Les Trois Mousquetaires: Milady (2023)

Detta är andra delen av den franska regissören Martin Bourboulons adaption av Alexandre Dumas Les Trois Mousquetaires. Den första delen heter Les Trois Mousquetaires : D'Artagnan.

Historien fortsätter på ungefär samma vis som i den föregående filmen. Denna avslutande del är något mer inriktad på action, både på det personliga planet då D'Artagnan söker efter sin älskade Constance och scener från slaget om La Rochelle mellan katolska trupper trogna kungen och de protestantiska rebellerna.

Det är en underbar söndagsmatiné med ett myller av karaktärer, fina och fantasieggande miljöer och jag gillar våra hjältar. Det är fart och fläkt med bomber och granater och värjor som svingas. Det är hög nivå på produktionen precis som i den första filmen. Jag omslukas av världen.

Det som kanske drar ner lite är att det är en sån sablans många karaktärer och jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna hela tiden. Vem är vem? Vem är vän, vem är fiende?

Det kan hända att detta berodde på det stora gapet emellan när filmerna blev tillgängliga, men det känns som att tvåan ändå varit rörigare med fler rösrliga delar, även om de setts back-to-back.

Men ändå en mycket njutbar titt. En mycket stark bok i botten och en av de bättre adaptionerna av boken på film. Kanske den starkaste?

Betyg: 3/5

Les trois mousquetaires: D'Artagnan (2023)

Snackade film med Carl och han tipsade mig om denna nya franska adaption på Alexandre Dumas klassiska roman. Så snart jag blev varse om dess existens blev jag otroligt sugen på att se den. Detta är en historia som jag gärna ser om och om igen.

Det är extra kittlande att se filmen med franskt tal vilket ger filmen ett snäpp mer autencitet. Det är också ganska skönt att det mestadels är okända ansikten som syns på duken. De enda skådespelarna jag kände igen var Vincent Cassel som Athos och Eva Green som den lömska Milady de Winter. D'Artagnan spelas av Francois Civil medan Aramis och Portois spelas av Romain Duris och Pio Marmaï.

Självklart är detta i första hand en äventyrsfilm men det är ändå en fransk film så kärleksintriger får också en stor plats. Vi befinner oss  i 1600-talets Frankrike med en liten utstickare till England. Det rids på hästar, det fäktas med värjor och skjuts med musköter.

Detta var en mycket duglig adaption. Jag kände mig omsluten av världen. Filmen skapar ett bra världsbygge som är lätt att träda in i. Samtidigt känner jag till historien ganska väl så inga större överraskningar där. Däremot tog filmen god tid på sig och det visade sig att regissören Martin Bourboulon gjort en Dune, dvs släppt del 1 som slutar mitt i handlingen. Jag ser fram emot del 2 av detta äventyr, precis som jag ser fram emot andra delen av Dune.

Betyg: 3/5 

The Salvation (2014)

The Salvation är något så udda som en dansk westernfilm. Den visades som avslutningsfilm på Malmö Filmdagar. Självklart såg vi filmen då det inte gick några andra filmer samtidigt. Jag hade nog valt den ändå om den hade visats på en tid då flera filmer visades samtidigt. Filmen handlar om en dansk nybyggare ute i gränslandet mellan vildmark och civilisation i Amerika på 1800-talet. Han är en före detta soldat som utvandrat efter att Danmark förlorat ett krig mot tysken. Med sig har han sin bror.

Mad Mikkelsen spelar huvudrollen Jon och vår egen Mikael Persbrandt brodern Peter. Filmen startar då Jons fru och son anländer med tåget. Jon har rest före för att bygga upp hus och liv. Han har inte sett sin familj på sju år. Sedan spelas en mycket klassisk western upp i bästa Clintan-stil med oförrätter, onda män som vill åt nybyggarnas mark, svek och en massa våld. Jag måste säga att jag verkligen gillade denna film. Den kommer inte konkurrera om en plats på årsbästalistan, men den är helt klart sevärd.

Handling och dramaturgi är sjuttiotalsaktig (det kommer faktiskt en film i Decennier som denna film påminner en hel del om, håll utkik på bloggen ungefär den 23:e september). Det som skiljer The Salvation från de äldre filmerna är ett modernare foto. Filmen är inspelad i grälla färger som nästan får den att kännas som en filmad serietidning.

Mikkelsen och Persbrandt är riktigt sköna som de två bröderna. Eva Green som storskurkens "flickvän" är inte så talför men ganska intensiv i de få scener hon fått huvudrollen i. Jag förstår inte riktigt varför folk har så svårt med henne. Hon är ju ganska bra. Jag gillar också att filmen inte ryggar tillbaka för det otäcka, den hade till och med kunnat vara ännu brutalare. Inte nödvändigtvis i bild men i handling. Det där med hämnd funkar än bättre om den onde är svinans ond.

Det kommer inte allt för många dugliga westerns nu för tiden, jovisst det kommer kanske en eller två varje år, men de står ju inte som spön i backen i alla fall. Därför var det välkomnat att denna dansk-brittiska samproduktion var så lyckad. Om du gillar western, och speciellt Clintans sådana från sjuttiotalet bör du kanske ge The Salvation en chans. Om inte kommer jag skicka Eric Cantona efter dig!

Jag ger The Salvation tre revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Läs gärna vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen. Är de cowbojsare eller indianer?
Jojjenito
Fiffi
Sofia

Bond, James Bond: Casino Royale (2006)

Bond nr 21: Casino Royale

Utgivningsår: 2006
Regissör: Martin Campbell
Locations: Prag, Uganda, Madagaskar, London, Nassau, Miami, Montenegro, Lake Como, Venedig

Plot: Bond blir befordrad till 00-agent med licens att döda. Första uppdraget går ut på att jaga finansiärer av internationell terrorism. Bond får upp spåret efter Le Chiffre. Chansen att snärja honom uppstår och Bond beger sig in i en high stakes pokerturnering med mål att fälla Le Chiffre. Med sig har han kollegan Vesper Lynd. Detta var den första kvinna som fick Bonds hjärta att hoppa över några slag och Bond kastas in i ett dödligt spel där pengar, kärlek och lojalitet vinns, förloras och byts.

Cast
James Bond - Daniel Craig
Vesper Lynd - Eva Green
Le Chiffre - Mads Mikkelsen
Mr. White - Jesper Christensen
Alex Dimitrios - Simon Abkarian
Solange Dimitrios - Caterina Murino
Felix Leiter - Jeffrey Wright
René Mathis - Giancarlo Giannini
M - Judi Dench


Revy
Casino Royale var första filmen med Daniel Craig. Den var också första äventyret i hela bondhistorien då den bygger på första boken. Den hade inte kunnat filmats av EON Productions förrän nu på grund av problem med rättigheterna. I och med den nya filmen gjorde man någon form av re-boot. De nya filmerna är hypermoderna jämfört med alla tidigare upplagor och denna film är starkt influerad av Bourne-filmerna som revolutionerat actionfilmen några år tidigare. Och Daniel Craigs Bond är stenhård och iskall, något annat tillåts inte med så iskallt blå ögon!

Som av en händelse avslutar jag detta projekt med de två filmer som handlar om de två gånger Bond faller för en kvinna. Vesper var den första. Hon förrådde honom. Tracy var den andra och hon dog i hans armar. Bond vågade sig ut ur ensamhetens fängelse två gånger och började fantisera om en annan framtid men båda gångerna slogs han brutalt ner och kastades tillbaka in i sin isoleringscell. Muren blev hårdare och högre.

Prologen: 8

Inledningen är spektakulärt snygg. Hela prologen går i svartvitt men filmen är snygg som svartvita fotografier kan vara. De gör inga krusiduller med introduktionen av den nye skådespelaren. Inga zoomningar eller undvikande av Bonds ansikte. Han sitter bara där helt plötsligt i fåtöljen i hans nästa offers arbetsrum.

Scenerna från Bonds första "kill" på toaletten är utsökta, och mycket Bourne-lika. Filmen går från svartvitt till färg när prologen går över till titelsekvensen. Busen sträcker sig efter pistol och Bond svänger runt och skjuter. Den klassiska posen, pistolpipan, blodet som rinner, färg. Snyggt.

En liten Fripp Funderar: De blir befordrade till 00 status med licens att döda efter två "kills". 00 betyder kanske just två "kills"?

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Jag gillar Chris Cornell. Han är en av de bästa sångarna i vår generation och här har han och filmens kompositör David Arnold fått ihop en riktigt bra låt med namnet You know my name. Bond? Den ligger något snäpp under de bästa men den är bra. Titelsekvensen andas psykedeliskt sextiotal med fokus på spelkort och stilistiska agentfajter mellan siluettfigurer.

Storyn: 9

Storyn är givetvis bra för att originalhistorien från första bondboken äntligen filmats "på riktigt". Bonds första uppdrag är också ett renodlat agentuppdrag vilket är bra. Filmen lever mycket på actionscenerna vilka är top notch. Men jag gillar också samspelet mellan Bond och M. Personkemin mellan dem är lysande. Vid sidan av den högintressanta inblicken i en ung Bond och hans första uppdrag borde kanske historien mellan Bond och Vesper vara filmens behållning, men den kommer tyvärr inte upp i samma nivå som den i OHMSS.

Filmens svagheter ligger i hos skurkarna i filmen samt den onödigt långa pokersekvensen. För de som inte förstår poker och som likt Vesper vill tro att det har mest att göra med tur måste de spännande givarna inte varit så mycket att hurra för. Men för oss som förstår poker får tyvärr dessa scener istället löjets skimmer över sig. I sista given har tex Bond "the nuts" och ändå verkar det som att han inte vet om han ska våga syna eller ej. I boken tror jag att de spelar baccarat, men här har de fångat upp trenden med Texas hold'em vilket jag gillar, men det hade kunnat gjorts bättre.

Bondskurkarna: 6

Jag tycker att filmens mest intressanta skurk är Mr. White. Filmen hade blivit bättre om de lagt mer fokus på Quantum som organisation. Mads Mikkelsen i rollen som Le Chiffre är långt ifrån perfekt. Jag känner inte att han är en riktigt värdig motståndare till Bond. Han är bara ett mesigt schackgeni, i samma klass som Kronsteen i From Russia with love, dvs en andra klassens skurk som tror att han är smartare än vad han är. Det hade varit bättre om Bond kommit närmare MR White. Nu lämnas den tråden till nästkommande film Quantum of solace och där fumlar de lite med bollen.

Skurken Alex Dimitios är däremot riktigt slajmig och skön. Otrevlig typ. Han blir summariskt knivad av Bond inne på museet i Miami. Även honom hade de kunnat göra något bättre av.

Till sist får vi inte glömma den eldhärjade parkour-killen på Madagaskar. Djäklar vad han kunde springa.

Bondbruden: 6

Vesper. Jag har lite svårt för henne. Det är något som skaver hela filmen igenom. Visst, du säger att det kommer från manuset, att hon bär på sin mörka hemlighet, men jag tror inte att det bara är det. Jag vet inte ens om det är Vesper som karaktär eller skådespelerskan Eva Green som bär skulden.

Men jag gillar inte Vesper speciellt mycket i alla fall. Så är det bara. På pappret är hon en jättespännande egensinnig och stark motvikt till den burduse Bond. Hon är intelligent och rapp i käften vilket gör att dialogen mellan henne och Bond blir smått sensationell. Jag tänker självfallet på restaurangvagnsscenen. Dessutom får hon Bond nyfiken och då borde jag bli detsamma, men jag känner mig lika sval inför Vesper som jag kände mig het inför Tracy. Det är så konstigt.

Sista scenen med Vesper påverkar mig inte alls på samma sätt som sista med Tracy. Den är dock givetvis effektiv. Bilden då hon drar in vatten i lungorna är spektakulär och den förföljer mig, men det känns ändå inte ända in i hjärtat. Muren tar emot.

Medhjälparna: 5

Eftersom detta är den första historien om Bond får vi se hur han träffar Felix Leiter för första gången. Leiter som vanligt spelad av en ny skådespelare gestaltas denna gång av Jeffrey Wright. Felix Leiter, a brother from Langley. Han återkommer senare i Quantun of solace.

Annars är ju René Mathis den intressante medhjälparen. Jag gillar honom, men jag hade nog inte gjort det om han inte dykt upp igen i Quantum of solace. För även om det uttalas i filmen tycker jag att det förblir lite oklart om Mathis hade bytt sida eller ej. Jag misstänker att detta beror på ett slarvigt skrivet manus. Det känns som en sak som borde vara stor nog att försöka vara lite tydligare med. Eller kan det varit så att de ville ha kvar ett frågetecken runt honom inför efterföljande film? Jag vet inte.

Actionscenerna: 10

Casino Royale är seriens bästa actionfilm helt klart, utan diskussion. Prologen har två actionscener som många bondfilmer skulle dödat för att få. Inledningens parkour-scen är helt enkelt suverän. Den korta men våldsamma biljakten. Förgiftningen och Bond's hjärtstillestånd. Miami flygplats. Till och med tortyren av Bond och hans juveler ser jag som en riktigt svettig actionscen.

Avslutningsscenen är också maffig med det sjunkande huset. Den scenen är tyvärr lite rörig och svår att hänga med i, men bra ändå. Allt som allt är actioninnehållet i denna film och känslan runt de scenerna filmens styrka. Aldrig tidigare har en bondfilm känts så "på riktigt" och känslan av realism adderar en ny dimension till filmen. Daniel Craigs fysik och närvaro bidrar i högsta grad till denna känsla.

Gadgets: 5

Filmens mest notabla gadget måste vara den portabla akutavdelningen med serum mot diverse gifter och defibrillator som Bond har tillgång till i handskfacket i hans Aston Martin. Bra att ha om man är spion visar det sig.

Det är trist när det blir allt för uppenbar produktplacering i filmens värld. Och det är helt uppenbart att Sony och Sony Ericsson har produkter placerade överallt i filmen. De prylarna ser jag inte som bondgadgets.

Quotes: 6

Det finns många bra citat från filmen och de flesta är tuffa eller coola, men sällan humoristiska.

Från prologen kommer kanske hela filmens bästa utbyte:
Dryden: How did he die?
James Bond: Your contact? Not well.
Dryden: Made you feel it, did he? Well, you needn't worry. The second is...
[Bond shoots Dryden]
James Bond: Yes... considerably.

Bond och drinkar:
James Bond: Dry Martini.
Bartender: Oui, monsieur.
James Bond: Wait... three measures of Gordon's; one of vodka; half a measure of Kina Lillet. Shake it over ice, and add a thin slice of lemon peel.
Bartender: Yes, sir.

James Bond: [after Bond has just lost his 10 million in the game, to the bartender] Vodka-martini.
Bartender: Shaken or stirred?
James Bond: Do I look like I give a damn?

James Bond: I think I'll call it a Vesper.
Vesper Lynd: Because of the bitter aftertaste?
James Bond: No, because once you've tasted it, that's all you want to drink.

Bond och M har en massa intressant karaktärsbeskrivande dialog:
M: Christ, I miss the Cold War.

James Bond: I always thought M was a randomly assigned initial, I had no idea it stood for...
M: Utter one more syllable and I'll have you killed.

M: Arrogance and self-awareness seldom go hand in hand.

James Bond: So you want me to be half-monk, half-hitman.
M: Any thug can kill. I need you to take your ego out of the equation.

M: You don't trust anyone, do you?
James Bond: No.
M: Then you've learned your lesson.

Bond och Vesper:
Vesper Lynd: [introducing herself to Bond] I'm the money.
James Bond: Every penny of it.

James Bond: Why is it that people who can't take advice always insist on giving it?

Vesper Lynd: Am I going to have a problem with you, Mr. Bond?
James Bond: No, don't worry, you're not my type.
Vesper Lynd: Smart?
James Bond: Single.

Sista scenen: 7

Menar man sista scenen med Vesper, eller sista sista scenen? Jag tar sista sista scenen. Den är kort men grymt cool. Ni kommer ihåg? Mr. White anländer hem, telefonsamtalet, Bonds skott och till sist som sista replik i filmen: The name's Bond... James Bond.

Och där på trappan står Bond med det avancerade automatvapnen. Bilden som lätt redigerad används som poster till nästa film. En liten koppling mellan filmerna.

Jakt i udda fordon
Jag måste välja "antifordonet" människokroppen. Inledningsscenens parkourjakt var sensationell och den blir därmed filmens jakt i udda fordon.

Sammanfattning

Casino Royale är en riktigt bra actionfilm och en otroligt bra introduktion till den nye Bond, Daniel Craig. Scenerna mellan Bond och M är filmens bästa ur ett karaktärsperspektiv. Daniel Craig passar bra som Bond och han ger Bond ett mörker som jag välkomnar med öppna armar. Dessutom ger han Bond en fysisk närvaro som inte funnits sedan de två första skådisarnas tid. Djäklans vad vältränad han är, den gode Daniel.

Filmen är dock inte fulländad då historien om Vesper faller lite kort på grund av en okarismatisk skådespelerska, eller om det nu är manuset som gör henne sådan. Historien är ändå högst intressant. Det handlar trots allt om den ena av endast två gånger då Bond blir förälskad, sänker garden och börjar fundera på en framtid. Tyvärr köper jag inte personkemin mellan Bond och Vesper och deras historia gör inte lika ont som den om Bond och Tracy.

Totalsumma: 69
Betyg: 4/5

Trailer
Trailer (fan made)


Not: Puh, det var den sista av de 23 officiella bondfilmerna. Det gick! Det trodde jag aldrig... Nu återstår bara överkursen och sen tentamen, slutredovisningen. Håll utkik framåt helgen och under nästa vecka...

Dark Shadows (2012)

Reveal yourself, you tiny songstress!

Dumb fun! Dumb and silly fun. Det måste vara bästa beskrivningen på denna film. Filmvalet för den femte filmspanarträffen föll på Tim Burtons senaste film. Det var mycket överraskande och glädjande att se Johnny Depp i huvudrollen. Tänka sig Burton-Depp, vem hade kunnat ana det?

Depp spelar sin Barnabas Collins med glimten i ögat hela filmen igenom. Detta är inte en spoof, inte heller en parodi, det är en vampyrkomedi. Barnabas nemesis spelas förträffligt av den änglalika Eva Green. Hon matchar Depps bisarra figur steg för steg. Jag var mycket positivt överraskad av hennes insats.

Familjen Collins består av flera färgrika karaktärer. Jag brukar normalt sett förhålla mig ganska sval till Michelle Pfeiffer, men här är hon perfekt som familjens överhuvud. Hon är stel och strikt men samtidigt gör hon sin karaktär varm och levande. Eftersom jag fram till två dagar före filmspanarträffen aldrig tänkt mig se denna film hade jag ingen koll på vilka som var med i rollistan. Detta ledde till en glad överraskning då lilla hit-girl herself, Chloë Grace Moretz, dök upp på duken. Den lilla tjejen har verklig klös! Hon har hunnit bli femton år redan. Här spelar hon den syrliga och sarkastiska tonårsdottern Carolyn Stoddard. Mycket underhållande och jag tycker att hon klarade sig mycket bra i scenerna mot Pfeiffer. Sådan mor, sådan dotter.

Handlingen var inget att skriva hem om, men dialogen och humorn var väldigt bra. Jag älskade filmens lite stolpiga och övertydliga skämt som allt som oftast byggde på det faktum att Barnabas begravts 200 år tidigare och att han var en fisk ur vattnet på 1970-talet. Många skämten var lätt förutsägbara och ofta upprepades de, men jag gillade "campigheten". När tex Alice Cooper spelade på scenen sa Barnabas typ fem gånger att Alice var en kvinna (den fulaste han sett). Första gången var det kul, andra och tredje gången var det inget kul alls, men fjärde och femte gången var det jättekul. Filmen hade en skön stil helt enkelt.

Till sist måste jag upplysa dig, kära läsare, om en extremt stor överraskning i rolllistan. Tim Burton hade faktiskt tagit med den brittiska karaktärsskådespelerskan Helena Bonham Carter i denna film. Osannolikt! Jag vet inte om det är Helena eller hennes karaktär Dr. Hoffman som säger:

Every year I get half as pretty and twice as drunk.

Kämpa på Helena. Du lever på din talang i alla fall. Vissa av dina kollegor måste gå sängvägen till intressanta roller som denna !

Dark shadows bjöd på två överraskningar. Dels att jag gick och såg den på bio, dels att den faktiskt var mycket underhållande. Tag den för vad den är och underhållen du blir. Jag ger Dark shadows tre förbannelser av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Låt oss nu se vad de övriga filmspanarna tyckte om denna komiska pärla: Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffi på Fiffis Filmtajm, Johan på Jojjenito - om film, Markus på Har du inte sett den?, Jessica på The Velvet Café och Vrångmannen från Vrångmannen och Surskäggets filmblogg.