The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

Thirteen Lives (2022)

Den första frågan man ställer sig inför denna film är ”varför?”. Svaret i Hollywood är alltid dollars, och denna gång kanske också ett ogenerat försök till en "Oscar grab". 

Frågan ställs för det släpptes en mycket bra dokumentär om denna historia så sent som förra året med det förträffliga namnet ”The Rescue”. Den var dessutom delvis byggd av återskapade scener med skådespelare vilket gjorde den i delar lik en spelfilm. Så varför en spelfilm till? För mig som nyligen såg dokumentären kändes denna film lite överflödig. Jag var dock nyfiken att se hur spelfilmen stod upp mot dokumentären så jag gav den chansen.

Här spelar Viggo Mortensen och Colin Farrell huvudrollerna som Rick och John. Joel Edgerton har också en stor roll som Dr. Harris. Dessutom har vi förstås många thailändska skådespelare varav jag inte kände igen många.

Filmen är regisserad av Ron Howard och då får man en otroligt kompetent filmad film men också en ”säker” och ofta lite tråkig film. Den generaliseringen gäller också här, detta är en typisk "Ron Howard"-film. Nu har han lyckligtvis en otroligt spännande grundstory att hålla sig till och trots att jag som sagt sett dokumentären var denna film olidligt spännande i partier. Så filmen är helt klart bra gjord.

En sak jag saknade var en liten detalj som kändes som en viktig aspekt som togs upp i dokumentären. Det var diskussionen om Dr Harris skulle få amnesti från den thailändska regeringen i förhand för det fall att teamets galna idé inte skulle fungera så bra. Detta skippade man helt och hållet i filmen. 

Det är kanske just därför Dr. Harris är en av få huvudpersoner från den riktiga händelsen som inte deltog i filmarbetet som konsult. Det finns kanske fortfarande oklarheter i juridiken eller moralen om vad de gjorde där fyra kilometer in i berget. Men den gode Ron Howard ville väl inte trassla in sig i frågor om moral och etik. Kan ju bli besvärligt och, hemska tanke, otryggt, men ack så intressant om ni frågar mig! 

Båda filmerna är spännande och bygger på den verkliga händelsen. Se denna eller välj dokumentären. Det är väl värt att se en av dem i alla fall!

Betyg: 3/5

Crimson Tide (1995)

"Crimson tide" var en de numera ganska få filmerna av Tony Scott som jag inte hade sett. Han har en egen stil som jag gillar och rent generellt sett har han en hög lägstanivå, och man får ungefär vad man förväntar sig.

Denna film måste dock vara en av hans svagaste. Jag kan gilla spännande ubåtsfilmer men det är inte en favoritgenre direkt. Man tänker direkt på "Jakten på Röd Oktober" och då ligger denna film rejält i lä.

En av filmens spänningsmoment är fajten mot den ryska ubåten men den delen blir ganska enkelspårig och bjöd inte på något extra. Dessutom gillar jag inte Gene Hackman i denna film, men när gillar man honom över huvud taget egentligen? Hans stroppiga och paragrafridande ubåtskapten var allt för enkelspårig för att tvekampen mot Denzel Washingtons XO skulle bli speciellt intressant. Denzel var stabil som vanligt. Han och Tony Scott samarbetade ofta med bra resultat.

När den allmänna nivån var lite blek som här blev själv huvudproblemet med de ryska terroristerna som fått tag på atomvapen mera i fokus. Tyvärr blev den viktiga delen av filmen, därom hela spänningen vilade, inte speciellt bra. För det första var det inte så terrorbalansen mellan supermakterna fungerade. Om någon skulle bomba terroristernas bas med atomvapen skulle det vara ryssarna själva. Som ett liknande (men ej identiskt) problem hanteras i filmen "The Rock".

Hotet från USA var hela tiden att anfalla Moskva och andra storstäder om någon skjuter atomvapen från Ryssland mot USA. Inte att amerikanarna måste bomba del av Ryssland för att stoppa dem.

Den andra delen jag inte fick ihop var att det blev en minutkamp, om inte en sekundkamp, i slutet trots att det sades att terroristerna håller på att tanka raketerna som tar "en timme". Allt mellan cirka 50 till 70 minuter skulle rimligen beskrivas som "en timme", ändå blev det superexakt i slutet av filmen, allt för en konstgjord spänning. Dessutom etableras det aldrig i filmen hur lång flygtid de amerikanska raketerna hade från ubåten till målen. Ytterligare en sak där filmen sket i detaljerna för det som hela spänningen byggde på.

Nej, tyvärr blev detta ingen favorit från Tony Scott, snarare en av hans svagaste.

Betyg: 2/5

Green book (2018)

Green book vann just en oscar för bästa film 2018. Då passar det bra att skriva några tankar om filmen. Detta är en helt ok film, ganska bra, men det är inte årets bästa för bövelen. Filmen är baserad på verkliga händelser om hur Tony Lip och Dr Don Shirley blev vänner under en två månader lång turné i den amerikanska södern 1962. Dr Don Shirley var en firad klassiskt skolad pianist och Tony var hans chaufför och livvakt. De förblev enligt filmens eftertexter vänner under resten av sina liv. Manus bygger på intervjuer Tonys son gjorde med sin far och Don.

Detta är som en Planes, trains and automibiles för 10-talet. Båda filmer handlar om ensamhet och om hur två till synes omaka personer kan bli vänner efter en besvärlig resa. Denna film fokuserar dock lika mycket på rasism och hur den påverkar folk. Filmen utspelas 1962 då rasismen var än mer öppen än idag. Tony och hans kompisar i de italienska kvarteren i Brooklyn gillade uppenbarligen inte svarta. Nere i den amerikanska södern är rasismen än mer uttalad och systematisk då svarta inte får besöka vissa restauranger, hotell eller till och med toaletter. Samhället var uppdelat och rasismen var en integrerad del av samhället.

Tony och Don kommer från helt olika delar av samhället. Avståndet mellan dem är sannerligen monumentalt. Tony är arbetarklass, nästan utan utbildning alls. Don har tre doktorsgrader, talar flera språk obehindrat och är utbildad pianist. Jag tycker det verkar tämligen klart att Don har någon form av diagnos, typ Aspergers. Han har en utstuderad och nästan överdrivet stark rättskänsla och jag får en känsla av att allt han gör i livet sker under strikta rutiner. Han har ju bland annat inskrivet i sitt kontrakt om att han bara spelar piano på flyglar från Steinway. Tony är däremot en rufflare och hustler som gärna lurar vem som helst på lite pengar i någon scam. Flera av filmens humoristiska scener bygger på krocken mellan deras två sätt att se på saker och ting.

Redan före jag såg filmen hörde jag om den kritik som framförts mot filmen om att den visar hur en vit rasistisk man lär en svart man att vara svart. Det känns som en otroligt grund analys. Det är inte alls osannolikt att Don, som är en elitisk snobb då det gäller både musik och mat, inte skulle vara bekant med dåtidens "popmusik", eller ha ätit på slabbiga snabbmatshak. Han lever i en lyxvåning ovanpå Carnegie Hall och har en egen butler för tusan! Det är inte konstigt alls att Tony Lip hade bättre koll på de sakerna än Dr Don Shirley.

I en av filmens mest dramatiska scener uttrycker Don just hur ensam han är. Han säger något i stil med att han inte är svart nog för de svarta eller vit nog för de vita. Då han dessutom levde ensam utan familj på grund av olika skäl passade han inte in i mallen för en typisk familjefader heller. Det känns som att han var en mycket ensam man. Tony Lip var en man som var allt annat än ensam, han var snarare en typisk italiensk familjefader som alltid hade hela den stora släkten runt sig, föräldrar, barn, bröder och systrar, och alla vänner.

Kontroverserna runt filmen verkar beröra två saker. Det ena är att den presenterar en för enkel lösning på rasismen, som om allt skulle bli bra bara för att Don och Tony blev vänner. Jag uppfattar inte alls att filmen gör anspråk på att lösa frågan om rasism, däremot visar den på problemet på ett bra sätt, lite likt hur If Beale Street could talk visar på samma problem. Däremot visar Green book hur en ensam man möjligen kan bli lite mindre ensam... Det andra är kritiken att manusförfattaren inte intervjuat Don Shirleys släktingar. Han har bara intervjuat Don själv. Det verkar kanske som en monumental synd, men jag vet inte om det är hela världen eller ens unikt att manus skrivs utifrån ett snävare perspektiv. Jag ser hellre att manus bygger på intervjuer med Don själv än med hans släktingar, som Don (enligt filmen) inte hade en bra kontakt med...

Filmen hade väldigt få scener som brände till ordentligt. Bästa scenen i filmen var då Tony och Don stannade vid vägen vid ett fält där flera svara arbetare brukade jorden. Arbetarna tittade upp och såg en sofistikerad och välklädd svart man med en chasig vit snubbe som chaufför. Blickarna av förvåning och förundran var fina. Jag gissar att anledningen till att Don ville göra turnén i södern finns gömd i en scen som den.

Green book är ganska bra, men inte alls i närheten av årets film. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Sagan om ringen kommer för alltid ha en speciell betydelse för mig. Som ung trodde jag länge att boken aldrig skulle kunna filmatiseras. Men utvecklingen av specialeffekter och CGI och sånt gjorde ju att man numera kan göra film av i princip vilken bok som helst. Den första filmen i trilogin är den klart bästa såklart. Jag har sett den ett antal gånger.

Vad är det då jag gillar med filmen?

Den känns tajt i sitt berättande. Det underlättar att det är första filmen och vi får introduktion av alla huvudpersoner. Men den har också en enklare story och mer driv i berättandet. Den extra långa versionen som jag har på blu-ray tar i och för sig god tid på sig. Men så snart hoberna startat sin resa händer det saker som driver historien vidare mest hela tiden.

Jag älskar musiken här i första filmen, en klar höjdpunkt som jag efter vad jag kommer ihåg inte matchas i de senare filmerna.



De bästa scenerna är de i Moria, speciellt bitarna före fajten i gravrummet men också Gandalfs "last stand" mot balrogen. Rysningar.

Boromirs död har alltid varit en av de stora häftiga scenerna. Ljudet av när Uruk-Hai-pilbågen spänns! Rysningar.

Flykten från de svarta ryttarna ut ur The Shire är ett måste och så har vi ju såklart Aragorns introduktion. Kungen!

Sen är jag lite soft för den första halvtimmen i The Shire också. Det gränsar till töntighet då Jackson gör allt för att visa hur milda och goda hoberna är men jag slukar det med hull och håriga fötter.



Det är inte speciellt många scener som jag inte gillar i denna fösta film, så här får det bli nit picking.

Vissa shots över mörk och hotfull skog känns inlagda efteråt och bidrar inte till känslan.

Galadriels test när hon blir mörk och hotfullt är direkt dålig, som om de sökt cgi-effekten före en riktigt bra spelad scen helt enkelt. Jag tycker till exempel att scenen när Bilbo blir mörk och sträcker sig efter ringen i scenen med Frodo i Rivendell görs mycket bättre. Less is more...

Till sist är jag inget stort fan av Arwens flykt. Visst är det coolt med Arwen, Frodo, vit häst och en massa svarta ryttare men jakten i skogen är undermålig. Man har aldrig klart för sig hur de förhåller sig till varandra (actionscenens "logistik") eller hur långt hon har kvar till floden. Hon rider kors och tvärs och det ser ut som att hon borde varit omringad flera gånger om, och det är dessutom helt annorlunda än boken. Varför göra om en scen om den ändå blir så här orealistisk och plastig? Bättre med hög fart och snabb flykt än detta virrvarr.

Jag älskar att filmen finns, ja nästan mer än filmen själv. Den har en trygg plats i mitt hjärta och på min topplista av 100 favoritfilmer.

Betyg: 5/5

Captain Fantastic (2016)

Nai: Power to the people!
Bo: Stick it to the man!

Room från 2015 är en mycket bra och stark film. Men när jag såg den filmen upplevde jag en ångest under stora delar av filmen på grund av att de var instängda i det lilla skjulet under så lång tid. Det gjorde att det tog ett tag för mig att "landa på fötterna" över vad jag egentligen tyckte om filmen. Jag älskade den i alla fall till slut.

Nu har jag sett en film till med liknande "problem". Inte på grund av klaustrofobi denna gång dock. Under stora delar av titten på Captain Fantastic upplevde jag en känsla av förebådande undergång för barnen. De sex barnen som Viggo Mortensens karaktär uppfostrar ute i skogen utanför det vanliga samhällets normer och procedurer. De går inte i skola eller deltar i några sociala aktiviteter med andra än sig själva. Till min fasa inser jag att jag är lika konservativ som barnens morfar som under delar av filmen framställs som "the bad guy".

Det hjälper inte direkt att Mortensens hippie Ben är maoist eller vad han nu kan tänkas vara. Jag kan kanske förstå att vissa kan dras till den romantiska bilden av kommunism, men jag har aldrig gått på den lätta finten och sympatiserat med Lenin, Trotskij, Stalin, Mao och allt vad de heter.

Så vad återstår då av denna film för mig? Den har sina stunder och jag älskar skådespeleriet överlag. Filmen har till att börja med flera riktigt starka barnskådespelare. Utan dem hade denna film inte alls funkat. Jag gillar de yngsta mest, den med gasmasken och den i onesie'n. Jag gillar till och med Viggo Mortenson. Brukar inte vara svag för honom, han är kall, men här var han riktigt bra och nästan innerlig i några få scener i slutet. Trots detta kändes det lite konstigt att han nominerades till en oscar för bästa manliga huvudroll för så speciell var inte hans insats här som jag ser det. Det fanns andra som var klart bättre detta år...

Humorn! Javisst, det är en rejält rolig film. Inte så att man gapflabbar och sprutar läsk ur näsan men den har en lågmäld och långsamt verkande humor. Den är mer sarkastisk och lite kall än inbjudande varm. Scenen med trafikpolisen, scenerna hemma hos systerfamiljen, allt som yngsta dottern gjorde, faderns försök att förklara olika koncept ur boken Lolita för yngsta sonen och scenen när familjen försöker äta frukost på en vägkrog (typiska American diner) kan räknas in bland de roligaste scenerna. Barnens förskräckta miner när de ser alla "sjuka" människor på vägkrogen var kanske filmens stora skrattfest.

Slutet då? Jo det är hjärtskärande. Jag dog inombords flera gånger när det kändes som att barnen inte skulle få ta farväl till mor sin. Totalt hjärtskärande. Via en pajjig scen där de begick ett antal brott lyckades manusförfattaren tillika regissören få ihop det på slutet. För övrigt insåg jag i efterhand att jag hade koll på honom, Matt Ross. Detta är hans andra långfilm och jag såg hans debutfilm 28 hotel rooms på SFF 2012. Det var en av de årets största positiva överraskningar.

Kan man läsa in i filmen att Ben verkligen bidrog till och förvärrade mammans sjukdom? Jag tror det. Tycker dock inte att filmen tar i den frågan alls vilket blir lite förvirrande. Och varför valde Bo inte college som han under hela filmen drömt om? Också en känsla att filmen inte riktigt är komplett. Den stannade precis före den berättat klart sin historia... Kanske.

Vad tycker jag då om Captain Fantastic efter att jag landat? Hela skocken av barn var förtjusande! Jag är mestadels väldigt positiv men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av kluvenhet. Detta är en komplex film trots dess enkla yta och det finns delar av filmen som jag inte helt smält än. Men den är helt klart en bra film och en film jag antagligen kommer vilja se igen före jag sammanfattar filmåret med en topplista.

Jag ger Captain Fantastic fyra mates av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Road (2009)

It's bubbly.

Jag berättade tidigare för dig om bio som skön balsam för stressade projektledare. Kollegan Andy och jag har ju sett flera filmer ihop, men jag har också sett en film med kollegan Paddy. Det statistiska underlaget är knappt, endast en film, men man kan än så länge med säkerhet säga att jag med Paddy valt lite mer svårtsmält film. Vi var och såg en annan undergångsfilm, en annan typ av undergångsfilm - "The Road".

Filmen bygger på Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är samma författare som pennade "No country for old men" som the Coen Brothers filmade med ett så lysande resultat 2007 (bästa filmen det året). Om du tyckte den filmen visade ett hemskt samhälle, där en människoliv inte var värt ett ruttet lingon, är det inget mot "The Road". Filmen utspelas efter och under undergången. Moder Jord har givit upp, inga växter finns kvar och träden är döda. Människorna, de få som överlevt, drar omkring på den karga jordytan och letar efter mat. De starkaste överlever. Lite längre. Kannibalism.

I denna värld begers sig "the man" med sin lille son "the boy" ut på en lång vandring mot kusten. Vi inser snart att de antagligen inte vandrar mot något bättre, bara att de vandrar mot något annat. Filmen är mycket dyster, hela filmen går i nyanser av askgrått. Jorden mullrar från jordbävningar och mörkt smutsigt regn sköjer över dig som åskådare med jämna mellanrum. När "the man" och "the boy" till slut når Atlantkusten är havet inte blått, det är askgrått. The end.

Jag blev väldigt berörd av filmen, den är mycket stark. Jag ville se den på Stockholms filmfestival men biljetterna tog slut. Nu såg jag den litet senare på bio. Antagligen är filmen som starkast i biosalongens mörker. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den var mycket deppig, men inte så mycket mer. Gav den något hopp? Nej. Filmen hade en hel del förfärliga scener. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den hade också ett intressant slut, vad är verkligt och vad är fantasi?

The Man: I told the boy when you dream about bad things happening, it means you're still fighting and you're still alive. It's when you start to dream about good things that you should start to worry.

Jag och Paddy diskuterade. Jag gav den först en stark fyra, men i eftertänksamhetens kranka blekhet ger jag den en gedigen trea. "The Road" får tre coca-cola-burkar av fem.

Betyg 3/5