The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

The Big Sick (2017)

The big sick är Oscarsnominerad i kategorin originalmanus. Filmen är skriven av det äkta paret Emily Gordon och Kumail Nanjiani och bygger på historien om hur de träffades. Kumail spelar sig själv och Zoe Kazan spelar Emily. Jag hade hört mycket bra om filmen och var sugen på att se den. Visste inte riktigt om det "bara" var en romantisk komedi eller något mer. det visade sig vara det senare. Filmen är mer ett relationsdrama än en rom-com.

Filmen bygger löst på självbiografiska händelser från Kumail och Emilys liv. Kumail som är invandrad till USA från Pakistan är uppvuxen med en förväntning om att gifta sig med en pakistansk kvinna. Det blir kulturella krockar både mellan Kumail och Emilys föräldrar och inom Kumails egen familj. det är dessa relationer som filmen excellerar inom. den är välfunnen och balanserad. Filmen duckar inte från känsliga frågor och undviker att ge enkla, simpla, svar. Det ska den ha cred för.

Kumail som numera är en känd skådespelare och podcastare umgicks (i alla fall i filmen) i en klick stå uppare i Chicago. Det är en kul inblick i subkulturen även om varken Kumail eller hans kompisar verkar vara speciellt talangfulla för stå upp. Det är en svår konst det där. Däremot är Kumail bra i rollen som sig själv. Det känns inte stolpigt trots att det måste varit en avvägning under inspelningen. Jag tror inte att det är lätt att spela sig själv avspänt på film per definition. I övriga roller sticker Holly Hunter och Ray Romano ut. De spelar Emilys föräldrar och får mycket speltid.

The big sick är en härlig film som uppfyller en till bredden under titten och det är mysigt i slutet (som var känt på förhand). Jag blev glad och varm. Jag känner dock att den kanske inte har den tyngd som krävs för att bli en riktig favorit för mig. Glöden falnade tämligen snart i mitt huvud, men det är helt klart en trevlig liten film. Fin helt enkelt.

Jag ger The big sick "bara" tre principfasta mödrar av fem möjliga. Den rann ner från fyran under ett obevakat ögonblick som äggulan från toppen av Rydberg.

Betyg: 3/5