Civil War (2024)

Jag var riktigt sugen på Civil War. Jag menar hur kan man vara något annat när Alex Garland kommit ut med en ny film? Klart jag var nyfiken på hur han skulle måla upp ett USA på randen till sammanbrott under brinnande inbördeskrig.

Filmen är till att börja med otroligt snyggt ihopsatt. Världsbygget är i sanning imponerande. Filmen fokuserar på de fyra journalisterna som försöker ta sig till DC för att intervjua den sittande fascistiska presidenten. Världen byggs upp genom bilder i bakgrunden och bortom horisonten. Ljuddesignen är speciellt lyckad. Man förstår vad som händer runt våra fyra hjältar utan att det visas i närbild. USA är uppdelat i fyra fraktioner, the Loyalists States, the Western Forces (California, Texas), Florida Alliance (åtta delstater) samt New People's Army (nio delstater i nordväst).

Att filmen är kortare än två timmar lång känns som ett plus, och den känns tajt och saknar tråkiga partier. Detta är något av en road movie där vi via våra fyra huvudpersoner gör nedslag på lite olika ställen på vägen mellan NYC och DC via Charlottesville. Vi har scenen vid macken, krypskyttarna, slaget om någon myndighetsbyggnad, mötet med den mordiska milisgruppen, den lilla staden som låtsades som att ingenting hände, fronten vid Charlottesville och till slut slaget om DC. 

Trots alla scener listade ovan känns filmen inte fokuserad på action eller krigsscener. Istället fokuserar Garland på vad situationen gör med våra fyra i huvudrollerna. Hur Lee Smith (Kirsten Dunst) blir mer och mer nedbruten för att till slut balla ur och självmant gå sitt öde till mötes. Eller hur Joel (Wagner Moura) blir mer och mer hög av adrenalinkickarna från slagfältet. Eller den unga Jessie Cullen (Cailee Spaeny) som blir mer och mer indragen i rollen som krigsfotograf och till slut ersätter Lee som Joels vapendragare. Till sist har vi Sammy (Stephen McKinley Henderson), den enda sansade av de fyra och som jag uppfattar det filmens hjärta.

Tyvärr når inte filmen ända fram till mitt hjärta, på tal om detta märkliga organ som tillsammans med hjärnan avgör vad jag tycker om en film. Världsbygget är "top notch" och vissa av scenerna är superba (mötet med Jesse Plemons milisgrupp står ut), men trots allt blev jag inte så speciellt engagerad i någon av de fyra i fokus. Så snart filmen är slut, med Måns vid min sida, frågar vi oss vad filmen ville säga och varför vi lämnades så oberörda. Dagen efter hade jag redan glömt filmen känns det som.

Garland har vist nog valt att inte koppla någon av sidorna i filmens inbördeskrig till dagens politiska karta i Amerikas Förenta Stater, även om det är svårt att inte likna Nick Offermans fascistiska president med Donald Trump. Men i övrigt försöker Garland att hålla sig neutral och ett sätt att göra det är att klumpa ihop den röda staten Texas med den blå staten California som the Western Forces och vinnare av kriget (första fasen). 

En biprodukt av hans val att förhålla sig neutral är att jag som åskådare också förblev neutral. "Sådan film, sådant engagemang" så att säga (nytt ordspråk?). En journalist av klass bör förhålla sig neutral men presentera alla fakta, men hur blir det om en spelfilm som Civil War är så neutral att engagemanget inte bryter igenom? Kanske inte lika bra. 

Jag undrar hur Garland skulle ha kunnat addera "stakes" till filmen men jag kommer inte på något just nu. Men om han lyckats addera "them damn stakes", hade han nog kunnat lyfta filmen en hel del, tror jag i alla fall.

Överlag en mycket bra gjord film som antagligen uppnår det den försöker uppnå, men som lämnade mig tämligen oberörd.

Betyg: 3/5 

The Last of Us - Season 1 (2023)

Jag har varit mer eller mindre besviken på de flesta stora omtalade tv-serier med stora budgetar de senaste åren. Det handlar om The Rings of Power och The House of the Dragon plus alla serier som kommer från MCU och Star Wars. Och den fruktansvärt usla The Wheel of Time hade grusat alla förhoppningar om en ny storserie att se fram emot. Däremot har jag gillat småskaliga serier som Ted Lasso, Only Murders in the Building och den brittiska Slow Horses.

Därför var jag lite skeptisk inför The Last of Us, men den hade fått bra betyg så jag gav den chansen. Döm om min glädje när den bevisade att det visst det går bra att göra bra stora serier. Bra jobbat av Sony Pictures och HBO. Serien inleds mycket starkt. Tyvärr svalnar den längs vägen men överlag är detta en mycket väl producerad serie. Världsbygget är extra starkt och manuset står upp bra under stora delar av säsongen.

Den starka starten av säsongen kulminerade redan i avsnitt tre med ett "stand alone"-avsnitt som verkligen stod ut. Top notch. Därefter tappade serien succesivt under resten av S1. Slutet hastades igenom. Det känns som att säsongen skulle varit ett avsnitt till alternativt tryckt ihop några av avsnitten i mitten. Rent generellt sett kändes det också som att showen "ropade på vargen" lite för mycket. Det antyddes och lovades hemskheter i nästa etapp mest hela tiden (väster om floden, vägen till Colorado etc) men oftast ledde det inte till några spännande scener. Detta borde ha styrts upp tycker jag. Vissa saker kom också plötsligt utan en ordentlig pay off, tex när Joel till slut hittade sin bror. Det hade pratats om hela säsongen men så blev det inget av det. Åter igen kändes det som att showen lovade mer mellan raderna än den levererade.

Skådespelarna var överlag bra. Av de två huvudkaraktärerna gillar jag Pedro Pascal en hel del. Jag är lite mer osäker på om Bella Ramsey egentligen är så bra. Hon var jättebra i rollen som en liten "kung" uppe i norr i Game of Thrones men här ställs hon inför mycket större skådespelarutmaningar och jag var aldrig helt övertygad om att hon var Ellie. Jag tyckte nog att hon som spelade Joels dotter var bättre! Av birollerna var Nick Offerman och Murray Bartlett båda suveräna i sitt avsnitt, medan Melanie Lynskey var en relativt sett stor besvikelse. Hon brukar vara stark men i rollen som en bitter hämndlysten ledare av den fria armén var hon oväntat svag.

Till sist är jag inte ense med mig själv ännu om jag verkligen gillar slutet. Det kändes i alla fall trist att Joel blev så konstig i slutet av slutet, att han ljög för Ellie och att känslan dem emellan blev "broken". 

Betyg: 3/5

Devs - mini series (2020)

Alex Garland är författaren som blev regissör. Han rör sig i nära-framtiden-sci-fi vilket är en genre jag gillar mycket. Jag kommer alltid ge honom en "benefit of a doubt" efter filmer som Ex machina och Annihilation. Det senaste nu är hans miniserie Devs. Klart jag var nyfiken!

Serien utspelar sig i en nära framtid. Vår huvudperson är en sw designer på ett stort stort företag, tänk som om Amazon, apple och Google gått ihop. "problemet" i serien handlar om vår fria vilja kontra filosofiska teorier om determinism. I denna värld har man skapat en ofantligt kraftfull dator vari man trycker in "all data" i hela världen. Om man kan beskriva varje atoms nuvarande position samt dess nästya position kan man interpolera framåt och bakåt godtyckligt långt. Spännande koncept.

Miniserien var som bäst när den konsumerades. En spännande världsbeskrivning och en mycket spännande story. Hur skulle det sluta?

Tyvärr har serien svalnat betänkligt sedan jag såg klart den för några veckor sedan. Egentligen kom den inte fram till något speciellt överraskande eller tänkvärt över huvud taget. Den levererade inte alls på det den lovade i inledningen av serien. När dessutom karaktärerna, deras relationer och deras utveckling var mycket bleka måste jag säga att miniserien är något av en besvikelse nu när fascinationen inför den filosofiska utmaningen lagt sig.

Garlands styrka är kanske att bygga riktigt intressanta och framför allt snygga världar. Men när story är ihålig och karaktärerna inte engagerar mig bli helheten ganska svag ändå. Nick Offerman i rollen som visionären Forest är ganska intressant men annars är de flesta skådisarna i denna serie bleka.

Vag rekommendation till att ses för dem som är intresserade av "what if"-scenarior och nära-framtiden-sci-fi.

Betyg: 2/5

Bad Times at the El Royale (2018)

Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods, så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Hero (2017)

Ibland stöter man på de där filmerna som talar direkt in i hjärtat på en. Det kan vara en specifik sinnesstämning, ett minne eller något som kan kopplas till egna personliga erfarenheter som skapar avenyn in i känsloregistret. Det verkar som att det ofta är amerikanska independent-filmer som gör detta. Därför väljer jag gärna från den sektionen på filmfestivalen. Dagens film The hero låg i och för sig i sektionen Icons (pga Sam Elliott antar jag), men det är uppenbarligen en American Independents. Sam Elliott spelar en sjuttioenårig westernskådespelare i nedförsbacken på andra sidan av sin karriär. Nu för tiden tar han jobb som röst i reklamfilmer och röker på med sin kompis.

Egentligen inför inte denna film något nytt på arenan. Det är gammal skåpmat. Men som så ofta med konst handlar det om hur bra genomförande är. Visst filmen har ingen ny gimmick, ingen twist som blåser iväg dig eller annat extraordinärt. Den är bara svinbra rätt upp och ner.



Filmen utspelas under dagarna efter Lee fått besked från sin doktor att han har en allvarlig cancer och inte så många år kvar att leva. Samma gamla problem som allt för många familjer har fått och kommer få uppleva. Det är smärtsamt och hur man reagerar i den situationen är säkert lika varierande som det finns antal personer på jorden. Lee har svårt att berätta för sin familj, dottern Lucy och ex-frun Valerie.

In i hans liv kommer så Charlotte Dylan. Hon är ung men verkar inte bry sig om åldersskillnaden. Hon är fräsig och har skinn på näsan. Vi följer dem under några omvälvande dagar. Laura Prepon, känd från That 70's show, spelar Charlotte och hon är helt magisk i denna lilla roll. Inget flashigt men en massa små detaljer i hur hon för sig, miner och uttryck. Hon har vuxit upp rejält, är nu drygt 35 år och hon påminner mig s starkt om Ashley Judd och sämre doppelgängers kan man ju ha! Laura är som Ashley Judd med en nypa Mila Kunis som jag skrev på twitter.



Sam Elliott har en fantastisk röst. Det är som att han definierar westernmyten med rösten. Otroligt. Här får han också spänna skådespelarmusklerna med en stor variation. Han är med i princip varje scen i hela filmen. Damn, jag gillar honom. Filmmanuset är enligt imdb trivia till stor del baserat på Elliotts liv även om han nog inte har blivit diagnostiserats med cancer så vitt jag vet.

Kompisen Jeremy spelas av Nick Offerman och jag visste att jag sett honom förut men jag kunde inte placera honom. Men damn, det var ju han som spelade familjefadern och polisen Don i We're the Millers. Bra komedi det för övrigt.

En av filmens mest upphetsande trivian är att Lees ex-fru spelas av Katharine Ross, ni vet Dustin Hoffmans kärlek i The graduate. Hon spelade också den cyklande tjejen i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Dessutom är hon och Sam Elliott gifta i verkliga livet! Hon kom såvitt jag förstår ut ur pensionering för att spela denna roll.

En av festivalens bästa filmer! Jag ger The hero fyra starka dödsdomar av fem.

Betyg: 4/5