Bonnie and Clyde (1967)

Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.

Young Frankenstein (1974)

Mel Brooks var produktiv 1974. Först kom Blazing saddles ut och senare Young Frankenstein eller Det våras för Frankenstein som den ju hette i Sverige. Jag tror mig ha sett denna som ung då jag har ett svagt minne av Marty Feldman och hans puckelrygg.

Detta är en hjärtlig parodi på den klassiska Mary Shelley-historien. Jag blir lite överraskad över att den följer strukturen hos originalet så väl. Det är inte lika mycket "slap stick" som i Det våras för Sheriffen utan mer en komedi som lever på stämning, snyggt iscensätta scener som blinkar tillbaka på klassikern från 30-talet och en del skämt om en stor penis.



Gene Wilder drar här det största lasset. Han är underhållande men jag blev mer impad av honom i förra filmen. Teri Garr, Marty Feldman och Peter Boyle spelar de större birollerna. Marty Feldman är fortfarande en favorit. Hans minspel med de speciella ögonen är fantastiskt kul helt enkelt.

Precis som med Sheriffen fann jag filmen milt underhållande. Det blir inte en komisk klassiker för mig. Det är en sorts komedi som det känns som att de som gjorde filmen hade mer roligt av än jag som tittar på den. Jag förstår att de har lagt ner mycket möda på att återskapa stilen från gamla svart-vita skräckisar och gjort homage med kameravinklar, övergångar mellan scener, musik och annat men det är mer av akademiskt intresse. Huruvida filmen är rolig för mig som tittare beror på effektiviteten av dialog, situationer och skådespeleri som jag ser på "duken". Det mesta är roande men inte så att jag skrattar högt. Filmen vinner kanske på att ses om, jag tror nog det...

En klassisk komedi som det sannerligen är roligt att ha sett, inte minst för några ikoniska scener. Klart bättre än Blazing saddles. Jag ger Young Frankenstein två rejäla Schwanzstücker av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Blazing Saddles (1974)

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av Blazing saddles. Skulle jag finna en daterad farsartad komedi eller en satirisk westernspoof som står sig än idag? Filmen är en av Mel Brooks mer kända och omtalad som provokativ när den kom ut... "The N-word" används med stor frenesi i filmen.

Filmen skämtar hejdlöst och ofta brutalt om rasism. Huvudpersonen är en svart sheriff i en stad med bara vita invånare. Detta är en starkt ironisk film. Westernmiljön passar perfekt för alla de skämt Brooks öser på med. Det är dock långt från en "smart" pratig och intellektuell komedi. Brooks slår oss i huvudet med farsartade skämt som ofta är fysiska och allt som oftast under bältet. En handfull skämt är väldigt roliga, speciellt om man ser dem som enskilda sketcher. Mycket av roligheterna är dock inte riktigt i min smak. Det är det vansinnigt farsartade som jag inte finner så roligt längre (om jag nu någonsin gillat det). Detta är "slap stick" heaven...

Ett resultat av att filmen mest fokuserar på satir och politisk humor är att karaktärerna i filmen fyller mer funktion för skämten än för handlingen. Som film är den direkt svag med få karaktärer att gilla. Av alla skådisar i filmen är det Gene Wilders stillsamma pistolman som jag gillar mest. Jag har alltid trott att han endast var en pajas, men här är han en av få allvarliga karaktärer. Jag tycker också att Claeson Little klarar sig bra i huvudrollen.

Filmen är full av anakronismer och karaktärer som bryter den fjärde muren och tilltalar oss i publiken. Jag vet inte hur vanligt dessa grepp var 1974. Var kanske Brooks tidig med dessa grepp? Filmen avslutas i alla fall med att kameran zoomar ut från den uppbyggda westernstaden och vi befinner oss i en Hollywoodstudio. I nästa sound stage pågår en inspelning av ett magnifikt dansnummer med en massa män i en fontän. Det blir till slut en scen som faktiskt gör att jag blir än mer sugen på att se om bröderna Coens "Hail, Caesar!". Filmens skurk försöker undfly sitt öde genom att kliva ut i verkligheten men hjältarna får tag på honom. Woody Allen gjorde denna grej bättre i "The purple Rose of Cairo".

Blazing saddles var en frejdig komedi med vissa höga toppar men som helhet var den bara helt ok. Jag ger Blazing saddles två Schnitzengruben av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Everything You Always Wanted To Know About Sex* (*But Were Afraid To Ask) (1972)

Before you know it, the Renaissance will be here and we'll all be painting.

I går morse blev jag helt plötsligt sugen på att återuppta mitt insomnade Woody Allen-projekt. Jag plockade fram en av hans tidigare alster Everything you always wanted to know about sex* (*but were afraid to ask). Jag hade inte sett filmen men ändå kände jag till två av segmenten, dels den där Woody spelar en nervös sperma och dels den där Gene Wilder blir kär i ett får.

Just precis, detta är en helt galen film. Crazy! Det är också en film av fristående, men tematiskt sammanhållna, segment. Andra filmer som också utnyttjar denna teknik är Paris, je t'aime, New York, I love you och The Ten (producerad av Paul Rudd). Denna typ av film är ganska ointressant tycker jag. De upplevs lätt fragmenterat och det ska mycket till för att jag ska tycka att en segment-film är lika bra som en vanlig långfilm med samma kvaliteter. Jag pratar nu inte om filmer med många historier som går ihop med varandra, dem gillar jag oftast mycket mer.

Woody Allens film är av den varianten med fristående segment och den lider av just detta. Den är otroligt ojämn. Vissa segment är dåliga och vissa är roliga, ja till och med hysteriskt roliga. Först och främst var det kul att se Woody, fortfarande relativt tidigt i sin karriär, spela hans numera patenterade "nervös intellektuell man" i olika scener. Ett exempel är den inledande scenen då han spelar en hovnarr som försöker belägra drottningen men stöter på problem då kungen försett henne med ett rejält kyskhetsbälte. Eller som när Woody spelar en osäker och nervös sperma i det avslutande segmentet. Han oroar sig för att mannen kanske masturberar och då kommer de alla hamna i taket istället för vid det eftertraktade ägget. Eller tänk om detta är en homosexuell förbindelse!

Filmen är oväntat vågad må jag säga. Den är väldigt politiskt inkorrekt i vissa delar. I segmentet Are the Findings of Doctors and Clinics Who Do Sexual Research and Experiments Accurate? snackar de om ett gang-bang med tjugo scouter och en ung kvinna utan att höja på ögonbrynen.

Segmenten om mannen som klär sig i kvinnokläder, det gigantiska bröstet som rymmer och löper amok på landsbygden och den med Gene Wilders fårälskare var verkligen inte bra, även om Wilder gör det bra i den udda rollen.

De två bästa segmenten är dels den om kvinnans orgasm där Woody spelar den nygifta och oroliga italienaren, Fabrizio, som tagen ur en Fellini-film. Han kan inte tillfredsställa sin fru, Gina. Woody och Louise Lasser som spelar Gina gör hela segmentet på italienska. Hans cigarettrökande och solglasögonprydde italienska stekare kommer jag sent glömma. Det andra segmentet jag skrattade högt åt var den korta svartvita parodin på "game shows" på TV - What's your perversion?.

Dessa två segment är i sig värda priset för en biobiljett, men i stort är filmen för ojämn och jag gillar verkligen inte formatet.

En liten sista detalj. Denna film hade inte förtexternas vanliga svarta bakgrund med vit text. Dåligt! En bländande vit färg med en massa kaniner var inte alls lika bra. Jag antar att han själv insåg det...

Jag ger Everything you always wanted to know about sex * but were afraid to ask tre perversioner av fem möjliga. Jag kan ju trots allt lätt rekommendera filmen på grund av dess höjdpunkter.

Betyg: 3/5