen från 2010. Även de två manliga huvudrollsinnehavarna är ganska bleka och filmen lider av detta. De roligaste karaktärerna och bästa skådespelarinsatserna är bland dem som inte deltar i spelet. Woody Harrelson spelar en före detta vinnare av spelen och han gör sin levnadsglade och livströtte cyniker väldigt bra. Stanley Tucci gör ju sällan en dålig roll nu för tiden och han är kul som programledare till spelen.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen

I rollen som värdinna för Katniss och Peeta ses Elizabeth Banks. Jag kände inte ens igen henne på grund av allt smink och peruken. Vid sidan av själva spelen är miljön och människorna i Capitol det som jag mest kommer ihåg från filmen. Det är som en ständigt pågående Pride-festival med spektakulära kostymer, smink och frisyrer. Inte för att det är något fel med det...

En sminkad Elizabeth Banks som Effie Trinket

I slutändan var "The hunger games" ganska otillfredsställande. Jag fick inte en så stark känslomässig kontakt till Katniss och Peeta som jag borde. Hela filmen är första delen av en trilogi och slutet kändes rumphugget eller extremt amerikanskt. Om det bara är slutet av den första delen av tre kan det kanske funka, men på egna ben kändes det avkortat. I filmen antyds en spirande motståndsvilja och jag antar att de efterföljande delarna kommer handla om hur distrikten slår tillbaka mot det vulgära Capitol med dess dekadenta överklass.

Upproret kommer?

Det största problemet med "The hunger games" är att den är som avritad med karbonpapper från den japanska filmen "Battle Royale" från år 2000. Författarinnan Suzanne Collins har tydligen sagt att hon inte kände till "Battle Royale" när hon skrev sin bok. Jag finner det mycket osannolikt. Den japanska filmen hade ett unikt innehåll och stil. Bara det faktum att det var barn som spelade sin ålder gjorde intrycket så mycket starkare. Den amerikanske filmen är mer "glassig" på något sätt. Sen är "Battle Royale" mer blodig helt enkelt.

Från inledningen av filmen Battle Royale

Battle Royale

När jag såg "The hunger games" kunde jag inte undvika att jämföra den med "Battle Royale" och när den senare visade sig vara den starkare filmen så blev min upplevelse av "The hunger games" inte så maxad. Samtidigt är den bra gjord och filmen har några brännande sekvenser. Scenen när Katniss lillasyster Prim går fram mot scenen och rättar till blusen i svanken fick mig nästan att börja gråta.

Om någon av mina bloggvänner också började gråta av den scenen kan du kontrollera själv. Fiffi, Sofia, Jessica och Joel har också sett filmen.

"The hunger games" är en perfekt matinéfilm och med rätt inställning kommer många ungdomar och unga vuxna finna denna film mycket underhållande. Jag känner mig givmild idag och ger "The hunger games" tre härmskrike-broscher av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Welcome, and happy Hunger Games!