La passion de Dodin Bouffant (2023)

Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Things" och "Pot au Feu".

Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the shell. Detta är en remake på den kultförklarade animén som använder sk "live action", dvs vanlig film med riktiga skådespelare. Först och främst måste man konstatera att filmen är otroligt snygg. Oavsett vad som sägs om filmen har den det för sig i alla fall. Scarlett Johansson spelar huvudrollen. The internets stormar över "whitewashing". Det lustiga är att jag tycker att huvudpersonen i animén ser västerländsk ut. Carl informerar mig om att jag ser fel. Ok, då är det väl fel då... Men jag gillar Scarlett och jag gillar henne i denna film så jag är inte allt för oroad ändå. David Chen på /Filmcast lär dock gå i taket. Det ska bli skoj att lyssna på hans podcast när de snackar om denna film...

Det är svårt att flytta en idébaserad animerad film till "live action" och mycket riktigt har den nya filmen blivit mer handlingsdriven än idébaserad. Det är synd att de inte lyckats ta med sig mer av det filosofiska från originalet. En film som Ex machina visade med tydlighet att det går att lyckas med detta. Denna film påminner mig mycket mer om tv-serien Westworld, både till scener och filosofi.

Den nya Ghost in the shell ändrar också en hel del på soryn. Den adderar en backstory för huvudpersonen, har uppdaterat en del karaktärer och adderar mer om företaget som utvecklar tekniken med androider med mänskliga hjärnor. Vi får bland annat en doktor som skapat huvudpersonen, en "mother" spelad av Juliette Binoche. Hackarens natur, bakgrund och syfte har också ändrats vilket ändrar helt på filmens filosofiska grundton.

Så jag antar att de bokstavstrogna som ville att den nya filmen skulle efterapa animen i minsta detalj är mycket förgrymmade.Jag antar dessutom att de som är mest förgrymmade antagligen inte ens ville ha en "live actioN" re-make över huvud taget.

Pp plussidan är alltså filmen grymt snygg. Den bygger upp världen bra och jag den har en bra stämning. Nej visst, den är inte lika stark påd etta som en klassiker som Blade runner, men klart bättre än andra frejdiga re-makes från de senare åren, som den nya Total recall som exempel.

Folket bakom Ghost in the shell har valt att kopiera vissa ikoniska scener och kameravinklar på ett extremt bildlikt sätt. I och med att mycket av handlingen ändrats läggs dessa scener in när det passar i den nya filmen, vilket ofta är i fel ordning jämfört med originalet. Jag gillar detta och ser det som extremt snygga scener som man kan njuta av. Jag inser dock att detta mycket bväl skulle kunna vara en stor anledning till att folk ogillar filmen, så om du är en person som inte gillar denna typ av homage / stöld så kan du känna dig varnad.

Skådespeleriet var överlag bra där jag kommer ihåg Scarlett Johansson, Takeshi Kitano, Michael Pitt, Pilou Asbaek och Juliette Binoche.

Tyvärr förtas lite av filmens "gravitas" av att den mest fokuserar på händelser inte tankar men snygg underhållning för stunden i alla fall.

Jag ger Ghost in the shell tre androider av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på en filmspanarträff. Här finner du andra filmspanares texter om filmen:
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

Trois couleurs: Bleu (1993)

Decennier är ett projekt för att släcka dåliga samveten. Jag har haft boxen med Kiezlowskis Trikoloren ståendes i min dvd-hylla allt för länge. Jag tog inte chansen att se filmerna när de kom ut och nu har tiden gått och gått. Då, i början av 90-talet stod prettofilm högt i kurs. Det passade med min och mina vänners ålder och universitetsliv. Jag var inte lika säker att dessa filmer skulle falla mig på läppen nu. Den enda film av den polske auteuren jag sett var "Veronicas dubbelliv" som jag såg för ca 10 år sedan och den gillade jag i och för sig skarpt.

Jag inledde med den blå filmen. WOW. Vilken film. Jag såg den under utsökta omständigheter. Mitt i natten. Dödstyst i huset. De magiska timmarna när det verkar som att tiden står stilla. Endast ljudet av mitt eget hjärta hörs. Juliette Binoche är bra, det visste jag sedan tidigare, men här är hon brutalt bra. Hon spelar en kvinna som överlevt sin man och lilla dotter efter en bilkrasch. Det handlar om sorg, om viljan att fly från allt och dra sig tillbaka innanför murarna. Men också om frihet, filmens tema. Var kommer det in? På ett perverst sätt ges hon nyvunnen frihet som resultat av den hemska olyckan. Hon säljer familjens gård och allt hon äger. Nästan i alla fall. Den blå kristallampan som dottern hade i sitt rum kan hon inte skilja sig från.

Kvinnan är en konstnär, en musiker som har levt i skuggan av sin man. Hon har kanske storögt sett på när mannen gjort karriär med musik som de båda (eller bara hon) skapat? Frihet från detta förtryck ger henne möjligheter att fortsätt i eget namn. Det är en komplex historia. Jag vet inte ens om det är så väsentligt att förstå allt. Det räcker för mig att se Binoche göra sitt fantastiska porträtt och  låta mig omfamnas av den bitterljuva stämningen i filmen samt njuta av den fantastiska operamusiken. Huvudpersonen har en musik i sitt huvud som spelas om och om igen. Var gång kvinnan tänker tillbaka på det smärtsamma spelas operastycket upp med högre och högre angelägenhet. Musiken används på ett perfekt sätt för filmens handling och tema. Det gjordes på ett liknande sätt i "Amadeus", speciellt scenerna när Wolfgang skriver sitt Requiem.

Direkt efter jag sett den var den en klockren femma! Nu har det gått några veckor och känslorna har dämpats. Jag tror att den kanske fortfarande är en femma någonstans därinne, men jag ger den vid detta tillfälle fyra skrapade knogar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Godzilla (2014)

Ichiro Serizawa: The arrogance of man is thinking nature is in our control... and not the other way around.

Även om jag ser en hel del tv-serier och film hemma blir det ju inte så jätteofta man kommer ut på bio och ännu mer sällan på premiärkvällen för nya storfilmer. Men nu var det dags igen då Godzilla hade premiär igår. En liten filmspanargrupp strålade samman från norr och söder mot Rigoletto och rad 9. Det skulle bli spekatkelfilm i 3D. Glasögonen var med och humör och förväntningar på topp.

Jag är långt från ett Godzilla-fan. Den enda film i genren jag sett var 90-talfilmen med Matthew Broderick. Den var helt ok som förströelse men inte speciellt minnesvärd. Nu hade jag större förhoppningar. När en film som Captain America: The winter soldier kunde överraska så positivt kunde man kanske hoppas på att även denna mastodontfilm skulle vara magnifique. Dessutom hoppades jag, och jag hoppas fortfarande, att Gravity och dess fantastiska 3D skulle sätta ribban för användningen av 3D mycket högre för Hollywood.

Nu visade det sig tyvärr att jag blev lika besviken på Godzilla som jag blev bedårad av Captain America 2, och att 3D var lika meningslöst i Godzilla som det var makalöst i Gravity.

Godzilla anno 2014 är inte speciellt bra, men den innehöll några underhållande moment. Den påminner mig av och till om filmer som Battle Los Angeles, Jurrasic Park, Aliens och Starship Troopers. Detta är en ganska ordinär katastrofactionfilm där man får följa en liten familj där mannen är hjälten som hur han än beter sig hamnar exakt i händelsernas centrum hela tiden. Frun är orolig, tittar med tefatsstora blanka ögon på förstörelsen runt omkring sig och så sonen, en extremt trist liten brunögd pojke som aldrig i helvetet kommer dö.

Detta är inte en typ av film där handling eller logik kommer i första rummet. Nej, det är en film som visar några big ass monsters som förstör diverse städer. Men oavsett filmgenre anser jag å det bestämdaste att alla filmer måste följa den logik som etableras i den värld de beskriver. Denna film är övermättad av dumma och ologiska handlingar av våra "hjältar". Det gör att storyn på det mänskliga planet blir under all kritik.

Tyvärr påminde Godzilla mig väldigt lite om Game of Thrones eller Cloverfield...

Man kunde ju hoppats att en serie som GoT skulle lära filmmakarna att en film blir mer spännande om det finns "stakes", om det finns viss risk att någon av hjältarna faktiskt kan stryka med. Detta var inte en sådan film. Inte en sekund under hela visningen kände jag anspänning, inte en enda fjäril i magen. Det var bara rörelse på duken, ibland snygga bilder, ibland inte ens det, men aldrig nerv.

Cloverfield? Jo, det är en monsterfilm som i all sin enkelhet lyckades skapa en spänning, stämning och framför allt en mystik runt monstret. Jag hade önskat att man helt skippat de eländigt skrivna mänskliga hjältarna i Godzilla och fokuserat på monstren och mystiken runt dem. Tänk om de vågat göra filmen helt utan hjältar, en film där människan spelade andrafiolen som de kryp vi är (ur Godzilla och hans kamraters perspektiv).

Men det fanns lite ögongodis också! Efter första halvan av filmen som var svintråkig började det hända kul saker. Jag tänker på det häftiga fallskärmshoppet som militärerna gjorde, kallas det halo jump? Varför Ford var med i den scenen var en av många frustrerande ologiska saker. Men mycket snygga bilder, speciellt scenen när solen bryter igenom molnen och killarna faller mot San Fransisco med röd rök från fotlederna. Slutet av scenen när Ford faller förbi Godzilla var djäkligt coolt.

Filmens häftigaste scen är dock när jaktflygplanen börjar fall ur skyn (pga en EMP blast). Först ser vår hjälte en fallskärm komma singlande ner genom mörkret och dammet, sen ser vi plan efter plan störta. Awesome scen.

Tredje scenen som jag höjde mina ögonbryn för, vilket också var den enda scen då ett litet skratt undflydde mina läppar, var när den stora ödlan gick förbi över kameran och det såg ut som att den hade en stor pung full med lysande bollar. Senare visade det sig att ödlan var den stora honan (drottning, a la Aliens) och att säcken med bollarna nog var hennes korg med ägg.

Vad mer? Tyvärr måste jag lyfta några fler negativa saker om filmen, sorry Fiffi. Ingen skådespelare stack ut positivt och allra sämst var Bryan Cranston (extremt dålig!), Aaron Taylor- Johnson (helt felcastad), Elizabeth Olsen (dålig regi?) och David Strahairn (felcastad, var inte Sam Elliot tillgänglig?). Vid sidan av dåligt skådespeleri var ljuddesignen i filmen under all kritik. I en film som denna, när hela San Fransisco blir demolerad borde ljudmattan vara imponerande, men icke. När monstren slog sönder hela skyskrapor hördes ljud som om två-tre glasrutor gick sönder. Jag hade hoppats och förväntat mig ett mycket mer mäktigt ljud. Ok, det finns några fler saker som var svaga men jag känner att jag "gnällt" tillräckligt mycket nu.

Allt som allt var det en jättetrevlig filmkväll med några sköna filmspanare och kul att få spaning på Vrångmannen i publiken. Men som film är Godzilla antagligen lättglömd.

Jag ger Godzilla två atombomber av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler revyer på filmen (uppdateras allt eftersom): Fiffi, Movies-Noir, Filmitch, Joel, Jojjenito, Vrångmannen.

La Vie d'Une Autre (2012)

La vie d'une autre, eller Another woman's life som den översatts till, var den tredje filmen jag och Fiffi såg i onsdags. Otroligt nog är denna film ett mycket bra komplement till de första två. Alla tre filmerna hänger ihop på ett sätt. Det handlar om tre filmer som alla bygger på en "cool idé", där idén nästan verkar vara viktigare än filmernas innehåll. Detta var den sextonde filmen jag såg på festivalen. Fjorton och femton är också postade idag, titta längre ner.

Filmen handlar om den 26-åriga Marie, spelad av den underbara skådespelerskan Juliette Binoche. Hon är på besök i Antibes och det är sommar. Hon träffar Paul, sonen till chefen på den investmentbank som Marie just har sökt jobb hos. Hon faller för Paul och de tillbringar natten tillsammans. Nästa dag vaknar hon upp. Och är 41 år, gift med Paul, har en femårig son och hon är numera CEO på investmentbanken.

Detta är en väldigt intressant idé. Jag hörde Vanessa, som anslutit oss till denna visning, dra efter andan flera gånger över de dråpliga och ibland känsliga situationerna som Marie hamnade i. Filmen är skriven och regisserad av debutanten och tillika skådespelerskan Sylvie Testud. Jag tycker att hon här funnit en pärla till idé, men tyvärr har hon inte lyckats så bra med genomförandet. Filmen säljs in som en romantisk komedi, men det kan du glömma. I varje fall om du väntar dig en komedi som är karaktärsdriven.

Men låt oss börja med det bra. Juliette Binoche. Wow. Vilken kvinna. Hon är så intressant att titta på. Så många ansiktsuttryck. Härligt.

Vad mer? Det finns en hel del roliga situationer som klickar på grund av min egen igenkänning (inte för att filmen förtjänat det). Den fösta Marie har under åren som den andra Marie missat blivit en hård och kallhamrad affärskvinna. Den första Marie ligger till och med i skilsmässa med sin Paul. De roliga scenerna är när den andra Marie (dvs hon som vaknat upp och inte har ett enda minne från de senaste 15 åren) sitter i olika möten på banken eller interagerar med sin sekreterare eller Pauls far (styrelsens ordförande?). Hon fattar ingenting av vad som sägs och små obemärkliga miner undslipper henne. Och precis som i verkligheten tolkar omgivningen dessa miner och "förstår" vad hon menar. Bland annat frågar Pauls far henne om ett affärsbeslut och Marie #2 ser helt förvirrad ut. "Ja precis" säger han då, "Jag tyckte också att det var en dålig idé". Det där känner jag igen! Hehe.

En annan underbar scen som antyder vilken bitch Marie #1 varit är då hennes sekreterare Séverine (superhet för övrigt) frågar om sin semesteransökan. Marie #2 som är en varm och vänlig själ svarar att hon självklart får ta ledigt en vecka. Séverines min och glädjedans efteråt var fröjdsam.

Men, men, vad var svagheten med denna film då? Well, well, hur ska jag förklara? Just nu skulle det underlättat om jag haft en podcast, så att man kunde lägga ut texten, mycket. Men filmens humor, drama och för all del slutdelens romantik var ogrundad, ej förankrad. Testud antar att publiken ska fylla i alla hål som hennes script lämnat. Icke bra. Idén att en människa "vaknar upp" 15 år senare och möter reaktioner från omvärlden som visar att hon inte varit den människa hon önskade sig bli är bra. Men humorn föll platt då vi bara fick se Marie som ung 26-åring och som uppvaknad 41-åring. Vi kunde inte relatera till hennes förändring. Alla som levt med henne under åren 27-40 såg att hon ändrats, men vi såg inte detsamma, hur skulle vi kunnat, filmen visade inget av den människan. Vi fick bara indirekt se Marie #1. Det låter bättre på pappret än vad det var i filmen, tyvärr. Ahh, filmen kunde blivit så mycket bättre!

Även hennes romans med Paul blev helt oförankrad. Det kändes som att Testud ville att vi skulle hoppas på att Marie och Paul skulle bli ihop igen. Samma personer som just bråkat sig igenom fem år? Visst, jag kan, jag till och med brukar, gilla "fantastiska" filmer, allt behöver inte vara realistiskt, men att köpa denna romans var en svår nöt för mig.

Så jag förhåller mig tämligen sval inför denna film, trots Binoche och några scener med igenkänningshumor.

Jag ger La vie d'une autre tre lyxiga BMW av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kolla vilken häftig bil jag har!

Certified Copy (2010)

Ahh, bebe.

"Certified copy" är en fantastiskt bra och fantastiskt intressant film. Vad är en kopia och vad är ett original lockar filmen oss att fråga oss. Den handlar om en brittisk författare James (William Shimell) som är i Toscana för att prata om sin nya bok, Certified copy. I publiken sitter Elle (Juliette Binoche). Elle lämnar sitt telefonnummer till William och dagen efter söker han upp henne och hon tar med honom på en biltur till en vacker, otroligt mysig, liten by i bergen. Hela filmen utspelas sedan via deras samtal och framför allt deras ansikten. Det som sägs är viktigt, men det som inte uttalas är kanske än mer viktigt.

Filmen är som ett mysterium. Vad är relationen mellan Elle och William? Är de främlingar som bara låter sig förföras av stunden och låter sig sköljas med? Känner de varandra sedan tidigare, ibland verkar det ju som att de till och med är gifta, men ändock inte? Är det på "riktigt" eller är det en charad?

Filmen är regisserad av den iranska regissören Abbas Kiarostami. Det är första filmen jag sett av honom och nu har jag blivit sugen på mer. Detta, 2011, är verkligen året med otydliga, men intressanta(!), filmer med öppna slut. Det gillar jag ofta, om det är smart eller snyggt gjort som i detta fall. Detta är en närmast lekfull film om ett par som pratar om en massa olika saker. Ibland är filmen ganska tung, men det är absolut inte en "för tung" film, den har sina lättsammare partier också.

Filmens stjärna, framlockad av regissören givetvis, är Juliette Binoche. Hennes rolltolkning kan bäst beskrivas som mångfacetterad. Hon är arg, romantisk, glad, förvirrad, ja hon sänder ut ett helt spektrum av känslor. Ibland ser vi Juliette låta den äkta Elle komma fram, men ibland ser vi Juliette spela Elle som spelar teater med känslor som språk. Det är som en avancerad labyrint, vad är äkta och vad är spelat? Binoche vann priset som bästa skådespelerska i Cannes och det var hon väl värd.

Som sagt en mycket fascinerande film. Detta blir nu tredje filmen i rad jag revyat som har ett öppet slut och som får mig som åskådare att tänka en massa på filmen i efterhand. Jag har efter lite funderande en ganska klar bild över vad som egentligen försiggår i denna film. Det är kanske kan bli ett intressant samtalsämne över ett glas vin på någon filmträff någon gång i framtiden?

Jag ger "Certified copy" fyra komplicerade förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5