Along Came Polly (2004)

Jag hade sett stora delar av filmen tidigare men detta är första gången jag sett den från början. Along came Polly är en mycket rolig komedi som till stor del lever på sina birollskaraktärer. Jovisst, Ben Stiller och Jennifer Aniston helt ok, men det är birollsskådisarna som firar komiska triumfer här. Vad sägs om Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin, Hank Azaria, Bryan Brown och inte att förglömma Debra Messing.

Seymour Hoffman spelar Reubens barndomsvän Sandy Lyle. Han är plufsig, röd i ansiktet och lever på berömmelsen från en enda film från när han var ung. Hank Azaria spelar "scuba diver"-kungen Claude.

Debra Messing spelar Reubens fru Lisa som är otrogen med Claude på smekmånaden. Hennes min när Claude glider upp naken i inledningen av filmen är underbar. Observera ryckningen i ena ögonlocket när den nakne Claude pratar om sin stora...segelbåt. Måste ses.

Alec Baldwin spelar Reubens chef Stan. Hans tal på bröllopet är hysteriskt. Mazel, mazel. Sen har vi förstås vildhjärnan Leland Van Lew som spelas till perfektion av Bryan Brown. Allt som allt en mycket trivsam cast och casting.

Typ av humor?

Visst finns där lite romantik, jag kan inte förneka det. Men filmen lever i sin humor i mina ögon. Den är först och främst väldigt rolig i partier.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Detta är en ganska dålig film som har en del väldigt roliga scener. De svagare partierna är de mellan Ben Stiller och Jennifer Aniston. Speciellt filmens intresse i bajs- och prutthumor är sorglig. Den romantiska historien är inte speciellt engagerande heller. Visst, Anistons karaktär är på pappret gullig och skulle kanske kunnat varit härlig, men jag känner det inte. Det säger inte klick. Däremot är nästan alla scener mellan Stiller och olika birollskaraktärer komiskt guld. Jag tänker då på Seymour Hoffman, Baldwin, Brown samt Messing och Azaria.

Manus vs. skådespelare

Manus är svagt då det gäller filmens primära handling. Dialog och framför allt skådespelarinsatser från birollerna lyfter filmen.

Sandy Lyle: Make it rain... Raindance... Let it rain... Raindrop...

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: acceptera vem du är så kan du leva ditt liv "happy as a hippo".

Två stereotyper:
- Bryan brown spelar den våghalsiga företagsledaren... in absurdum. Men kul!
- Alec Baldwins överdrivna chef, bombastisk, ger snabba order som skjutna från höften. Alltid bra, han Alec!

Tre troper:

a. kvinnlig karaktärers förtjusning över stora saker... som stora båtar.

b. före detta barnstjärna: Sandy gjorde succé i Crocodile tears (en travesti på The Breakfast Club) och lever fortfarande på sin tidigare berömmelse...

c. runaway bride-tropen även om Lisa väntade till smekmånadens första dag! Ben Stiller gör för övrigt samma sak mot sin fru i The Hearbreak kid (2007)

Favoritkarakärer?

Gillar Hank Azarias Claude. Han är snäll innerst inne vilket är tydligt i flera scener, bland annat att han skjutsar Reuben till flyget på St Barths. Philip Seymour Hoffmans Sandy Lyle är störtskön, en egocentrisk och bullrig shartande skitstövel. Men med hjärtat på rätt ställe.

För extra humor vänder jag mig till Bryan Browns Leland Van Lew, Debra Messings Lisa och Alec Baldwins Stan Indursky.

Trivia

Från imdb:

The green flag on Leyland Van Lew's yacht features the 'boxing kangaroo' which was flown from Australia II during the 1983 America's Cup campaign in which Australia was successful.

Omtittningspotential?

Den är så rolig att man kan lätt kan fastna om den visas på tv, men det dröjer nog tills jag väljer att se den igen.

Slutomdöme

Rolig men dålig. Går det ihop? Jo i detta fall eftersom filmen är så sablans ojämn. Vissa delar får mig att skratta så att jag gråter, vissa delar är svaga och nästan lite sega.

Betyg: 3/5