Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5