Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

Bonnie and Clyde (1967)

Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.

The Towering Inferno (1974)

Jag kan ha sett Skyskrapan brinner när jag var ung, det känns så, men jag mindes inget från filmen så jag valde att se om den inför min topplista för 1974. Lite katastroffilm från 70-talet skadar ju aldrig.

Detta är en mastodontfilm med en uppsjö av kända skådespelare. De är kanske inte lika kända idag men några namn känner nog även den kasuale filmtittaren till... Steve McQueen, Paul Newman och Faye Dunaway känner du till, va? Jag gillar de första två men inte den tredje. Nej, jag gillar verkligen inte Dunaway. Hon har alltid varit creepy i mina ögon. Usch. Här har hon dock en ganska liten roll så det gör inte så mycket. Både Newman och McQueen får mycket screen time så det är bra. andra kända namn från filmen är Fred Astair, william Hiolden och Robert Wagner.



Filmen är lång och den tar god tid på sig att bygga upp stämning och eld. Brandlarmet till kåren går efter 37 minuter av filmen. Det brinner på ett av de tommare planen i mitten av huset. På översta planet pågår en stor fest. Till slut kommer hela skrapan stå i brand och alla som åkte upp till festen kommer inte helskinnad ner igen. Jag tycker faktiskt att filmen var överraskande brutal för att vara så gammal. Flera karaktärer med en massa dialog dör under filmens gång. Det gör att insatserna hela tiden höjs och ingen känns säker, förutom Newman och McQueen då såklart.

Filmen har inga "normala" skurkar, förutom byggherrens svärson som fuskat med elinstallationerna för att spara pengar. Han spelas av en ung och smalare Richard Chamberlain. Ett mustigt och sliskigt porträtt av en slajmig figur. Han fick enligt moralkoden i Hollywood bita i det sura äpplet. Tyvärr gjorde de inget bra av hans död. Han bara föll ur bilden och var borta.



En kul detalj var sekvensen när en äldre dam med ett barn i famnen föll ut ur en utanpåliggande hiss som kom på sniskan. Hon hann just kasta över barnet i en annan famn innan hon störtade mot sin död. Bra filmat. Filmen starkaste scener var dock det öde som väntade Dan Bigelow och hans sekreterare Lorrie som stannat kvar i det öde kontoret för lite "övertid" och fastnade på fel sida av en stormande eld. De brann upp. Hopplösheten.



Filmen är satans lång och slutet är lite svårt att svälja. Det gick allt för lätt att få stopp på branden. Men i övrigt är det en solid katastrofrulle som kan rekommenderas till de som gillar filmtypen. Jag ger The towering inferno tre blöta handdukar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Network (1976)

Max Schumacher: And I miss my home, because I'm beginning to get scared shitless, because all of a sudden it's closer to the end than the beginning, and death is suddenly a perceptible thing to me, with definable features.

Inför starten av Decennierprojektet förra sommaren funderade jag en kort sekund över hur det skulle vara att recensera gamla filmer. Skulle det vara möjligt att se dem i perspektiv av den tid de gjordes? Detta är givetvis väldigt svårt. Mina revyer är ju mina personliga tankar, känslor och åsikter, inte filmhistoriska essäer. Därför är det enda rimliga att jag bedömer filmerna rakt upp och ner, som jag känner det nu när jag ser dem för första gången. Många filmer som blivit klassikers har uppnått den statusen på grund av att de var nymodiga eller skapade nya trender. Men det är också vanligt att efterföljande filmmakare förädlar koncepten eller vässar till det. Ibland har jag sett de uppföljande filmerna och då kan de gamla "originalen" kännas taffliga eller tunna.

Network är en film som kanske lider lite av detta. Den är en tämligen vass satir över tv-branschen där ratings och publiksiffror går före innehåll. Filmen är relevant än idag med alla dokusåpor och liknande. Men satrir är en färskvara och vi har dessutom sett en massa satir, bra sådan, inte minst under 90-talet. Därför måste jag säga att det Network har att erbjuda väger för lätt.

OK, även om satiren i filmen är lite gammal, hur är då filmen som film? Jomenvisst. Den är regisserad av Sidney Lumet och han är en gedigen filmmakare. Det syns ut i minsta detalj att det är hög kompetens bakom spakarna. Precis som i flera av filmerna i detta projekt är tidsandan mycket väl presenterad. Gillar man "look and feel" från sjuttiotalet ska man absolut kolla in denna film.

Jag har dock märkt att flera filmer från detta decennium har svaga karaktärer. Det gäller denna film också. Den kvinnliga huvudrollen, och filmens mest spännande karaktär, spelas av den på den tiden stora stjärnan Faye Dunaway. Jag kan inte med den människan. Hon är helt grotesk i mina ögon. Det är för mig helt obegriplig att hon setts som en skönhetsdrottning. Nu behöver givetvis inte filmens kvinnor, eller män, vara vackra för att jag ska kunna gilla dem, men de bör heller inte få mig att spontankräkas! Skönhet är ju en mix av utseende och karaktär och har personen i fråga inte det senare räcker inte ett eventuellt vackert ansikte. Det finns många kyliga skådespelare som stryker mig mothårs och då kvittar det hur bra de ser ut. På samma sätt finns det underbara, varma personligheter som i mina ögon är hur snygga som helst trots att de kanske inte skulle vinna en traditionell skönhetstävling.

Resten av de tunga rollerna spelas av ett gammalt garde med William Holden, Peter Fich och Robert Duvall i spetsen. De är ett gäng gamla gubbar som jag är helt ointresserad av. Tyvärr blir filmen tom på bra karaktärer och därmed tråkig. Det är så jag ser det nu för tiden i alla fall. Satiren må vara bra, men utan några varma hjärtan hos karaktärerna i filmen förblir jag kylig. Jag tyckte att filmen var bra gjord, men jag tyckte inte att den var bra.

Satirer om tv-nyhetsbranschen växer inte på träd men jag har några tips för er som vill förkovra er i ämnet. Min favoritfilm från genren är helt klart Broadcast News där Holly Hunter är magisk i sin rolltolkning, och där William Hurt och Albert Brooks inte är långt bakom. Den filmen är från 1987 och det är en av det årets bästa filmer. Sen kan jag tipsa om Aaron Sorkins tv-serie Newsroom som visserligen är ojämn men som i sina starkaste stunder är riktigt najs.

Network har länge rumlat omkring i mitt sinne. Adam från Filmspotting brukar nämna filmen minst en gång varje kvartal. Nu har jag sett den men tyvärr blev det inga stora rubriker från mig. Jag ger Network två reaktionära aktivister som går att köpa för pengar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

På grund av att jag sett så fantastiskt många sjuttiotalsfilmer och det faktum att jag också kommer skriva om filmer från Malmö Filmdagar som har premiär under september, så kommer jag lägga upp dubbla poster vissa dagar. Redan ikväll kommer ännu en sjuttiotalare, en film från en okänd regissör med namnet George Lucas!

Chinatown (1974)

Either you bring the water to L.A. or you bring L.A. to the water.

"Chinatown" har allt för länge varit en blind punkt på min filmiska karta. Den har lockat och pockat på uppmärksamhet. Den anses vara en av Nya Hollywoods viktigaste filmer. En ung Roman Polanski som tidigare gjort dundersuccén "Rosemary's baby" (Det är en djävul i barnet!) hade gjort en modern "film noir", en del kallar det "neo noir".

Självklart kan inte en film med all denna historik och ett medelbetyg på imdb av 8.5/10 leva upp till mina förväntningar. Nej. Filmen är helt ok. Det finns mycket som är bra i den. Den har en ganska strulig intrig med flera vändningar, men även om manuset har höjts till skyarna är det inte det som jag gillar i första hand. Det som lyfter filmen är stämningen och karaktärerna.

Skådespelarna är intressanta. Jack Nicholson är Jack Nicholson är J. J. Gitts, förlåt Gittes. Han är med i nästan alla scener i hela filmen. Han byter kostym ofta, Frans. Han är bra, men jag är inte helt såld på honom. Det är något i hans spel som inte stämmer för mig.

Mästerregissören John Houston har en viktig biroll som Noah Cross. Han är lysande, otroligt maffig.

Sen har vi den otroligt viktiga rollen av Evelyn Mulwray. Hon spelas av Faye Dunaway och henne kan jag inte alls komma överens med. Jag finner mig störa mig på henne, och jag tar henne inte på allvar.

Konsekvensen blir för mig att filmen är intressant och de komplexa karaktärerna är intressanta, men skådespelarinsatserna håller inte. Jag antar att komplexa anti-hjältar och komplexa skurkar inte var så vanligt i slutet av 60-talet och början av 70-talet, men nu för tiden är vi filmnördar mer luttrade.

Vad slutar detta med då? Jo jag ger den mer än godkänt, men det är inte en klassiker i min bok. Den får tre torra somrar av fem möjliga.

'Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.

Betyg: 3/5