The Woman in the Window (1944)

Denna text lider av svår spoilerage! Läs på egen risk om ni inte sett filmen redan.

Här ser vi Edward G. Robinson i en skön blandning av Film Noir och Trollkarlen från Oz. Han spelar en gentleman som somnar i en läcker läderfåtölj på herrklubben, och där i stolen har en skön dröm som snart utvecklar sig till en mardröm.

När han väl vaknar upp och allt bara var en dröm får vi en förklaring på varför så många saker under filmen (drömmen) var så konstiga, tokigheter som jag först trodde var dåligt filmskapande men som "bara" var en dröm och vi vet ju hur vrickade drömmar kan te sig när vi vaknat. 

Likheterna med Trollkarlen från Oz är som störst när vi känner igen den ena efter den andra ur personalen på klubben som karaktärer i drömmen.

Robinson är stabil. Han ser lustig ut men han är något av en gigant inom skådespeleriet, det får man ge honom. Joan Bennett är bra som filmens kvinnliga huvudperson tillika kvinnan i fönstret (för övrigt något av en generalrepetition inför Laura kanhända). Här är hon knappast en femme fatale men ändå. 

Filmen utnyttjar flera av genrens tropes men den känns inte som en en fullfjättrad film noir ändå. Den känns mer som en fantasy-thriller eller något liknande, på samma sätt som Trollkearlen från OZ är en-fantasy-äventyrsfilm.

Ok, så detta var en kul film som snararst var mer intressant som objekt för ett samtal med Carl, än under själva titten. Lyssna gärna på vår poddavsnitt för en massa mer detaljer.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 7:e september, 2026. 

Little Caesar (1931)

Mother of Mercy! Is this the end of Rico?

Little Caesar är en av tre gangsterfilmer jag och Carl såg inför uppsnacksavsnittet för Film Noir-podden. 

Little Caesar, Public Enemy och inte minst Scarface (originalfilmen) är alla omtalade och stilsättande filmer inom filmhistorien. De sägs ha lagt grunden inför Film Noir som bubblade upp ett decennier senare.

Här får vi följa smågangstrarna Rico (Little Caesar) och vännen Joe i ett Chicago på 30-talet. Joe vill bli en sång- och dansman och på så sätt ta sig ut ur livet som skurk. Rico är däremot en ärelysten jäkel och vägen till framgång är att ha mer våldskapital än konkurrenterna, sant då och sant idag. Han utmanövrerar snabbt den lokala bossen och tar sig uppåt i syndikatets ledarskikt.

Filmerna är pre-code och tar sig friheter med teman, våld och berättarstil, men det är fortfarande omöjligt med en film där en skurk ”vinner” och denna film likväl de övriga två vi såg inför uppsnacket  är ” uppgång och fall”-filmer.

Edward G. Robinson spelar Rico, Douglas Fairbanks Joe och Ralph Ince spelar Pete Montana.

Filmen är smårolig och det är en film som ändå omtalas som den första gangsterfilmen. Klart värt att ge en titt. 

Den kom ut i januari 1931, något år efter talfilm slagit igenom. Det historiska arvet märks via de textskyltar som lite då och då visas upp i filmen, trots att det är en talfilm.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

The Whole Town's Talking (1935)

Första filmen i John Ford-podden var Carls val av The Whole Town's Talking. Det var tydligen den roliga planschen som lockade, se ovan. Japp, den är lockande! Verkar vara en stenhård film noir!

Men... detta är en "screwball comedy"! Nåväl, det är också ok. Filmen är från mitten av trettiotalet vilket gör den till en ganska tidig i genren. Den är kul och underhållande men inte så bra att den är en klassiker i sitt slag.

Strukturen är "mistaken identity" då Edward G. Robinson spelar två identiska män, en vek och försiktig kamrer och den andre stadens värsta brottsling som både rånar banker och mördar folk kors och tvärs. 

Robinson är bra i rollen, bevisat av att jag aldrig under filmen inte vet vilken av personer han är i scenerna. Bra skådespel, klippning och manus. Filmen imponerar också rent tekniskt då Robinson spelar mot sig själv i en massa scener och specialeffekterna är snygga även med dagens mått mätt. Otroligt med tanke på hur gammal filmen är.

Min favorit i filmen blev dock Jean Arthur som den frispråkiga och obehärskade Wilhelmina Clark. Hon är frejdig och mysig och framför allt underhållande. Jag gissar att manus skrevs före den självpåtagna censuren som Hollywood införde i och med the Hays Code.

Detta var en kul bagatell som inledde säsongen men jag vet att vi kommer se mycket bättre och "köttigare" filmer inom kort.

Betyg: 2/5

Jag och Carl pratar mer utförligt om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Lyssna där poddar finns, eller här.

Double Indemnity (1944)

Walter, you're all washed up. 

Förra veckan hade jag besök av min gode vän mästerkocken Frans. Mellan alla goda pastarätter och välstekta köttbitar (kort stektid) hann vi med lite film. Vi var sugna på någon riktigt bra film från fyrtiotalet och då passade det perfekt att ta fram en film som jag länge varit nyfiken på, den klassiska film noir "Double indemnity" av mästaren Billy Wilder. Detta är en film som ofta dyker upp på bästa-listor av alla de olika slag.

Vad som var extra spännande var det faktum att jag inte ens vet om jag gillar film noir speciellt mycket. Frans hade lanserat teorin att jag inte fattar film noir, efter en besviken revy här på bloggen förra året. Nu skulle jag motbevisa denna tes.

Så, hur var den då? Nä, jag var inte överväldigad. Den är spännande, javisst. Den har en intressant handling och läcker dialog. Här blandas som vanligt i denna genre olycksaliga män och fatala damer. Precis som i "Sunset Boulevard" börjar filmen med att vi får veta hur den slutar! Sedan berättar den olycksalige hur han fastnat i den fatalas spindelnät, hur snarorna dragits åt och hur till slut honmonstret sugit livet ur honom. Biljant kan tyckas, men tyvärr får jag ingen stark känslomässig kontakt med filmen, jag känner mig inte medryckt.

"Double indemnity" var dock helt klart sevärd, inte minst för dess plats i filmhistorien, och den är bättre än "Out of the past", fast inte riktigt lika bra som "Sunset Boulevard". Jag ger den tre osäkra tändstickor av fem.

Betyg: 3/5