Past Lives (2023)

Past lives är en hypad film från förra året. Detta är något av en Linklater "light" där handlingen utspelas under tre olika år med 12 år emellan varje år. Tyvärr stannar likheterna med Linklaters mänskliga dramer vid hoppandet i tiden...

Det börjar med Nora och Hae som tolvåringar i Seoul, Korea. Hae är förälskad i Nora som bara en tolvåring kan vara. Men istället för att tappa intresset för Nora efter några veckor, slits hon iväg från honom då hennes familj flyttar till Kanada. Haes förälskelse fryser fast i tiden.

12 år senare bor Nora i New York City och Hae gör lumpen hemma i Korea. De återupptar kontakten via Facebook men ingen av dem tar initiativet att söka upp den andra i verkliga livet. Förälskelsen fryser vidare.

Ytterligare 12 år senare hittar vi Nora lyckligt (?) gift och Hae har nu fått tummen ur röven och ska komma och besöka sin "livs kärlek" i NYC. Därefter följer en rad akwarda möten och Nora är allt annat än lojal mot sin make. Hae tittar på Nora med stora blöta ögon som om han vore en svart labrador. Ni vet en sådan där hund som gör allt och lite till för sin matte...

Bitterljuvt? Sanna innerliga känslor? Ett perfekt drama? 

Filmen är hyllad av många. Personligen blev jag inte speciellt berörd av kärleksparet eller filmen som helhet för den delen. Den enda figur i filmen jag kände lite för var Noras make. Jag gillar inte illojalitet generellt sett. Det Nora gjorde behöver inte innebära illojalitet, men så som filmen spelas ut upplever jag det som att gränser blev passerade. Som till exempel när de tre satt i baren och Nora pratade koreanska med sin labrador och betedde sig allmänt exkluderande mot sin make...

När jag sedan hör att Nora är Celine Songs alter ego blir hela filmen lite absurd med tanke på hur hon beskriver sig själv, närmast som en sagoprinsessa. Det är helt ok med en sådan självbild i verkliga livet, men i ett filmmanus tycker jag nog att det varit på sin plats att problematisera huvudkaraktärens handlingar och roll i dramat lite grann. Celine Song är alltså filmens manusförfattare och regissör. Jag gissar att Celine Song inte är speciellt gammal. Manuset verkar snarare vara skrivet av en gymnasieelev än av en person som levt ett mångfacetterat liv.

Inte imponerad.

Betyg: 2/5

Leto (2018)

Leto var en ren chansning jag tog på Stockholms Filmdagar. En rysk film om en rockmusiker, hans fru och en ung talang i musikbranschen i Leningrad 1980. Kunde ju vara hur bra som helst tänkte jag. Jag hoppades på coola miljöer, bra skådisar och kanske, kanske om vi hade tur bra musik.

Inledningen av filmen är omkullkastande. Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen. En rejäl bit in i filmen ramlade jag till och med ut ur filmens grepp och satt och undrade när filmen skulle ta form, när skulle filmens id börja synas och när skulle dess själ titta fram. Ungefär där började filmen bli bttre och bättre. Det slutade med att jag gick ut från salongen med ett gigantiskt leende över hela ansiktet. Vilken häftig film! Den är bad ass!

Filmen blandar olika former och stilar. Vissa scener innehåller tecknade element. I princip hela filmen är i svartvitt men när de använder färg mot slutet görs det med finess som ger en mycket stark effekt. Vi rör oss genom Leningrads underground-musikscen. En av killarna runt Mike, Natalia och Viktor spelar in en dokumentär vilket gör att vi tittar in i deras liv på ett naturligt sätt. Samtidigt hoppar de i tid och rum och blandar in fantasiscener. När fantasierna spelats upp vänder sig dokumentärfilmaren rakt in i kameran, bryter den fjärde muren, och säger till oss via lappar att "detta hände aldrig".

Filmen bygger på en biografi från de unge musikbegåvningen Viktor. Jag gissar dock att mycket är påhittat så jag ser filmen som en blandning mellan biografiskt och fiction. Gänget lyssnar på insmugglade västerländska LP-skivor. David Bowie är en av deras favoriter. Vi ser bland annat hur någon i gänget kommer med Bowies senaste album Scary monsters vilket såklart försatte mig i extas. Andra band de gillar är Lou Reed, Mott the Hopple, Iggy Pop med flera. Jag såg minst en Pink Floyd-referens i alla fall. I några fantasiscener framförs klassiska låtar från Väst av ensemblen och hur cheesy det än låter så funkar det suveränt. "Detta hände aldrig."

Filmens originalmusik går heller inte av för hackor då den passar in bland övrig musik väl. Jag lyfter på hatten för kompositören. Låten Leto är skriven av Viktor (karaktärens namn i filmen).

Detta var en häftig film, om än inte en exakt historisk beskrivning. Den sätter dock fingret på den totalitära staten de levde i och hur staten påverkade fritänkare som Mike, Natalja och Viktor. "Detta hände aldrig."

Jag ger Leto en stark fyra!

Betyg: 4/5

Leto har premiär på svenska biografer imorgon fredag 8/2.