Dexter: New Blood - mini series (2021-2022)

När jag, Patrik och Daniel pratade om serien ställde Patrik en mycket relevant fråga: Varför gjorde man ens denna mini-serie? Dexter avslutades ju trots allt efter åtta mestadels framgångsrika säsonger för drygt åtta år sedan... 

Jag tyckte själv att slutet vi fick 2013 var helt ok men jag höll också med om kritiken att det inte var fulländat. Och däri ligger nog anledningen till denna mini-serie om tio avsnitt som avslutar, sätter en rosett på, sagan om Dexter.

Miniserie fick namnet "Dexter: New blood", och det är lite lagom lustigt med tanke på Dexters "hobby". Men tillförde den så mycket egentligen? Jag påminner om Patriks fråga ovan. Det nya blodet kommer framför allt i form av sonen Harrisons återinträde i Dexters liv. Och nu som bångstyrig tonåring. Tyvärr tyckte jag inte att det blev så bra med sonen, det blev segt och mest frustrerande på grund av Dexters ovilja att prata med sonen. Att vara dålig på kommunikation ligger såklart i Dexters natur men det hjälpte inte att få miniserien att spritta av liv direkt.

Miniserien blev mer mörk och dramatisk jämfört med hur jag kommer ihåg ursprungsserien, som balanserade det mörka ämnet med en hel del humor. Nu var det nästa bara den lustiga podd-tjejen Molly Park som piggade upp med humorinslag. 

Men överlag gillade jag att hänga med Dexter igen trots allt, och de allt för få gånger de utnyttjade den ikoniska musiken ryste jag till. Men det är också slående hur viktig miljön faktiskt var för den gamla Dexter-serien. Storstaden Miami, värmen, Dexters lägenhet nere i hamnen och havet. Allt detta adderade till mysighetsfaktorn och jag saknade dessa element mycket. Nu var vi utkastade i skogen, under vintern uppe i en liten håla i norr. Inte lika inbjudande het enkelt.

Miniseriens stora "villain" och andra "bumps in the road" var kul och värdiga motståndare till Dexter. Tyvärr drogs alltså tempot ner av sonen Harrisons inträde i Dexters liv. Det känns som att vi var klara med hans psykologiska resa och allt runt Harrison kändes mest som en onödig (?) omstart. Det blev "kaka på kaka". Däremot var slutet klart bättre än det vi fick 2013 och nu känns det som att Dexter som en nio säsong lång serie är klar. Så jag är ändå nöjd med miniserien och att de tog sig tiden att göra den.

Nu får vi hoppas att serien till slut får vila i frid och att de inte drar iväg med nån krystad spin-off eller liknande...

Betyg: 3/5  

The Report (2019)

The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.

Game Night (2018)

That's a strong glass table!

Game Night är en komedi med Rachel McAdams, Jason Bateman och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen handlar om ett tävlingsinriktat par som kör brädspelskvällar med goda vänner hemma hos sig. Det där med brädspel ligger i tiden. Själv fick jag det fantastiska brädspelet Firefly The Game när jag fyllde år för några år sedan och nu spelar jag, Johan, Linnea och Joel spelet så ofta vi kan. Det är mycket roligt med brädspel generellt sett och Firefly specifikt. Just i fallet med Firefly är det lustigt nog roligt att spela oavsett hur det går och vem som vinner. Denna avslappnade inställning till vem som vinner gäller dock inte huvudpersonerna här i filmen. Tävlingsinstinkten är på topp och den driver en hel del av humorn i filmen.



Manus är riktigt bra med en humor som känns djup och vuxen. Det skämtas om konkurrens mellan bröder, familjebildning, grannsämja och många andra saker. Det är alltså inte bara skämt under bältet. Filmen är inte pk eller söt-snäll men den är heller inte plumpt grov. Som filmälskare välkomnade jag alla filmiska referenser som poppar upp här och där. Som film betraktat påminner den mig i känslan om den mycket lyckade Vacation från 2015 och jag blev därför inte allt för förvånad när det visade sig att det är samma duo bakom båda filmerna, John Francis Daley och Jonathan Goldstein. Bra gjort dom.



Den ofta underskattade McAdams lyfter filmen på egna axlar och Bateman är en bra wing man. Bland biroller har vi Kyle Chandler som jobbig storebror och den ensamme och asociale grannen som gärna är med på spelkvällar spelad av den mångfacetterade Jesse Plemons. Vi har ett mycket roligt par med en mörk historia spelade av Lamorne Morris och Kylie Bunbury. Billy Magnussen som den snygge men korkade Ryan var jag inte lika förtjust i. Hans dejt under spelkvällen spelas av brittiskan Sharon Horgan och hon var en frisk fläkt.

Fasen vad glad man blir av bra komedier. Det må ha varit en bra tajming för mig att se den på bio på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Hjärnan är lite mer mosig och man är därmed kanske mer mottaglig för en mysig komedi? Jag njöt i alla fall och skrattade högt många gånger och nästan så att jag tappade andan några gånger. Tänker speciellt när Mcadams skulle operera på Bateman. Galet rolig scen.

Filmen lever på bra skådisar och en otroligt skön känsla. Under inledande texterna hade filmen en absurt skruvad feeling men lyckligtvis behölls det introt bara som ett intro. Det var som att filmmakarna ville skicka ett budskap till oss i publiken med sin förvrängda och spetsade värld att detta inte är på riktigt men nästan. Filmens sista scen glider över till samma förhöjda verklighet så filmen har bookends i avvikande stil. Sitt för all del kvar under eftertexterna då det kommer extra scener samt tills efter eftertexterna då ytterligare ett skämt levereras.



Det blev en trevlig kväll med gapskratt på bion och efterföljande mat på Egon med Christian där vi kunde sitta och snacka film och bloggprojekt. Mycket najs. Game night överraskade mig positivt och även om den inte är en 5/5 är den självklart starkare än en trea. Jag längtar redan efter att få se om den. Kanske till och med hopkrupen i "barnet"-ställningen vi får lära oss om i filmen?

Jag ger Game Night fyra massmördande kriminalteknikers av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Gissar att Christian på filmbloggen Movies-Noir inte ger den riktigt lika högt betyg, men han var också belåten så den borde få en stark trea ändå? Hur det blev med det kan ni kolla in här.