Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tower Heist (2011)

We're not criminals. We don't know how to steal...

Min kompis Frans från England var och hälsade på över långhelgen. Det var trevligt. Trivseln skruvades upp än mer då vår gemensamme studiekamrat från Uppsala, Sir Per, bjöd oss på middag hemma hos honom och Lady Lotta ute på Lidingö. Det bjöds på grillat rött kött med en röd bordeaux och sen paj på röda bär.

Mätta och belåtna kom vi hem till lägenheten framåt midnatt och både jag och gästen var sugna på en film. Vad kan passa bättre i en sådan situation är en dum actionkomedi från Hollywood? Vi valde Tower heist och förväntade oss ungefär lika lite som vi fick.

Ben Stiller spelar huvudrollen i detta försök att återuppväcka 80-talets typiska actionkomedi. Han spelar chefen för den personal som arbetar i ett fiktivt lyxiöst lägenhetskomplex i New York. Ben Stiller, en tvärhand hög, är inte som klippt och skuren för roller som handlingskraftiga ledare i actionfilmer. Jag har svårt att köpa honom i den rollen. Samtidigt beror det givetvis inte bara på hans höjd över havet. Det är något i hans minspel när han ska vara arg eller beslutsam som inte funkar.

Egentligen borde denna film gjorts på 80-talet. Tänk er Michael J Fox i Ben Stillers roll. Ännu en kort person, men han skulle passa perfekt i denna film! Och den burduse småskurken som ska hjälpa våra menlösa svennar med rånet skulle passa perfekt för Eddie Murphy då när han var ung och såg ut som sig själv. Nu för tiden ser han bara konstig ut. Vem bytte ut den rolige Eddie mot denna förvridna version av honom själv?

Filmens behållning var istället Matthew Broderick som trots silvergrått i håret och en och annan dubbelhaka var sig tämligen lik. Han gör den nervösa bankmannen med den äran. Casey Affleck har jag aldrig gillat så mycket, men här är han helt ok. Alan Alda såg trött ut som filmens Madoff-figur. Som den kvinnliga FBI-agenten såg vi Téa Leoni. Frans gillar henne då hon både är bra och vacker men jag behöll lugnet.

Filmens handling är vanvettigt korkad och "heisten" som de genomför är både orimlig och ologisk. Detta betyder egentligen inte att filmen per definition är dålig, men i en för övrigt dålig film är det inte bra att handlingen är ologisk.

Tower heist fyllde sitt syfte, lite lagom lättsmält underhållning att spendera några timmar på då magarna arbetade i högvarv med den mustiga och kanske inte alltid lättsmältna maten.

Jag ger Tower heist två svaga, svaga Ocean's eleven rip-offs av fem möjliga.

Betyg: 2/5